Anthony Aguilar, som jag skrev om häromdan, kan bli mannen som ändrar allt.
Många nyhetskanaler och poddare visar intervjuer med honom nu. Från Tucker Carlson till Bernie Sanders.
25 år i armén, åkte till Gaza genom det amerikanska företag Israel kontrakterat för att hjälpa GHF dela ut mat, är helt rasande över vad han sett.
Hans historia kan inte trollas bort som Hamaspropaganda. Och han har filmer och bilder.
Han berättar:
”En israel sköt rakt in i en grupp människor. Han skrek ”wooohooo!” En annan skrek ”I think you hit one!” Han svarade, jublande, ”hell yeah, boy!”.”
Han har detta på film. Den skjutna mannen föll till marken, och reste sig aldrig. Detta är bara en av flera fruktansvärda händelser han berättar om.
”Dessa dödsfall är vårt ansvar, som amerikaner. Vi är medbrottslingar.”
På bara några dagar har han givit tiotals intervjuer.
När opinionen vänt i Väst har världsledarna följt med. Alla länder av betydelse är nu äntligen antingen beredda till sanktioner eller på väg dit.
Utom USA.
Men jag ser en förflyttning. Den ser ut ungefär så här:
Demsarna går ungefär samma raka väg som jag. Började i Israels hörna och inser sedan alltmer hur mycket Israels ledare blåljuger, slutar tro dem, börjar lyssna på alla andra och är idag chockade och förbannade in i märgen.
Vad gäller republikanerna ser det annorlunda ut.
En grupp, de som jag vill kalla ”normala”, går ungefär samma väg.
Sedan har vi evangelikerna. De är de värsta sionisterna, och de har en religiös övertygelse om att Jesus kommer tillbaka bara judar flyttar till Israel. De må vara stolliga på ett sätt, sorry to say, men de börjar ändå känna avsmak. En del. Lång ifrån alla. Det lite äckliga med dem är att de enbart blir rasande när palestinska kristna drabbas. Men vi får ta medkänslan där vi ser den.
Så har vi den grupp i MAGA vars främsta önskan är America First. De är förbannade över att skattemedel går till detta krig. Dels för pengarnas skull, dels för att de inte gillar krig, dels för att kristna drabbas, och också för att en del av dem är antisemiter, sorry to say. Alltså riktiga, gammeldags judar-mördade-Jesus-antisemiter. Denna grupp är aktiva i alternativa medier, och när Tucker intervjuar Aguilero och Joe Rogan är förbannad över kriget ger det effekt.
Slutligen har vi en stor grupp som inte är intresserade av politik. De vill inte heller se detta.
Så det är bara de mest hårdnackade kvar. De flesta amerikanska judar hör INTE dit, nota bene.
Vägen till en fred där båda folken kan leva i trygghet går genom att Trump slutar stödja Netanyahu. För att det ska ske behöver han höra tillräckligt mycket från sina supportrar för att ändra sig. Tyvärr är han omgiven av extrema Israelvänner, som Marco Rubio, men han har alltid spröt ute bland magaiterna.
Därför kan Anthony Aguilar, opolitisk, trovärdig, den sort amerikaner i alla led älskar, med sitt massiva filmmaterial i bagaget, bli den som puttar folket till att se att de stöttar ett folkmord, så att de i sin tur puttar Trump till att stoppa stödet, verbalt, ekonomiskt och krigsmateriellt, till Netanyahu, som då blir bortputtad av sitt folk.
När ISIS härjade som värst var det svårt för Sveriges muslimer. Vad de än skrev dök det upp människor som krävde att de skulle ta avstånd, trots att de inte hade det minsta med den regionen att göra.
Jag har alltid sagt att jag sällan eller aldrig ser hat mot judar, men det blir nu alltmer vanligt att judar behandlas som muslimer för tio år sedan. Kollektivt ansvariga. Är det judehat? Om inte så är det åtminstone ett första steg. Minns att muslimer inte var särskilt hatade före 11 september. Dagens muslimhat började imo med att världen ansåg att de var medskyldiga.
De kanske mest kända fiktiva judarna i Sverige har nog för min generation varit Rebecca och hennes pappa Isaac i Ivanhoe. Varje år såg vi hur de red bort mot … Granada.
”Det är inte längre tryggt för oss i England.”
Så jag vill påminna om att Granada i Spanien var ett moriskt emirat. Den plats i Europa där judar kände sig som mest trygga år 1194 var den som styrdes av muslimer.
Emiratet Granada föll tvåhundra år senare och så småningom utvisades alla judar som vägrade konvertera till kristendomen.
Antisemitism är ett kristet påfund, raktigenom, och Ivanhoe-filmen, baserad på en roman från 1819 av Walter Scott, stämmer också när Isaac säger ”inte längre tryggt”, för det var just under medeltiden kyrkan började sprida de myter vi idag kopplar med antisemitism.
Den antisemitism som finns bland världens muslimer idag sitter nästan helt ihop med Israel. Så i flera fall har muslimer trampat snett och råkat uttrycka sig antisemitiskt av okunskap. Och det gäller framförallt ”judar styr världen”-tropen.
Denna myt uppstod i en tid när judar i Europa verkligen inte hade någon egentlig makt alls, minoritet som de var, men de hade pengar. Så därför kunde avundsjuka kristna, med kyrkans stöd, anklaga dem för allt möjligt, till och med pesten, genom att hävda att de styrde i smyg.
Ilan Omar twittrade en gång ”Israel has hypnotized the world”, och en annan gång ”it’s all about the benjamins” (”benjamin” är slang för pengar eftersom Benjamin Franklin finns på hundradollarsedeln). När hon fick skäll (inte lite, det blev ramaskri) förklarade hon att hon inte kände till att detta kunde tolkas som antisemitiska troper. Och det är inte bara möjligt, utan till och med troligt. Hon har och hade ett stort stöd bland sina judiska väljare, och det finns ingen anledning att tro att hon hatar dem i smyg. Men hon gjorde avbön och lovade att lära sig mer om antisemitism, och det är imo vad man kan begära.
Men troper om pengar och makt används för att stoppa fullt legitim kritik mot the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC).
AIPAC är en lobbyorganisation, ungefär som NRA. Den utnyttjar en gråzon för att stötta politiker som är pro-Israel, och de betalar 98 procent av alla kongressledamöter. Ta in detta. 523 av 535 är betalda av AIPAC. Kampanjpengar, middagar och en betald resa till Israel.
De som inte tagit emot stöd är en republikan, Thomas Massie, en independent, Bernie Sanders, och tio demokrater.
Och det handlar inte bara om att de får betalt för hur de röstar, det finns också ett hot att om de röstar emot Israel i någon fråga kommer AIPAC att stötta deras motståndare i nästa val.
Stödet för ”rätt” ledamot går till på två sätt:
1. Stötta rätt demokrat i primärvalen. Medan republikaner nästan alltid är pro-Israel är demokrater splittrade.
2. Om inte ”rätt” demokrat vinner primärvalet, stötta republikanen.
3. Om det inte är jämnt, stötta den som ser ut att vinna.
Joe Biden, Hillary Clinton, Kamala Harris har alla fått AIPAC-pengar när de var senatorer. Och jag tror hennes feghet när det gäller Gaza delvis beror på detta, och att den i sin tur kostade henne valet genom att propalestinier inte röstade på vare sig henne eller Trump.
Så vad är gråzonen? Well. De påstår sig inte lobba för Israel utan ”for the advancement of the US-Israel relationship in ways that enhance security for both countries”. Mmm. För det är inte tillåtet att lobba för ett land och betala politiker. Så man jobbar för the advancement of the relationship. Och donationerna kommer inte från AIPAC per se, utan från de personer som styr AIPAC. Dvs ”om du lovar att rösta som vi vill kommer följande tio personer att donera det max tillåtna beloppet till din kampanj”.
Nu är det inte bara judar som stödjer AIPAC, utan även en hel del kristna, oftast för att de tror att Jesus kommer tillbaka om judar flyttar till Israel. Story for another day.
AIPAC använder alltså hot och mutor – inom lagens ramar, jag hävdar inget annat – till att se till att politiker som röstar för veto mot precis alla försök till att hålla Israel ansvariga för något öht väljs i USA. De ska också ställa upp på att anklaga Israelkritiker för antisemitism, gärna i resolutioner. Och de ska ställa upp på att sponsra Israels krig.
Och jag påstår att detta är anledningen till att folkmordet i Gaza kan fortsätta pågå. AIPAC styr kongressen, politiker vågar inte rösta emot Israel, USA har veto, och det kvittar hur arga resten av världen är, FNs Säkerhetsråd behöver USA.
Och för den som sätter likhetstecken mellan AIPAC = Israel = Judar blir förstås detta påstående automatiskt antisemitiskt. ”Domination and Control” * och ”Wealth and Greed” **.
Men AIPAC representerar inte det judiska folket. Förstås.
Detta hindrar dock inte att kritiker av AIPAC, som Ilan Omar, tystas trots att det hon säger i allt väsenligt stämmer. Hon skulle inte ha använt ordet ”hypnotiserat”, visst. Men hon har rätt i sak. Israellobbyn styr de facto kongressen.
Och ni kan aldrig gissa vem som plötsligt tagit ställning i detta.
”Everybody has an AIPAC person. It’s like your babysitter who is always talking to you for AIPAC, and when they come to DC, you have lunch with them, and you have conversations”, säger Thomas Massie, kongressens ende icke-AIPAC-mottagare-republikan, och lägger till ”that’s how it works on the republican side. ”I’ve had four members say to me ‘I’ll talk to my AIPAC person’.”
Tucker: ”That’s crazy!”
Och plötsligt håller jag med Tucker. Hell hath frozen over.
Så igen. Israellobbyn (vissa kristna och vissa judar) styr AIPAC, AIPAC styr kongressen, kongressen styr hur USA röstar, USA har veto, och därför kommer Israel undan med folkmord, vilket är en annan judisk trop. ”Blood libel” ***.
Och en del av AIPACs finurliga självförsvar är som sagt att skjuta ner all kritikr genom att påpeka att den, i sig korrekt, rimmar med antisemitiska troper.
– Säger du att vi har makt? Domination and Control! – Säger du att vi betalar politiker? Wealth and Greed! – Kallar du 57 000 döda för folkmord? Blood Libel!
Massie: ”I mean, these are the guys—my colleagues want to sanction everybody, declare them terrorist states, come up with these strongly worded resolutions.”
* Domination and Control
Accusations and theories that Jewish people are trying to take, or have taken, over the world have been in circulation for hundreds of years, though they gained particular prominence in the early twentieth century due to a fabricated antisemitic text called The Protocols of the Elders of Zion.
** Wealth and Greed
One of the most persistent antisemitic tropes is the depiction of Jewish people as wealthy and greedy. This millennia-lasting myth accuses Jews of being naturally good with money, but stingy and willing to seek profits by any means. The origins of this trope date back to medieval times when Christians were forbidden from lending money for interest (in Christianity, it was considered a sin), and Jews, due to discrimination on account of their status as a religious minority, were banned from owning land and serving in many professions.
*** Blood Libel
The Blood Libel is an antisemitic trope that accuses Jews of the murder of non-Jewish children, particularly Christian children, and the use of their blood for ritualistic purposes. Stories based on this myth go as far back as the twelfth century, when the monk Thomas of Monmouth blamed local Jews for the murder of a young boy in Norwich.
”När antisemitism är överallt är den ingenstans. Extremt missbruk av termen plockar bort all mening från den.”
”Vi har sett detta gå på högvarv senaste året. Alla som på något sätt ifrågasätter slakten av palestinier i Gaza och vill att detta genocida krig ska sluta … alla … vare det FN, brittiska popsångare, svenska klimatkampanjare, folk som marscherar, studenter på campusprotester, alla anklagas för att vara antisemitiska när de gör detta, och då har effekten blivit inte bara att tysta dessa röster i denna kritiska tid, utan de har också nedgraderat termen.”
Jag blev kallad antisemit igår, igen. Och jag var inte ens kritisk mot Israel, denna gång. Det sker allt oftare. Jag brukar inte bry mig om personangrepp, men jag har börjat säga ifrån.
Det verkligt antisemitiska är ju att blanda ihop Israel med världens alla judar. Världens alla judar vill verkligen inte ta ansvar för folkmordet i Gaza. Så för deras skull, acceptera aldrig sånt!
Netanyahu äger inte det ordet. Det gör inte IDF heller, för att inte tala om alla svenska förståsigpåare, som hatar när man ”drar rasistkortet”, men älskar att dra antisemitkortet.
Ordet har en betydelse. Och det är viktigt att den inte urvattnas.
”Blood libel” är den antisemitiska myt som uppstod för tusen år sedan, och som går ut på att judar dricker kristna barns blod.
Israelvänner använder nu det uttrycket för att antisemitbelägga dem som klagar över det massiva antalet döda barn i Gaza och i någon mån även på Västbanken. #nothingtoseehere #YoureJustRacist
Som jag har skrivit tidigare finns det klara paralleller med Vietnamkriget, som visade att en del i synnerhet unga män, uppvuxna i en helt normal och trygg miljö, som plötsligt befinner sig mitt i en strid bland civila, blir avtrubbade och kapabla till de mest ofattbara dåd.
Och många vittnesmål från återvändande IDF-soldater tyder på att det är just det avtrubbandet som slagit till här.
Lägg till detta Netanyahu-regimens totala ointresse att rädda palestinska liv, och att de hängslen och livrem som borde finnas på plats för att styra 25-30-åringar med PTSD är också borta.
Det finns en youtubekanal som heter ”The Ask Project”, och som är några år gammal. Några personer ställer en fråga till Israeler eller Palestinier (ibland istället uppdelat på araber vs judar) om vad de tycker i en viss fråga. Det blir ju anekdotiskt, men är ändå intressant.
Bland både araber och judar tycker till övervägande delen att den andra sorten helt ska bort. Det är beklämmande. Dock verkar unga mer vidsynta än äldre. Kvinnor mer än män.
Men en israelisk kvinna sa rakt ut att det inte finns någon oskyldig palestinier, så de borde dödas allihop.
”Även barnen?”
”Ja, de har inte gjort något än, men de kommer att bli terrorister, så de också.”
Amerikanerna åkte inte till Vietnam med ett hat mot det vietnamesiska folket i bagaget. Och ändå var de kapabla till massmord på civila.
Tänk er att israelerna redan från den dag de klev in i Gaza bar på ett massivt hat dels från hela sin uppväxt och dels från 7 oktober.
Detta var länge liksom ett axiom. Något alla visste och ingen skulle ifrågasätta. Det gjorde inte jag heller.
Förrän jag började inse hur mycket Israel ljuger. Och då började jag leta efter neutrala källor, och det finns inga.
Detta är en sån där ”inte simma två timmar efter att du ätit”-grej. Alla tar det för givet, för alla ”vet” att det är sant, tills någon börjar rota lite.
Nu litar jag förstås inte på Hamas heller.
Vi har att göra med två hänsynslösa superlögnare.
Och visst. Det är bevisat att Hamas hade tunnlar under sjukhus, men de hade tunnlar överallt. En tunnel är inte i sig brottslig. Jag är rätt säker på att även Israel har tunnlar under sina sjukhus, om inte annat så för att kunna frakta bort personal och patienter.
Detta är ju sånt som händer när någon man trott på visat sig vara helt opålitlig. Man går tillbaka och börjar ifrågasätta sådant man förutsatt varit sant.
Och detta är vad det kokar ner till. Det finns inga bevis utöver misskrediterade Israels påståenden för att Hamas använder civila som sköldar.
Tror du mig inte?
Jag kan förstås ha missat något. Men visa mig ett enda belägg som har ett trovärdigt tredjepartsvittne eller en paper trail som inte kan vara manipulerad.
För övrigt tror jag inte Hamas använder mänskliga sköldar IDAG. Varför skulle de? Israel har ju visat att de inte har några som helst problem med att döda bäbisar som är i vägen.
Jag var alltid emot att svepande kalla SD för rasister. Än mindre nazister. När de växte som mest blev ropen allt högre, framförallt från vänstersidan.
Jag skrev ju mycket om dem på den tiden, och jag upprepade gång på gång hur dumt det var. För jag märkte hur många i min närhet tröttnade – särskilt när de själva blev kallade rasister för att de framförde ganska normala åsikter om minskad invandring. Mitt skrivande fokuserade på att förklara varför deras politik var ogenomförbar eller korkad, i regel utan att etikettera dem. (”Nyssnazister” har jag dock använt några gånger, för det är ju sant.)
Och vad många på vänstersidan antingen inte fattade eller också fattade men struntade i var att ju mer de skrek de orden, desto mer benägna blev människor på högersidan som från början avskydde SD att tänka att ”men vänta nu … människor jag tycker har sunkiga åsikter tycker illa om detta hära partiet, så …”. Jag tror vi alla på högersidan upplevde detta i vår närhet. Det var enormt frustrerande.
Jag ser samma sak hända nu, fast nu är jag på andra sidan staketet. Sedan jag började skriva mycket om Israel-Palestina-konflikten har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna. Jag tror säkert de som skriver det ordet känner sig lika nöjda med sig själva som de som skriver ”rasist” gör. ”Ha! Där fick hon!” Och tycker att de vinner argumentationen.
Istället puttar de bort mig.
”Om det är ditt motargument …”, tänker jag då.
Och alltmer ska omfattas. Marco Rubio sa ju häromdan att ”Free Palestine” var antisemitiskt, att påpeka att Israel dödar barn är ”blood libel” och allt stöd till sanktioner och till och med Palestinas flagga ska räknas dit. Samtidigt som unga amerikanska judar säger ”WTF, not in our name!”.
Det finns ett israeliskt konto på Twitter, Dr. Eli David, som påstår sig vara det näst mest – efter Musk – influerande, hur de nu kommit fram till det.
Han gör nästan inget annat än spyr ur sig Netanyahu-propaganda och kallar alla som inte håller med för antisemiter, samt lägger upp klipp där han hånar Gazaborna för deras sönderbombade hem.
Jag har väldigt svårt att tro att han övertalar någon som inte redan var frälst. Men om han influerar mig är det åt andra hållet, och jag tror inte jag är ensam.
First they ignore you, then they name call you, then you win.
Jag fick frågan igår vilket slut jag ser.
Tre steg. 1. Opinionen måste svänga på gräsrotsnivå. Det har den gjort. Jag är ett levande bevis. 2. Ledarna behöver uppfatta detta. Det pågår nu. 3. Därefter kan en lösning komma. Och den kommer INTE att bli att alla palestinier ska lämna landet.
Eli Pappé tror på en enstatslösning där alla är likvärdiga medborgare. Men jag tror inte Israel någonsin går med på det, eftersom de båda befolkningarna, araber och judar, då skulle vara jämnstora.
Så då återstår att länderna återskapas enligt de ursprungliga gränserna. Bosättarna får bli palestinier om de vill, och de ska självklart lämna tillbaka det de stulit.
De som begått krigsbrott, på båda sidor, behöver lagföras. Israel behöver på lång sikt en reckoning, eftersom det är tabu att prata om Nakba. Och rasismen på båda sidor behöver hanteras.
Länge trodde jag inte detta skulle ske under min livstid, men nu tror jag vi börjar närma oss. Bojkotter finns redan. Nästa steg är sanktioner. Ett litet land klarar inte att ghostas länge.
Jag antar att jag nu kommer ut som supporter av boycott, divestment, sanctions.
Lite komiskt, eftersom jag länge kallats BDS-anhängare av hatare.
Fördrivna från sitt land. Satta i läger. Fråntagna sin kultur.
Precis som indianerna gör palestinierna räder. Sätter skräck i lokalbefolkningen. Mördar bosättare. Begår vidriga dåd.
Men när nutid blivit historia kommer kolonialisternas förtryck att vara vad man minns. Inte de skalper som togs medan ursprungsinvånarna fördrevs av människor som aldrig satt en fot där.
Jag säger inte detta för att ursäkta 7 oktober. Det är mer ett krasst konstaterande. Dagens terrororganisation blir morgondagens kamprörelse.
Israels agerande kommer att fördömas i sekler framöver.
Och vi övriga kommer att skämmas för vår flathet.
Tycker jag att Israel ska upphöra att existera? Nej. I retrospekt skulle UK aldrig ha ”gett landet till judarna”, utan jobbat med dem som levde där för att säkerställa att alla tre grupperna, judar, muslimer och kristna, kunde leva i en demokrati, där ALLA hade rösträtt. Ingen skulle ha fördrivits från sina egendomar. Judarna skulle ha haft rätt att flytta dit om de köpte egendom där. Precis som alla andra. Inte gå in i andras hem med dragna vapen och säga till familjer att lämna allt de äger.
Hela tankefiguren att ett land ska byggas runt en religion är för mig fel. Likadant att någon ska ha rätt att bo någonstans för att hen har genetiska band till människor som kanske, kanske inte bodde där för mer än 2000 år sedan. Man kan inte paxa länder via förfäder, och sedan jaga bort de som redan bor där med bibeln i näven. Detta är inget annat än rasism i sin renaste form.
”Mina gener ger mig rätt till ditt hem, för du är av en underlägsen ras.”
Men nu finns Israel. Och världen behöver göra det bästa av situationen.
Båda folken har ägnat nästan hundra år åt att dehumanisera varandra. Indoktrinerade med rasistiskt hat i skolan. Unga människor ur båda grupperna har mördat varandras barn. De ska leva med detta resten av sina liv, precis som soldaterna som kom hem från Vietnam. De har filmat sig själva när de begår krigsdåd och hånskrattande förnedrar sina medmänniskor. För sina barnbarn att hitta en dag.
Men båda folken har rätt till landet. Det finns två vägar ut. Båda förutsätter nog att FN tar ansvar för freden. En oberoende krigstribunal måste upprättas, och ansvariga palestinier och israeler behöver dömas. Namnen på de dödade behöver publiceras. Vi behöver museer, böcker. Vi behöver ett #neveragain moment.
En enstatslösning, där alla palestinier ges medborgarskap och rösträtt, och tanken på ”den judiska staten” ges upp, för som sagt. Religion och stat hör inte ihop.
Eller en tvåstatslösning, där bosättarna lämnar tillbaka vad de stulit, och det palestinska folket får ett land som sitter ihop där de kan röra sig fritt och bygga en trygg tillvaro. Barnen som sitter i israeliska fängelser utan att vara dömda och som torteras dagligen ska också släppas.
Palestinierna är vår tids indianer, och våra barnbarn kommer att fråga oss vad vi gjorde när de utsattes för folkmord.
Protesterade du, mormor?
Skrev du åtminstone en massa arga inlägg i sociala medier?
Sveriges muslimhatare älskar att använda muslimers behandling av judar som slagträ. Två påståenden återkommer hela tiden:
1. Muslimer vill egentligen döda alla kristna och judar. Många menar att det står i koranen att de ska göra det.
2. Muslimerna har på grund av antisemitism fördrivit nästan alla judar från arabländerna.
Avi Shlaim kallar sig själv ”Arab Jew”. Han föddes i Bagdad 1945, och 1950 tvingades han och hans föräldrar flytta till Israel. Han är idag professor i historia och lever i UK.
Judar fanns i Irak i 2½ tusen år. När han föddes var nästan halva Bagdads befolkning judisk. De var en tid så många som en miljon. Idag är de enligt Wikipedia fyra. Alltså fyra personer. Hur gick det till?
Det jag nu återger är Shlaims ord, inte mina åsikter:
I arabvärlden fanns ingen antisemitism. Det är ett medeltida, kristet, europeiskt påfund, som hänger ihop med att kyrkan ansåg att judarna mördat Jesus. Men efter första världskriget, när The Zionist Movement började ta form (1917) och Hitler publicerade Mein Kampf, letade sig antisemitisk litteratur och därmed tankar till Mellanöstern. ”Den fanns inte där. Den var tvungen översättas till arabiska.”
Shlaims föräldrar levde gott. De hade många muslimska och kristna vänner, och var helt integrerade. De var rika med många tjänare. Kung Faisal I var mån om att judar skulle leva väl i landet, och hade tidigare besökt hans mors franska flickskola med landets främsta rabbin.
Men under trettiotalet eskalerade den importerade antisemitismen och nationalismen, och så kom nakba och 1948, när arabländerna förklarade krig mot Israel, och Irak led ett pinsamt nederlag. Och nu blev tongångarna att eftersom judarna slänger ut palestinierna ska vi slänga ut er. Efter 2½ tusen år av fredligt samexisterande.
Det var efter detta som hans föräldrar inte längre kände sig trygga. De bestämde sig för att, via Operation Ezra and Nehemiah som flög judar från Irak till Israel, lämna landet. De fick ha med sig en resväska och en mycket liten summa kontanter. Hans farmor och mormor följde med.
Var de tvingade? Nej. Det var ett ”erbjudande” från både Israel och Irak. De blev av med sitt irakiska medborgarskap, fick ett tillfälligt visum för att kunna lämna landet och fick sedan israeliskt medborgarskap när de kom till Israel.
De ville absolut inte. Men fem bomber sprängdes i judiska egendomar. Detta, tillsammans med att de styrande hotade med åtgärder, fick 125 000 judar att flytta till Israel, och bara tiotusen blev kvar.
Det fanns ett obekräftat rykte att Mossad låg bakom bomberna. Oavsett om det var sant eller ej trodde de irakiska judarna överlag på det, och det ökade förstås deras avsmak för sitt nya hemland.
Shlaim anser sig idag ha belägg för att det faktiskt var sant. Mossad sprängde husen för att skynda på judarnas exodus. De såg visserligen ner på dem, men behövde bli fler.
När de anlände till Israel blev de besprutade med DDT, och placerade i läger under mycket torftiga förhållanden. De serverades mat som för dem var konstig. De europeiska judarna behandlade dem föraktfullt. Hans far, som var 25 år äldre än hans mor, pratade bara arabiska, och fick aldrig något jobb. Äktenskapet sprack till slut.
Hans mor, farmor och mormor slutade aldrig längta tillbaka till Bagdad, som de kallade ”paradiset”. Får mig att tänka på Kristina från Duvemåla.
Och trots att han bara var fem när han övergick från att vara irakier till att vara israel anser han sig fortfarande vara irakier i hjärtat. Hans memoar heter ”Three worlds”. Irak, Israel, Storbritannien.
Han menar att skolan han gick i när han växte upp indoktrinerade honom med fördelarna med ”the Zionist movement”, och att holocaust använts som ursäkt för allt Israel gjort mot palestinierna.
Han är lika stolt över sitt arabiska ursprung som sitt judiska. De fyra kärnvärderingarna (core values) inom judendomen är altruism, sanning, rättvisa och fred, och han menar att Israel nu bryter mot alla dessa genom sitt svar på 7 oktober.
”As a Jew, I feel deeply ashamed and angry about what Israel is doing.”
”They speak in the name of Jews. But they have nothing in common with me.”
Jag visste sedan tidigare att judar i dagens Spanien behandlades bättre under morerna än under kristna kungar (de fördrevs till slut från landet), men jag kände inte till att det gällde generellt i arabvärlden.
Min slutsats: Medan den kristna antisemitismen är nedärvd är den muslimska nästan helt kopplad till Israels agerande. Troper som ”styr världen”, gnidenhet, äter barn med mera finns bara hos oss. Vi har ägnat tusen år åt att bygga dessa myter. De genomsyrar vår litteratur. Vår antisemitism är så mycket vidrigare, eftersom den är dehumaniserande och kopplad till en bild av ”juden” som en ond och farlig person.
Muslimsk antisemitism är inte ens hundra år gammal, och kan överbryggas genom att förklara att judar som individer inte är ansvariga för vad Israel gör och gjort. De judar som engagerat sig för Palestina har aldrig upplevt något obehag, vad jag hittat. Araber och judar är kusiner genom Abraham. Alla är egentligen semiter. Hatet sitter inte ihop med något annat än sakfrågan. Det är inte alls personligt.
Kom ihåg det nästa gång någon påstår att Islam oundvikligen innebär judehat.
Det är inte deras utan vår religion som historiskt fört med sig judehat.
Högerextrema Bulletin säger sig ha frågat socialminister Jakob Forssmed om huruvida det är tänkbart, och enligt dem svarade han ja. Har inte hittat detta någon annanstans, så jag skriver detta med en brasklapp.
Om regeringen vill dra in uppehållstillstånd för dem som uttrycker antisemitism ska det förstås ske genom att lagföra dem för hets mot folkgrupp, och sedan yrka på utvisning vid fällande dom. Jag är själv sedan länge för att sänka ribban för utvisningar.
Att som nu verkar föreslås utvisa den som INTE är dömd är helt rättsvidrigt och helt oacceptabelt. Det luktar trumpfascism. Om man inte kan döma personen betyder det förstås att bevis för brott saknas.
Jag la inte min röst på M för den här sortens avsteg från alla de rättsprinciper vi byggt vårt land på. M ska vara partiet FÖR lag och ordning.
Godtycke ska inte styra juridiska beslut.
För om vi börjar så här, vad hindrar en kommande S-regering från att dra in uppehållstillstånd för dem som stödjer SD? Det är ett före detta nazistiskt parti. Eller för dem som stödjer Israel? Eller för Sveriges alla invandrade muslimhatare. Vem ska underhålla listan med vad som får eller inte får framföras?
Det är sedan 1948 olagligt att uttrycka antisemitism. Men man ska gå rätt väg.
Helena Trotzenfeldt 