Små ting blir viktiga när man backpackar. Förra gången, när jag var tågluffande tonåring i början av åttiotalet, handlade det om att ha rätt europeisk valuta. Mark, lire, franc, pesos … Och att hitta en telefonkiosk och ringa mina föräldrar tillräckligt ofta för att övertyga dem om att jag fortfarande levde.
Nu handlar det om uppkoppling.
Jag vill förstås inte betala för roaming från mitt Teliakonto, så jag bestämde mig för att köpa ett brasilianskt SIM-kort. Jag har med en extratelefon av den anledningen. Men jag fick inte mitt kontantkort att funka, och jag har säkert lagt ett par timmar för att förstå varför, men det kokar ner till att utan ett brasilianskt personnummer kan man inte registrera sig. Så jag gick till en butik där man kan registrera sig med ett pass, och de sa att kortet jag köpt var värdelöst, men de kunde installera ett eSIM på min telefon för, I kid you not, runt 80 kronor. Förstå vilken skillnad det gör. Att jag därmed har ett brasilianskt telefonnummer spelar ingen större roll, alla som ringer mig använder WhatsApp eller Messenger, men jag har nu mobilt Internet! Jag kan använda Google Maps och Translate, jag kan kolla upp saker utan att behöva hitta ett fik och köpa en kaffe bara för att kunna använda deras WiFi.
Det tog någon timme med supporten att registrera det med mitt pass och kreditkort, så det måste ha varit en väldigt olönsam affär för dem.
Jag hade tänkt åka buss till mitt nästa boende, som var ungefär två mil norrut. Men så insåg jag att en uber kostade runt 80 kronor och en buss skulle kosta typ hälften, men ta mig tre gånger så lång tid inklusive en massa knatande med all packning. Så då blev det lätt. Jag vill vara en genuin backpacker som åker kollektivt, men inte till vilket pris som helst.
Huset jag hyrt är bara superduperlyxigt. Se bilder. Jag betalar runt 600 kr per natt med rabatter. Jag hade tänkt hitta något billigare, men blev lite kär i utsikten och bananträden och jag har en egen pool och fantastisk havsutsikt från övervåningen.
Har handlat mat. Grönsaker, ost och pasta. Här är det lugnt. Här kan jag landa några dagar och få lite skrivande gjort.
Gick en tur igår kväll till en lokal restaurang – det mesta är stängt – och den jag hittade, som var supermysig, hade noll andra besökare på hela kvällen. Åt ostron – tolv för under hundralappen. (Ja, jag är vegetarian, men ostron och musslor har ingen hjärna.) Så jag hade tre servitörer som passade upp på mig. Tyckte synd om dem som måste gått med stor förlust.
Det har tokregnat sedan inatt. Det verkligen vräker ner. Jag är ju långt från regnskogarna, men jag tänker mig att det nog låter så där också. Det är 20-21 grader och rätt mysigt med smattrandet. Det får bli en innesittardag – imorgon och på torsdag ska det vara uppehåll, så då kan jag bada pool och gå till stranden.
Det blev väldigt långa diskussioner under inlägget om Lifvendals text, som jag även postade på Twitter. Totalt över 250 000 views, och ett par tusen interaktioner. Och igår var en resdag, så jag hann inte riktigt med att svara alla ilskna människor.
Och kanske skulle jag ha varit tydligare i inlägget – det mesta förklarades i min Syre-krönika, men många kunde inte läsa den bakom betalvägg. Jag står för innehållet, men jag hade lagt mer tid på att formulera mig om jag insett hur viral den skulle bli.
Det är så här:
I början av 2024 skickade FN en delegation ledd av experten Pramila Patten till Israel för att utreda 7 oktober. Och hon ville verkligen hitta sådana belägg. Många menar att ”man kan inte lita på FN för de hatar Israel”, typ, men oavsett om det stämmer gäller det absolut inte henne. Hon gick så långt att hon skrev att hon hittat rimliga grunder (reasonable grounds) för ”sexual violence” inklusive våldtäkter i sin första rapport. Men den rapporten var inte FNs formella rapport, utan i juni 2024 kom sedan den sammanfattande texten ut, och som ni ser nedan konstaterade de att belägg för våldtäkter och stympningar inte fanns:
”26. Kommissionen har granskat vittnesmål som inhämtats av journalister och israelisk polis angående våldtäkt men har inte kunnat verifiera sådana anklagelser på egen hand, på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt på grund av att israeliska myndigheter hindrar dess utredningar. Kommissionen kunde inte granska en oredigerad version av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning. Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla med andra bevis eller uttalanden och uteslöt dessa från sin bedömning.”
Israel tillhandahöll alltså inga trovärdiga förstahandsvittnen, inga bilder, filmer, obduktionsprotokoll med mera som hade kunnat belägga deras påståenden om våldtäkter och stympningar. Dessutom ljög de.
Nu två år senare finns plötsligt helt nya förstahandsvittnen till våldtäkter som en partisk person för ett land som ljuger konsekvent intervjuat och kräver att vi ska tro på.
Var och en får göra sin bedömning.
FN kom däremot fram till att så kallad ”sexual violence” förekommit, och det översätts slarvigt till ”sexuellt våld”, men om man läser FNs definition ser man att ”sexuellt övergrepp/ofredande” kommer närmare. Och kommissionen kom fram till att Hamas-soldaterna inte visat respekt för den integritet kvinnor ska visas enligt internationella regler.
En del kvinnliga kroppar hade hittats helt eller delvis avklädda. Men det verkar inte finnas några belägg för att det var Hamas-soldater som klädde av dem. Vem annars? Yossi Landau, ledare för organisationen som tog hand om kropparna och som blåljög om ihopbuntade barn som eldats upp levande kanske inte drog sig för att stage:a kropparna också. Jag säger inte att det var så. Men jag håller det inte för omöjligt.
Detta klipp rekommenderas varmt:
Jag vill bara igen påpeka att ingenting i rapporten ”Silenced no more” är bevisat.
Och nej, jag har inte läst den.
Tove Lifvendal, som jag förr var Facebookvän med – hon har nu tagit bort mig – är en av många välmenande svenskar som bara helt enkelt inte kan tänka sig att Israel ljuger. Allt de framför ska vi tro på, precis som vi tror på Norge och Kanada. Och då blir det förstås obegripligt för henne att inte världen tar denna rapport på allvar. Jag var pinsamt länge likadan. Jag ändrade mig, som ni vet som följt mig ett tag, när jag insåg vidden av de många lögner Israels regim producerar. När jag begrep att Hasbara inte är ett skällsord utan en strategi.
Det jag vet är att om inga belägg fanns i början av 2024, när FN gjorde en omfattande utredning och inte fick tillgång till vare sig bildbevis eller obduktionsprotokoll eller förstahandsvittnen lär de inte plötsligt bara ha dykt upp nu. Och jag påminner om att det inte finns någon kvinna som säger sig ha blivit våldtagen, och ingen kropp uppvisade bevis för våldtäkter.
Det jag vet är att Hamas tagit ansvar för allt annat som hände den dagen, men mycket bestämt nekar till att ha beordrat våldtäkter. Vad skulle de ha för motiv till att beordra dem och sedan blåneka? Så funkar inte terror.
Det jag också vet är också som sagt att för Israels hasbara-apparat som bevisligen ljög då och har ljugit sedan många år är just anklagelserna om stympningar och våldtäkter centrala – de bidrar till dehumaniseringen av palestinier. Rapporten förväntar sig att vi ska tro en ljugande nation på dess ord utan andra bevis.
Det som också är värt att påpeka är att Israel i dagarna fått sen men välförtjänt och omfattande kritik för deras många synnerligen bevisade systematiska våldtäkter mot palestinska kvinnor i Gaza och på Västbanken och palestinska män i fängelser, och att rapporten kom ut samtidigt som den kritiken.
Här är igen min krönika i Syre, där jag går igenom ”bevisen”:
Så Sveriges muslimhatande rassar sprider just nu denna bild, och mina gamla Motargument-takter fick mig att ta itu med den.
Här är felen:
1. Palestina finns inte med i statistiken. Så de kolumnerna är ren lögn.
2. Den här typen av brott begås nästan bara av unga människor. Men genom att ta med alla upp till 79 år, där det uppenbarligen inte finns några somalier alls i de övre åldrarna, vattnar man ur den etniskt danska gruppen. Hade man istället tittat på exvis manliga förövare mellan 20 och 35 hade det sett helt annorlunda ut. Detta är det urvalsfel som påverkar som mest. För varje brottslig purdansk 25-åring sitter drösvis med 40-80-åriga tanter och farbröder och förbättrar statistiken. Det finns exvis färre än tretusen vuxna marockaner i Danmark, och ingen har fyllt 40.
3. Man har cherrypickat bland brotten. Jag gick in och kollade 2025. Här är några exempel: Enbart danskar dömdes för t ex incest (fem) och grooming (tre). Bara en somalier mot 77 danskar dömdes för våldtäkt. Av 36 som dömdes för våldtäkt av barn under 12 var 33 danskar och en från resp. Island, Irak och Myanmar. Detta trots att invandrarna i Danmark är 16,8 procent och trots den fördel danskarna har av att spädas ut av gamlingar.
Att bemöta rasistiskt dravvel är whack-a-mole. Det tar aldrig slut.
Här är alla siffror.
Arkitekturen här påminner en hel del om Horta i Azorerna, där jag var för två år sedan. Inte konstigt – portugisiska sjöfarare tog ju med sig färgerna och stilen från hemlandet.
Staden är helt olikt Porto Alegro. Glada människor som strosar runt, ingen tung trafik, charm och värme. Gott om parker och fantastisk natur runt staden.
”Não falo português. English? Español?”
95 procent eller fler skakar på huvudet. Inte ens hotellreceptionerna går att prata med. Så jag kör på spanska och slänger in de enstaka portugisiska glosor jag kan.
Och man kan ju tycka att det är skruttigt att nästan alla är enspråkiga. Du hittar få människor i Europa som inte kan göra sig åtminstone någotsånär förstådda på minst ett språk utanför modersmålet. Men om vi jämför med USA, som ju faktiskt, om vi räknar bort Alaska, är till ytan mindre än Brasilien är det nog lika illa där. Det är bara det att vi inte lider av det, eftersom vi pratar deras modersmål.
Så igår skulle jag boka en buss till Torres, som ligger vid kusten, men insåg att här går det inte att betala med kreditkkort online om man inte har ett personnummer. Reddit hänvisade mig till ett internationellt bussbolag, men när jag väl petat in alla uppgifter för en annan buss hade någon knipit sista platsen. Så då blev jag sur och bestämde mig för att göra som många av er rekommenderade och åka till Florianopolis istället. Hade tänkt ta mig dit senare, men nu blev det en lång busstur – drygt sex timmar – direkt istället.
Jag käkade lunch på stationen. De vinkade in mig till något som liknade ett hamburgeri, och jag sa ”vegetariana” till nissen och han svarade ”sim, sim”, och med viss tvekan gick jag in. Hittade ingenting utan kött i menyn, utom en omelett med grönsaker i. Så jag frågade för säkerhets skull igen ”vegetariana” (det betyder ju både ”vegetarisk” och ”vegetarian”) och han försäkrade att så var fallet. Men det var förstås skinka i den.
”Sou vegetariana. Não como carne.”
”Det finns inget kött i! Det där är skinka!”
Han såg lite ledsen ut, men hans kollega blängde argt på mig. Hon visade mig vad jag tror var kyckling och frågade om jag kunde äta det. När jag svarade nej vände hon ilsket på klacken medan hon skakade på huvudet.
Min lunch igår bestod av pommes frites, ketchup och en halv burk öl.
Kom fram till Florianopolis kvart i sju igår kväll, och checkade in på hotellet jag bokat. Och nu börjar resan kännas billig. Första veckan i Buenos Aires och Montevideo var priserna på restauranger med mera ungefär i nivå med Sverige och Frankrike, och jag började bli allvarligt orolig för resebudgeten när pengarna rann mellan fingrarna, men här bor jag nu i två nätter i en härligt stor tvåa med balkong (se reelen jag postade nyss) mitt i stan med frukost inkluderad för några hundralappar per natt.
Ön Santa Catarina påminner en del om Öland. Den knyts ihop med ett par broar med fastlandet, och det är där staden Florianopolis ligger.
Det är populär på sommaren, men nu är det ju senhöst och det är nog därför boendena är så billiga. Har spanat in flera strandhotell på andra delav av ön som också går för kaffepengar.
Idag ska jag sightsee:a lite, och sedan fundera över vart jag ska åka i morgon. Tar gärna tips.
Grabbarna på bilden bor på samma hotell. Tog bilden i smyg för att kunna googla klubben – var lite orolig att de är typ Hells Angels, trots att de såg väldigt snälla och civiliserade ut, men nejdå. Det är tydligen en av världens största MC-klubbar, med någon sorts samhällsengagemang i sociala frågor. Så där fick jag för mina fördomar mot dödskallesymboler.
Barnbarn och barnbarnsbarn till tyska judar söker tyskt medborgarskap, vilket de har rätt till.
Och det är bra. Människor vars familj fördrivits från sitt hemland ska självklart ha rätt att återvända när de vill, även om det gått 80 år, och de ska kunna bli medborgare i det land som idag finns där de levde och återfå den egendom som stulits från dem.
Det är bara att gratta Trumpväljarna. De har fått allt de röstade på:
1. Ett ändlöst krig i Mellanöstern som kostar hundratals miljarder och hundratals mördade iranska barn.
2. Benådning av J6-terrorister och nu snart även lyckan av att se skattemiljarder gå till dem som tack för att de misshandlade poliser.
3. En balsal de aldrig kommer att besöka.
4. Skyhög inflation, som är helt självförvållad.
5. Mörkade, bokstavligt och bildligt, Epsteinfiler.
6. Diverse mord genomförda av ICE.
Och nu väntar krig mot Kuba.
Jag vill inte vara orättvis, men har hittills, efter snart två dagar i Porto Alegre och flera kilometers knatande både i och utanför statskärnan inklusive gamla stan, kommit fram till att det är en av de mest omysiga städer jag besökt.
Den är smutsig som attans, med sopor på gatorna och gatuliggare. Den är extremt trafikerad, och bilarna kör i tre-fyra filer i 70-80 rakt igenom stan. Ungefär som om Essingeleden hade legat på Sveavägen och dess parallellgator. Det är buller och tutande överallt.
Men det kanske tristaste av allt är den närmast totala bristen på fik, barer och restauranger. Det finns enstaka typ diners, med neonlampor och snabbmat på bricka, men även dem är det långt mellan. Jag har inte sett en enda restaurang som inte har lokal mat, typ ostasiatisk, italiensk, etiopisk, what not.
En snabb googling berättar att lokalbefolkningen helt inte har en tradition av att äta ute, och när de gör det är det all you can eat-bufféer med massor av kött. Detta är dessutom inte en stad med många turister, och en del restauranger la ner i samband med pandemin och kom aldrig igen.
Egentligen är det inte bristen som är det stora problemet, och inte heller att de skulle vara dåliga. Jag äter rätt lite, men jag älskar fik/bar/restaurangatmosfärer. I alla europeiska huvudstäder finns kvarterskrogar för
Nåja. Jag ska göra några försök till innan jag ger upp. Ikväll har jag tänkt leta mig till den bar som sägs vara bäst. Efter det kanske jag är gladare.
Trotz allt 