Var det smart av Iran att bomba USAs allierade arabstater? Jag har ställt mig frågan sedan kriget började.
Om vi helt bortser från huruvida det var moraliskt försvarbart tyckte jag från början att det var väldigt ostrategiskt. De var ju inte med, och det är korkat att skapa fler fiender än man redan har.
Jag har ändrat uppfattning, genom att gå några steg i mullornas skor.
De skrev under ett avtal med USA under Obamas tid, och USA bröt det för tio år sedan, och la på dem tunga sanktioner utan att förklara vad de skulle göra för att bli av med dem. De hoppades i ett år att EU skulle hjälpa dem, men EU gjorde inget, och det gjorde att inget företag som hade något med USA att göra kunde handla med dem. Folket svalt och inflationen exploderade. Och av olika skäl misslyckades Biden helt med att återskapa Obamas deal.
Så de förhandlar igen, denna gång med Trump. De lovar honom ett ännu bättre avtal än Obamas, och mitt under förhandlingarna bombar han dem. De vill inte ha något krig, så de svarar med minsta lilla, och varnar Trump och Qatar i förväg, de förhandlar igen. Folket reser sig – dels finns alla de som tidigare varit förbannade för att de inte vill leva i en diktatur, men nu ansluter sig många fler, eftersom de inte har mat.
Israel beväpnar dem, oklart om USA visste om det. Och det blir ett blodbad. Jag har ingen anledning att misstro rapporter om att det var långt ifrån enbart beväpnade som dödades. Jag är osäker på huruvida det var dryga tretusen döda, vilket regimen hävdar, eller de trettiotusen som internationella experter påstå – men för min slutsats spelar det ingen roll.
Iran förhandlar vidare med nötterna Kushner och Witkoff, som enligt rapporter helt struntar i att ha med experter eftersom de har ”tillräckligt bra förståelse” för nuclear science. Och plötsligt, mellan möten och utan föregående krigsförklaring bombar USA och Israel dem. De utplånar en skola med småflickor och de dödar alla Irans ledare.
Det förstnämnda var säkert en olyckshändelse på grund av det slarv som omgärdar allt Trump gör, men det sistnämnda är faktiskt mord. Oavsett hur vidrig en diktator är är det ändå mord att avsiktligt döda någon man inte är i krig med.
Så vad har Iran lärt sig nu?
USA skiter fullständigt i internationella lagar, och när de gör det kommer inte ens ett fördömande från övriga Västländer eller deras grannar i regionen.
Vad vill de?
Klart de vill ha fred. Men en fred som ideligen bryts är värdelös. De måste alltså säkerställa att priset för detta krig är så högt att USA aldrig gör om det.
Detta är deras enda mål just nu. Allt de gör syftar till det.
Attacken på arabstaterna, stängningen av Hormuz, ända ner till deras bestämda förnekanden av att förhandling pågår, för varje sådant påstående från Trump ger börsen hopp. Och ja, Iran lider, men de är en diktatur. De kan fortsätta hur länge som helst. Men Trump lider personligen när börserna faller, och övriga världsledare likaså. Och arabledarna kritiserar absolut inte Trump utåt utan skyller helt på Iran, men man kan tänka sig att de ändå dragit öronen åt sig.
Det verkar som om Iran bombar civila strukturer, men de facto bombar de hotell där amerikanska soldater bor. Vad kallas sånt? ”Mänskliga sköldar!”
Att Trump ställer en massa ultimatum som han sedan backar från gör bara att han ser alltmer stressad ut. För visst. Han kan bomba sönder Irans oljefält, men då händer två ting. Dels har han öppet visat att han inte alls är på det iranska folkets sida genom att bryta mot internationella konventioner, och dels kommer Iran då att bomba avsaltningsfabrikerna för arabstaterna, och då ryker deras dricksvatten.
Iran har ett enda krav för fred. Internationella garantier för att USA och Israel aldrig kommer att bomba dem igen.
Så nu när jag tar av mig mullskorna är frågan: kommer de att lyckas? Kommer världen att tvinga Trump ner på knä och lova att aldrig mer ”bomb bomb bomb … bomb bomb Iran”.
De allra flesta av oss inser att varken Hamas eller Iran behandlar sina befolkningar särskilt väl. De är korrupta och fängslar oliktänkande, med mera.
Det är dock en myt att kvinnor behandlas ”sämre än djur”, som många insisterar på. Hamas har aldrig ens haft slöjtvång, och både palestinska och iranska kvinnor är mer högutbildade än i många andra länder, inklusive västländer. Inget land utom möjligen Afghanistan anser att kvinnor ”saknar värde”.
Och där finns återigen så mycket dubbelmoral, när krigen framställs som västerländska sekulära värden mot unket religiöst förtryck.
För ja. Det går att ha hur många synpunkter som helst på deras hantering av befolkningen. Men vilka är Västvärldens partners i Mellanöstern? Saudi, Bahrain, Oman med flera. Om vi bortser från att de tagit bort hijabtvånget (Saudi så sent som i år) är de knappast bättre än Iran vad gäller kvinnosyn och korruption.
Detta ogenomtänkta, olagliga krig har hittills bara mördat kvinnor och i någon mån enat nationen Iran inför ett yttre hot. Inte någon har fått det bättre. Och det har ökat hatet mot Israel och USA och indirekt resten av Västvärlden för kanske generationer.
Orsaken till kriget är imo att psykopaten Netanhyahu vill se ett inbördeskrig och undvika åtal, och fjanten Trump hatar Obama, så han var tvungen riva upp det välfungerande internationella avtalet med Iran för att kunna skapa ett nytt som det stod hans namn på, och någonstans lyckades Netanyahu och några krigshökar övertala honom att han skulle framstå som en hjälte om han bombade landet. Och nu vet han inte hur han ska komma ur detta, och Netanyahu tänker absolut inte sluta kriga.
Så – och jag säger detta med all empati med mina iranska vänner som hoppas på förändring – jag tror absolut att förändring kommer, men inte via bomber. Det faktum att Trump inte lagt två strån i kors för att förbättra för kvinnor i andra länder av förtryck, trots att han faktiskt har en relation med de ländernas ledare, måste väl visa att Grab them by the P-mannen inte drivs av något annat än rå egoism.
Bilden är en screenshot från en film. Jag la först upp den för över tre år sedan, och har av och till använt den som cover-bild. Den visar Astiyazh Haghighi och Amir Mohammad Ahmadi, båda dryga 20 – ett förlovat influencer-par som dansade en kväll och sedan dömdes till tio års fängelse var.
Deras situation är uppenbarligen inte ett smack bättre av detta krig. Men den hade kunnat vara det genom avtal och välriktade sanktioner.
Mehdi Hasan, som är en av mina favvopoddare – Zeteo heter hans podcast – har lyckats få en lång intervju med Esmaeil Baghaei, talesperson för Irans utrikesminister. Det är intressant att lyssna på deras version. Vissa delar har inte framkommit tydligt, vad jag vet. Så jag återger här okritiskt vad han sa. Ni får tro på det eller låta bli.
De har aldrig velat ha någon bomb, och det har de konsekvent sagt. Det går emot deras tro. De höll avtalet med Obama, och berikade inte mer än de kommit överens om.
När Trump för tio år sedan bröt avtalet och började sanktionera dem väntade de ett helt år innan de började berika till mer än vad avtalet sa, eftersom de hoppades på EUs hjälp.
Så varför berika mer än de behövde? För att sätta press på USA och tvinga tillbaka dem till förhandlingsbordet.
Två gånger förhandlade de med USA, två gånger bombade Trump dem mitt under förhandlingen, trots inbokade möten. Nu är loppet kört, och de vill inte ha något avtal med USA förrän omvärlden garanterar att de aldrig blir anfallna igen.
Han är övertygad om att det är Israel som övertalat Trump.
Varför anfalla arabländerna? För att de samarbetar med USA och Israel. Hur kan de samarbeta med ett land som mördat så många palestinier? Så länge de har amerikanska soldater i sina länder är de legitima mål, menar han.
Den nya ayatollan framträder inte eftersom de är oroliga att han ska dödas också.
På slutet ställer Mehdi de svåra frågorna. Hur många civila dog i januari? Han framför den officiella siffran på dryga tretusen, och anklagar Amnesty för att ljuga. Han menar att de publicerat samtliga namn på dem som dog och att det inte finns någon mer.
Mehdi frågar också om klusterammunition, som är olagliga och som dödat bland annat tre palestinska kvinnor, och Baghaei påpekar att de följer de internationella lagar de åtagit sig att följa.
Så vad tror jag? Jag tycker den första delen om varför de berikade bortom sitt behov mejkar sense. Huruvida ayatollan är frisk och glad är svårt att säga. Det verkar konstigt att inte visa upp honom i så fall. Jag menar. Det måste inte vara direktsändning. Vad gäller antalet döda civila har jag svårt att se att Amnesty skulle ha fel med en faktor tio.
Av och till får vi se opinionsundersökningar gällande hur många som ”stödjer” sin regim – i Hamas, på Västbanken, i Iran osv.
Och jag känner att många av oss västlänningar, som haft rösträtt hela våra liv, inte riktigt fattar hur folk tänker i en diktatur.
Rent generellt: Man går inte omkring och tänker så mycket på vilka som styr. Dels spelar det ingen roll vad du tycker eftersom du ändå inte får rösta, dels känner du inte till rätt mycket av sånt som du hade kunnat störa dig på om det funnits fri press och dels är du van att inte dela med dig av dina åsikter, för du vet inte vem som skvallrar för regimen.
Det finns förstås i de flesta diktaturer grupper av människor som är super-emot regimerna. Kina, Ryssland, Iran har mängder av dissidenter i sina fängelser. Hamas har av och till under åren avrättat regimkritiker. Och den yngre generationen har tillgång till information den äldre saknar och är mer förändringsbenägen.
Men breda lager har ingen stark åsikt. Så när vi får se opinionsundersökningar gällande hur många som ”stödjer regimen” i en diktatur är det siffror som inte säger så mycket.
Många i Väst ser väldigt svartvitt på både palestinier och iranier. De delas in i två kategorier – de som stöttar landets regim och därmed är raktigenom onda och de som kämpar med näbbar och klor och fara för sitt liv för att störta den och som är raktigenom goda. Det finns inget utrymme för nyanser däremellan.
Jag minns när journalisten Anas Al Sharif blev brutalt mördad. Strax efter cirkulerade bland annat dessa bilder, som sägs visar honom som ung, starstruck journalist som träffar Hamas’ ledare. Nu ser han rätt inklippt ut, med skarpa linjer runt kroppen och i jacka inomhus och dessutom är bilderna spegelvända. Gubben till vänster är till höger på andra bilden.
Men syftet var att förklara honom som en av de onda, som därmed förtjänade att bli mördad. Och jag minns att jag diskuterade med någon som tvärsäkert deklarerade att eftersom EU (!) säger att Hamas är en terrororganisation borde han absolut inte träffa ledningen för Gaza, utan ta avstånd. Och jag tänkte att hur kan det vara så svårt att bara försöka gå några steg i hans skor.
Uppväxt i Gaza, som är ett koncentrationsläger, illegalt blockerat av ett land som stulit mark från 60 procent av Gazas befolkning och som regelbundet mördar hans landsmän – särskilt barn. Fri press finns inte, utan all information han fått under sina på bilden dryga tjugo år i livet har varit censurerad av Hamas. Och då ska han på någon fläck själv konstatera att ”jamen eftersom EU säger att de är terrorister tänker jag inte träffa dem”. Enligt hans vänner blev han dock mer kritisk mot Hamas mot slutet av sitt 29-åriga liv. Och det är ju inte konstigt, eftersom han som journalist fick mer insikt i vad som hände under ytan i Gaza.
Samma sak när det gäller 7 oktober. Det är ett fasligt tjafsande om att palestinierna i Gaza jublade den dagen. Men vi måste förstå att de nyheter som visades där var helt annorlunda mot de vi såg. Och ingen av oss fick en korrekt bild.
I Gaza och många arabisktalande medier från regionen betonades attackerna på baserna och det faktum att Hamas nu tagit fångar som kunde växlas mot de många palestinier som Israel torterar i fängelser, utan att de dömts för brott, och varav många är barn. De döda civila nämndes knappt. Det är inte konstigt att det sågs som en seger bland dem som hade närstående som drabbats av Israels grymma behandling av fångar.
Vi å andra sidan fick en lång rad lögner serverade av Israel de första veckorna, som kraftigt överdrev de dåd palestinierna – varav en del var Hamas, andra privatpersoner – hade begått. Så vår bild var imo mer skev än den palestinierna hade, för den var bara ofullständig och inte en direkt lögn.
Och när vi förflyttar oss till Iran gäller samma sak. ”Frihet för det iranska folket” betyder olika saker för olika personer. Såvitt jag förstått vill väldigt få ha kvar hijabkravet för kvinnor, och de flesta vill se en väg från diktatur till demokrati, men det betyder inte nödvändigtvis att man gillar att USA och Israel dödar alla deras ledare – och än mindre att bomber dödar civila och förstör landets infrastruktur högt och lågt. Deras mest akuta problem är att deras ekonomi är helt sönderslagen av sanktioner, och det löses inte genom döda mullor.
På samma sätt vill många se Reza Pahlavi komma tillbaka och rädda landet, medan andra ser honom som sonen till en grym diktator, och de vill absolut inte kännas vid honom.
Så många menar att det i alla lägen är fel att ”försvara” dem de uppfattar som ”onda”, men faktum är att det finns rätt få onda människor i världen. Vi är produkter av vår livserfarenhet. Och vill vi föra en meningsfull diskussion om vad som är bäst för folken i Mellanöstern måste vi klara att ta på oss palestinska och iranska skor.
Israel har snart byggt för mycket på stulen mark för att det ska gå att reparera. Västvärlden borde därför ge upp sina krav på 1967 års gränser och istället kräva att Israel ger medborgarskap till alla palestinier.
I ett första steg till dem som fortfarande bor i Palestina. I förlängningen till dem de fördrivit. Och ja. Då kommer människor att återvandra, helt säkert. Skillnaden är att dessa återvandrare, till skillnad från de nuvarande, faktiskt levat i området inom 1-2 generationer.
Och ja, jag vet att den judiska befolkningen då blir i minoritet. Det skulle sionisterna ha tänkt på innan de började kolonisera Palestina.
Idag kan Israel fortsätta sin människorättsvidriga kolonisation genom att låtsas att Palestina ”tackat nej” till en tvåstatslösning, trots att både Hamas och PA sagt ja sedan länge. Den ursäkten försvinner om vi alla slutar kräva en tvåstatslösning och istället håller samma linje som i Sydafrika:
Ni har lagt under er land som inte var ert. Det är inte acceptabelt att det landets urbefolkning inte har rösträtt på grund av sin etnicitet, och tills ni ger palestinierna fullvärdigt medborgarskap gäller sanktioner.
Ni som inte håller med:
Ge mig en enda anledning till varför det var rätt att kräva fullvärdigt medborgarskap för svarta sydafrikaner, men att det är fel för palestinier, pls.
Ovanstående är min egen slutsats. Men i boken ”Israel on the Brink”, av min hjälte Ilan Pappé, argumenterar även han för åtta minirevolutioner som leder fram till ett enda land där alla kan leva i fred. Nej, jag har inte läst den än, men jag har lyssnat på honom prata om den.
Rekommenderas varmt för den som letar efter ljus i mörkret.
När vi drar slutsater är det en bra idé att fundera över människors motiv och beteende och inte bara tro det värsta om dem vi uppfattar som ”onda”, oavsett vilka de är.
Tror jag att Israel eller USA bombade skolan i Minab? Ja. Det finns tillräckligt många vittnesmål, bildbevis och satellitbilder. Och inget av länderna har med emfas dementerat det eller visat belägg för att skolan skulle vara intakt, och den film på en misslyckad iransk missil som cirkulerar kommer från en annan del av Iran.
Tror jag att det var med flit? Nej.
Det finns inget rimligt motiv ens för en psykopat att bomba en skola. Ger bara badwill. Därför.
Tror jag att Hamas gav order om våldtäkter 7 oktober? Nej. Det finns inga bevisade våldtäkter enligt FN som varit på plats, Israel vägrar dela med sig av de bevis de påstår att de har, och hade de givit en sådan order hade det rimligtvis funnits massor av exempel. Dessutom tar de ansvar för allt annat som hände den dagen, men nekar bestämt till våldtäkterna. Om det ändå skedde, vilket är möjligt om än obevisat, var det organiskt, dvs utan föregående order.
Det finns inget rimligt motiv ens för en psykopat att ge en sådan order bara för att sedan neka till den. Ger bara badwill. Därför.
Tror jag att IDF och bosättarterrorister är skjutgalna och bombgalna och mördar så många de kommer undan med utan att andra länder sanktionerar dem?
Ja. För det finns mängder av vittnesmål och för att denna etniska rensning som nu mynnat ut i folkmord stämmer med vad både ledande israeler och mediafigurer och folket i opinionsundersökningar stämmer med vad de säger att de vill göra:
Utrota det palestinska folket från deras hemland med alla medier.
Sensmoral: Även dåliga människor behöver motiv för sina gärningar. Även psykopater är rationella.
FILE PHOTO: Al Jazeera journalist Anas Al Sharif, who was killed in an Israeli strike on August 10, 2025, stands at a landfill as he reports the news in Gaza City August 13, 2024. REUTERS/Dawoud Abu Alkas/File Photo
Jag vill bara påminna om att det har gått över två år sedan internationella journalister släpptes in i Gaza, att nästan 300 journalister mördats av Israel och att detta kan fortgå för att vi i Väst inte sanktionerar Israel.
Jag vill också påminna om att Israel blockerar läkare och hjälporganisationer de inte gillar, och att detta kan fortgå för att vi i Väst inte sanktionerar Israel.
Vidare vill jag påminna om att 90 procent av Gazas befolkning bor i tält, att det är vinter där också, att maten är knapp och att vi fortfarande inte har någon aning om hur många familjer som krossats under husen, och att detta kan fortgå för att vi i Väst inte sanktionerar Israel.
Slutligen vill jag påminna om att varje dag mördas och fördrivs palestinier i/från Västbanken, medan ledarna för Israel skrattande basunerar ut att de tänker ta över hela Palestina från det palestinska folket, och att detta kan fortgå för att vi i Väst inte sanktionerar Israel.
Detta är vår generations skam. Om tjugo år, kanske förr, kommer våra barn och barnbarn att fråga hur vi kunde acceptera detta. Vilket är ditt svar? För att du inte visste? För att du var rädd att bli kallad antisemit? För att du inte gillar muslimer?
Stå åtminstone bakom kravet på att släppa in journalister i Gaza, om du inte vill tro de lokala!
Läs Gideon Levys berättelser från Västbanken! Det finns ingen ursäkt för att inte vara informerad om vad som händer där, i dagsljus, varje dag.
Så jag skrev häromdagen att min uppfattning är att de svenskiranier som hamnar i bråk med varandra vid demonstrationer hör till dessa två kategorier:
VFP: De som vill se en väpnad revolution, där Pahlavi tar över interimistiskt tills val kan hållas, och de viftar med den gamla flaggan.
RMP: De som ser en väg till demokrati genom reformer, gärna stödda av riktade sanktioner, och de vill absolut inte ha någon shah-son tillbaka, för även shahen var ju en diktator.
Några höll inte med, utan menade att även bland Pahlavi-anhängarna finns de som föredrar reformvägen och inte tror på våld.
Ni som är eller känner svenskiranier får gärna upplysa mig här: Varför behövs Pahlavi om man tänker sig en väg till demokrati genom reformer? Då kan han ju ställa upp i val som alla andra när det blir dags. Han fyller ingen funktion som symbol om man inte kämpar för en väpnad revolution, tycker jag.
Se tabellen. Hur skulle ni kategorisera er/era vänner?
Igår kommenterade någon under posten där jag skrev om att jag enligt somliga ”radikaliserats” att jag bara låtsades ha en gång varit ”på Israels sida”. Tidigare berättade en annan person att hen scrollat tillbaka till före 7 oktober 2023 och läst allt jag skrivit på FB (fatta vilken tid det måste ha tagit, för jag skriver ju flera inlägg per dag, normalt) och vederbörande hittade inga belägg för min ”vurm” för Israel. Alltså hade jag ljugit. Lite samma argumentation.
Jag hoppas de flesta av er har förstått vad jag egentligen framfört, men om inte:
Jag har aldrig skrivit att jag tidigare var ”på Israels sida”. Oavsett när i mitt liv du hade frågat mig hade jag, som jag tror de flesta svenskar, svarat ”på bådas”. Sidor har inget med saken att göra.
Det som ändrat sig är inte egentligen så mycket att jag hade fel om fakta förut, även om det hände, utan snarare att jag saknade en massa information, och detta föranledde mig att dra fel slutsatser. Vi som genomgått svensk grundskola har inte egentligen så mycket blivit lurade av kursplanerna som snuvade på sådant vi borde fått veta.
På ett högstadieprov i SO ställdes nyss frågan ”Vad är anledningen till konflikten mellan Israel och Palestina”, och svaret var ”Både judendom och islam har Jerusalem som huvudstad”. Liksom.
Och som jag skrivit många gånger: det är inte palestinier eller andra muslimer/kristna som fått mig att ändra mig utan de många underbara judar som stöttar ett fritt Palestina. Det känns i retrospekt som om de tog mig i hand och ledde mig till en helt ny sanning, och samtidigt gav de mig lov att tro på den utan att fördenskull känna att jag svek löftet jag gav till Anne Frank när jag som 12-åring läste hennes dagbok: ”Om detta händer igen kommer jag att stå upp för dig.”
Om dessa fantastiska människor kan stå emot hat från dem de känt hela sina liv kan jag leva med att nyssnazister och svärjevänner kallar mig ‘antisemit’.
Så vad gäller nissen som läst alla mina poster sedan 2,5 år: Han hade inte behövt göra det – han hade kunnat fråga mig. Jag hade kunnat säga det själv. Innan i somras har jag gissningsvis totalt under alla år av säkert tiotusentals poster skrivit kanske tio någonsin om Israel-Palestina. Och anledningen är förstås att jag inte hade något att tillföra, eftersom jag visste för lite, och en stor del av poängen med min vägg är att informera och resonera. Inte godhetssignalering.
Det var när jag började läsa på som allt ändrade sig.
Så många, flera i veckan sedan jag började skriva om konflikten, har skrivit till mig, både i kommentarer och via messenger, att ni gått samma väg som jag. En del har sagt att jag har hjälpt till, och det gör mig glad. Varje individ som kommer till nya insikter behövs. Det är val i år. Och för mig är detta faktiskt den fråga som kommer att avgöra var jag lägger min röst. Jag är fortfarande höger, men om jag inte ser ett skifte mot sanktioner mot Israel kommer jag för första gången någonsin att lägga min röst på ett annat parti än Moderaterna.
Israel har bara idag, sedan imorse, mördat 26 palestinier. Vi vet inte vilka de är, för Israel förbjuder fortfarande internationella journalister, och mördar lokala journalister, samtidigt som de anklagar i princip alla av dem som ännu överlevt för att vara terrorister i syfte att tysta palestiniernas berättelser.
De kommer undan med det för att vi tittar på och inte säger något.
Ett kafé i Tel Aviv förbjöds häromdagen av kommunen från att sälja merch med vattenmeloner, eftersom det ansågs såra folks känslor.
Om det får dig att rynka pannan och tänka WTF har du en intellektuell resa att göra. Vi är många som gjort den. Du behöver lära dig vad skolan aldrig berättade, och viss självomprogrammering behövs också.
Jag fick frågan igår hur jag tänker om krigen mellan Israel och Palestina på 60- och 70-talet, och mitt svar är ”inte alls”. Jag undviker medvetet alla diskussioner om vem som började och vem som erbjöds vad och sedan tackade nej, för det saknar relevans för de poänger jag försöker göra och leder bara vilse.
Det enda som spelar roll är hur det började och var vi är nu.
Och det började med att hundratusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem i en välplanerad etnisk rensning. När man väl dragit den slutsatsen blir allt annat irrelevant. Jag anser självklart att alla attacker på civila är förkastliga, och det gäller både på Västbanken och sjunde oktober och allt annat som skett. Men palestinierna som folk är inte ansvariga för vad andra palestinier gör. Det gäller massakern i Hebron och det gäller 7 oktober. Och det är märkligt att det är så lätt för många att anse att bosättarvåld inte är terrorism och att bara individerna är skyldiga, trots att Israel sanktionerar detta direkt och indirekt, men alla dåd på judar i Israel är varenda palestinier skyldig till. Inklusive Hebron för hundra år sedan.
I grund och botten har vi att göra med en ockupationsmakt och ett illegalt ockuperat folk. Allt börjar och slutar där. Det är därför jag så sällan diskuterar Hamas. De är inte problemet. De är ett symptom.
Jag känner att de som ivrigt försvarar Israels ”rätt” till Palestina egentligen saknar förmåga att överhuvudtaget se vad palestinierna gått igenom. Så jag vill att vi istället tänker oss Sverige under liknande förhållanden. Jag har gjort denna övning förut, men det var länge sedan och jag har fått många nya läsare.
Vi antar att Sverige är ockuperat av ett främmande land, precis som Palestina var under mandattiden mellan krigen. Vi vill bli fria. I Sverige i min analogi lever många muslimer, och de har flyttat hit för att ta över vårt land. Det vet några av oss, för de har skrivit ett avtal med vår ockupationsmakt där de krävt det. Men det finns inget Internet och ingen TV så många känner inte till det. Istället sprids rykten, en del korrekta, andra felaktiga.
Ibland blir det bråk mellan oss och ockupationsmakten, och då står muslimerna på deras sida mot oss. Folk dör i upplopp på båda sidor.
Några gånger genomför svenskar attacker mot muslimer för att försöka få dem att lämna landet. Attackerna är inte organiserade av den ledning vår ockupationsmakt tillåter oss att ha, men vi får alla skulden ändå. Särskilt när civila dör. Det heter att vi är terrorister som inte kan litas på. Det heter att vi hatar muslimer, trots att vi egentligen inte alls har något emot dem som personer – vi vill bara inte att de ska ta över vårt land eller sabotera vår frihetskamp.
Så kommer en dag när vår ockupationsmakt har insett att det är fel att ockupera andra länder, och lovar att dra sig tillbaka, och vi är lyckliga, för äntligen ska vi få vår efterlängtade frihet.
Då kräver muslimerna att få hela vårt land, och menar att vi kan flytta till Tyskland eller Finland istället, men de måste bo i just vårt land, för en del av deras förfäder var vikingar. Det var ju våra också, föralldel, men det har alla glömt.
Inte alla muslimer, men en majoritet. De som levat här länge blir många gånger förtvivlade, men de är i underläge.
I det här läget ställer jag mig inte frågan varför det skedde så många pogromer, utan varför de inte var fler. Återigen – detta är inget försvar, bara en reflektion.
Jag antar att palestinierna helt enkelt litade på att ockupationsmakten skulle ge dem deras land. För engelsmännen hade ju lovat dem landet också. De var rätt fula på det viset. Och palestinierna naiva.
Åter till analogin: FN gav mer än halva vårt land till muslimerna, trots att de bara var en tredjedel av befolkningen och nästan alla kommit de senaste årtiondena. Många bara de senaste åren. Och trots att de bara ägde sju procent av marken.
De visste att de skulle behöva ge medborgarskap till dem av oss som fortfarande bodde i ”deras” del, och de ville ha den mark vi ägde, och de hade en plan för det. Under det halvår som gick tills ockupationsmakten formellt dragit sig tillbaka och de kunde utropa sin islamistiska stat tågade de genom Värmland, Dalsland, Småland osv, från by till by och från gård till gård och mördade och fördrev alla invånare. När de kom till Vimmerby förgiftade de hela byn. I andra byar radade de upp alla och sköt dem. Ibland roade de sig med att våldta kvinnorna. En del körde de till Norge, och sa ”gå över gränsen eller dö”. Andra körde de till Blekinge. Hela Blekinge var till slut fullt av människor som levat i många generationer i Småland och vars hus de nu stulit.
”Det finns inget som heter svenskar!” sa de. ”Ni har ingen historia. Ni är bara ett folk som råkar vara här. Landet är vårt. Hela landet. Men vi tar denna del först.”
När deras nya land väl bildas har de blivit av med mer än hälften av alla svenskar i området, genom mord eller fördrivning.
Sedan gick årtiondena. En del svenskar begick terrordåd. Ibland startades krig, och efter varje krig slutade det med att muslimerna la under sig mer och mer mark, tills vi inte hade någon frihet kvar alls. Den lilla yta som var vår fyllde de med soldater, och sedan började de tillåta nya muslimer från världens alla hörn att flytta dit. Ty för att få rätt att leva i Sverige krävdes att du hade den religionen. Du kunde bo varsomhelst i världen, och bara du var muslim hade du rätt att flytta till det som fortfarande var kvar av Sverige och ringa på dörren till en familj och säga ”jag är muslim och härmed kräver jag ditt hus och dina saker, gå härifrån annars skjuter vi dig”, och peka på de muslimska soldaterna som står bredvid och flinar.
Hela omvärlden tittade på och suckade och skakade på huvudet, för det kunde ju alla se att svenskar var hemska människor som inte bara kunde acceptera att Sverige inte var vårt. Hur svårt ska det vara att acceptera att andra bor i ditt familjehem? Att din familjs mark och äppelträden din mormor planterade och den röda stuga du växte upp i i Katthult, Småland inte längre tillhör dig. Den tillhör nu en muslimsk familj. Deras barn gungar i gungan du älskade när du var liten.
Varje gång en svensk dödar en muslim straffas alla svenskar direkt eller indirekt. Varje gång en muslim dödar en svensk rycker alla på axlarna, och inget händer. Svenska barn fängslas och torteras. Muslimerna hånskrattar åt detta. Vi får skylla oss själva, för vi har uppfostrat våra barn att hata muslimer. Vi är rasister. Muslimhatare. Det är det som är problemet. Och omvärlden håller med. Muslimhatet bland svenskarna är verkligen fruktansvärt.
Inte alla utomlands. Inte ens alla muslimer. Många muslimer i andra länder är på vår sida. De tycker det som händer är hemskt. De får höra att de är självhatande muslimer, och deras vänner tar avstånd.
Så kommer till slut den dag när en grupp bestämmer sig för att attackera de muslimska baser som används för att göra räder in i Blekinge och mörda oss, ofta barn och gamla, och dessutom vill de ta så många muslimer tillfånga som möjligt för att kunna byta mot de svenskar som sitter i muslimska fängelser utan dom och torteras, och efter det har vi inga rättigheter kvar alls. Dag efter dag i två år bombas alla våra blekingska hem. Stora familjer dör ut. Och i Småland firar muslimerna. De dansar medan våra barn svälter ihjäl. De riggar kikare så att de kan se hur bomberna faller över oss.
Och världen är i princip överens. Svenskarna måste nu bort. ”Vi kan inte ha sådana grannar”, säger muslimerna, och sluter avtal med Sudan om att skicka dit oss. Bill Effing Clinton berättar att han hade minsann fixat en kanonbra fred en gång i tiden och den ville inte svenskarna ha så där ser ju alla att de får skylla sig själva. Case closed.
Men då händer något. Världens unga generation, som aldrig lärt sig hata svenskar och som ännu inte hunnit avtrubba sin empati inser vad som håller på att hända.
Och de reser sig och ropar NEJ.
Det tog mig femtionio av mina snart sextio år att inse ovanstånde.
Men världens 20-åringar är bättre än jag. Bättre än vi.
Trotz allt 