Etikettarkiv: Nazism

På Israels sida?

Publicerat den av

Igår kommenterade någon under posten där jag skrev om att jag enligt somliga ”radikaliserats” att jag bara låtsades ha en gång varit ”på Israels sida”. Tidigare berättade en annan person att hen scrollat tillbaka till före 7 oktober 2023 och läst allt jag skrivit på FB (fatta vilken tid det måste ha tagit, för jag skriver ju flera inlägg per dag, normalt) och vederbörande hittade inga belägg för min ”vurm” för Israel. Alltså hade jag ljugit. Lite samma argumentation.

Jag hoppas de flesta av er har förstått vad jag egentligen framfört, men om inte:

Jag har aldrig skrivit att jag tidigare var ”på Israels sida”. Oavsett när i mitt liv du hade frågat mig hade jag, som jag tror de flesta svenskar, svarat ”på bådas”. Sidor har inget med saken att göra.

Det som ändrat sig är inte egentligen så mycket att jag hade fel om fakta förut, även om det hände, utan snarare att jag saknade en massa information, och detta föranledde mig att dra fel slutsatser. Vi som genomgått svensk grundskola har inte egentligen så mycket blivit lurade av kursplanerna som snuvade på sådant vi borde fått veta.

På ett högstadieprov i SO ställdes nyss frågan ”Vad är anledningen till konflikten mellan Israel och Palestina”, och svaret var ”Både judendom och islam har Jerusalem som huvudstad”. Liksom.

Och som jag skrivit många gånger: det är inte palestinier eller andra muslimer/kristna som fått mig att ändra mig utan de många underbara judar som stöttar ett fritt Palestina. Det känns i retrospekt som om de tog mig i hand och ledde mig till en helt ny sanning, och samtidigt gav de mig lov att tro på den utan att fördenskull känna att jag svek löftet jag gav till Anne Frank när jag som 12-åring läste hennes dagbok: ”Om detta händer igen kommer jag att stå upp för dig.”

Om dessa fantastiska människor kan stå emot hat från dem de känt hela sina liv kan jag leva med att nyssnazister och svärjevänner kallar mig ‘antisemit’.

Så vad gäller nissen som läst alla mina poster sedan 2,5 år: Han hade inte behövt göra det – han hade kunnat fråga mig. Jag hade kunnat säga det själv. Innan i somras har jag gissningsvis totalt under alla år av säkert tiotusentals poster skrivit kanske tio någonsin om Israel-Palestina. Och anledningen är förstås att jag inte hade något att tillföra, eftersom jag visste för lite, och en stor del av poängen med min vägg är att informera och resonera. Inte godhetssignalering.

Det var när jag började läsa på som allt ändrade sig.

Så många, flera i veckan sedan jag började skriva om konflikten, har skrivit till mig, både i kommentarer och via messenger, att ni gått samma väg som jag. En del har sagt att jag har hjälpt till, och det gör mig glad. Varje individ som kommer till nya insikter behövs. Det är val i år. Och för mig är detta faktiskt den fråga som kommer att avgöra var jag lägger min röst. Jag är fortfarande höger, men om jag inte ser ett skifte mot sanktioner mot Israel kommer jag för första gången någonsin att lägga min röst på ett annat parti än Moderaterna.

Israel har bara idag, sedan imorse, mördat 26 palestinier. Vi vet inte vilka de är, för Israel förbjuder fortfarande internationella journalister, och mördar lokala journalister, samtidigt som de anklagar i princip alla av dem som ännu överlevt för att vara terrorister i syfte att tysta palestiniernas berättelser.

De kommer undan med det för att vi tittar på och inte säger något.

Ett kafé i Tel Aviv förbjöds häromdagen av kommunen från att sälja merch med vattenmeloner, eftersom det ansågs såra folks känslor.

Om det får dig att rynka pannan och tänka WTF har du en intellektuell resa att göra. Vi är många som gjort den. Du behöver lära dig vad skolan aldrig berättade, och viss självomprogrammering behövs också.

Om inte, never mind.

Följ diskussionen på Facebook:

Sionisternas avsikt

Publicerat den av

Så jag skrev igår att sionisterna innan bildandet av Israel hela tiden hade för avsikt att etniskt rensa Palestina på dess urbefolkning. Några höll inte alls med, så därför tänker jag utveckla varför jag påstår detta.

Låt oss först bena i vad en sionist är. Jag undviker rent generellt att använda det ordet när jag pratar om tiden efter Israels bildande (undantaget ”kristen sionism/sionist”, som är en sorts religiös avart som bygger på att Gud vill ha judar i Israel för att Jesus ska komma tillbaka). Anledningen är att termen ”sionist” efter Israels grundande kan vara allt från den som vill att Israel ska fortsätta existera till den som vill att alla palestinier ska väck.

Så nu pratar vi om de människor, judar och andra, som fram till 1947 ville se skapandet av en judisk stat i Palestina. Ja, jag vet att det fanns sionister som nosade på andra platser, men dem skippar vi i denna diskussion. Från 1914, när UK förklarade krig mot Osmanska riket var målet för sionisterna att skapa det judiska landet i Palestina.

Det övergripande argumentet bland dem som tycker jag liksom förtalar sionisterna och utmålar dem som onda kolonisatörer är att det fanns sionister som inte alls ville se någon etnisk rensning av kristna och muslimska palestinier. De var helt nöjda med att leva sida vid sida med dem. Och då är mitt svar att då är man inte ”sionist”.

Jag brukar säga att man är vad man definierar sig som tills annat bevisats och omvänt. Om jag kallar mig ”kommunist” men inte vill att staten ska äga produktionsmedlen har jag feletiketterat mig. Den var inte sionist som inte strävade efter en judisk stat. Den jude som var nöjd med att leva i ett Palestina där muslimer var i majoritet var något annat. Och det fanns absolut en stor grupp sådana – särskilt bland dem som levat där länge. Jag har inga siffror, men jag har hört många ankedoter från deras barn och barnbarn om hur förtvivlade de var när Israel bildades. Om ni vill ha länkar, säg till.

Men den som var sionist och ville skapa en judisk stat i ett land där judar var väldigt långt från i majoritet kunde självklart inte göra det utan att ha en plan för den befintliga befolkningen.

Så det finns mängder av exempel på uttalanden från sionister som visar att planen hela tiden var etnisk rensning. Och min poäng här är att just det faktum att det var känt sedan åtminstone Balfour-deklarationen 1917, egentligen sedan flera år tidigare, att det var deras mål är en fullgod förklaring till de pogromer som följde, utan att man behöver peka på antisemitism.

Varför spelar det roll?

Det är en hönan och äggetfråga.

De som menar att palestinier är terrorister och att det är helt omöjligt att låta dem bo kvar i sitt hemland grundar detta påstående på de pogromer som skedde före Israels bildande. Särskilt då massakern i Hebron, men även andra. Som jag skrev häromdan finns en lång lista som Palestinahatare gärna klistrar in för att förklara att det inte fanns någon annan väg framåt än att mörda och fördriva palestinierna från deras hem. De var helt enkelt judehatare hela bunten.

Och ja. Det var väldigt länge vad jag också tänkte, får jag erkänna. I den mån jag tänkte alls.

Men vi behöver sätta oss in i palestiniernas situation under de där åren från första världskriget till 1947. De intellektuella visste att sionisternas mål var deras utrotande. Den fråga jag ställer mig är inte varför det var så många upplopp, utan snarare varför det inte var fler. Deras frihetskamp under ockupationen motarbetades av sionisterna, som ju kände sig lovade Palestina av britterna.

Med detta i åminne är det viktigt att minnas att väldigt många palestinier kände stor empati med de flyende judarna och välkomnade dem in i sina hem. Även andra flyende folk, som t ex armenier, vittnar om den stora generositeten hos det palestinska folket. Jag tror att särskilt de i byarna utanför städerna helt enkelt inte kände till sionisternas planer för deras hem. De odlade sin lott och tog hand om sin familj i godan ro tills en dag det stod beväpnade blivande israeler och gav dem två timmar att lämna sina hem sedan generationer. Ibland. Ibland radade de upp dem och sköt dem. I ett känt fall förgiftade de en hel by. Det vet vi, för en brittisk läkare råkade finnas kvar. Hur många fler har vi ingen aning om.

Och självklart var som jag redan påpekat inte alla judiska flyktingar, och i synnerhet inte den judiska urbefolkningen, ute efter att fördriva palestinier heller.

Och notera nu att jag självklart inte försvarar mord på civila, åt båda hållen. Det som hände i Hebron var extra tragiskt, för Hebrons judiska befolkning var gammal och förmodligen inte särskilt sionistiskt lagd, även om massakern vad jag läst började med en sionistisk demonstration där.

Vad jag däremot säger är att förklaringen till pogromerna ligger i insikten i att sionisterna ville ta deras hemland ifrån dem och inte i att muslimska och kristna palestinier rent generellt var obotliga judehatare och blodtörstiga terrorister. Minns att även palestinier dödades av sionister. Och mitt i soppan fanns britterna och bar sig rätt klantigt åt.

Och det spelar som sagt roll, eftersom Netanyahu et al hela tiden pekar på Hebron som någon sorts startskott för insikten i att den fina kumbaya-plan sionisterna hade från början inte funkade, ty palestinier är infödda terrorister.

Så nu till de utlovade uttalandena. Ni som hävdar att det fanns sionister (enligt min defnition, dvs judar som under tiden 1914-1947 ville skapa en judisk stat i Palestina) som tänkte skapa denna stat genom att inte på ett eller annat sätt fördriva palestinier får gärna kontra med egna citat.

Samt förklara hur det skulle gå till.

Ur Zionist Quotes on Palestine

One of the most enduring and deceptive slogans of Zionism was coined by Israel Zangwill almost 100 years ago: Palestine was a “land without people for a people without land.” After paying a visit to Palestine in 1891, the Hebrew essayist Achad Ha-Am commented: ” Abroad we are accustomed to believe that Israel is almost empty; nothing is grown here and that whoever wishes to buy land could come here and buy what his heart desires. In reality, the situation is not like this. Throughout the country it is difficult to find cultivable land which is not already cultivated.”

The removal of Arabs bodily from Palestine is part of the Zionist plan to “spirit the penniless population across the frontier by denying it employment…Both the process of expropriation and the removal of the poor must be carried away discreetly and circumspectly.” Theodore Herzl, founder of the World Zionist Organization Complete Diaries, June 12, 1895 entry.

In 1899, Davis Triestsch wrote to Herzl: ” I would suggest to you to come round in time to the “Greater Palestine” program before it is too late… the Basle program must contain the words “Great Palestine” or “Palestine and its neighbouring lands” otherwise it’s nonsense. You do not get ten million Jews into a land of 25,000 Km2″.

Vladimir Jabotinsky: “Has any People ever been seen to give up their territory of their own free will? In the same way, the Arabs of Palestine will not renounce their sovereignty without violence.” Quoted by Maxime Rodinson in Peuple Juif ou Problem Juif. (Jewish People or Jewish Problem).

David Ben Gurion (the first Israeli Prime Minister): ” If I were an Arab leader, I would never sign an agreement with Israel. It is normal; we have taken their country. It is true God promised it to us, but how could that interest them? Our God is not theirs. There has been Anti-Semitism, the Nazis, Hitler, Auschwitz, but was that their fault? They see but one thing: we have come and we have stolen their country. Why would they accept that?” Quoted by Nahum Goldmann in Le Paraddoxe Juif (The Jewish Paradox), pp. 121-122.

Ben Gurion also warned in 1948 “We must do everything to insure they (the Palestinians) never do return.” Assuring his fellow Zionists that Palestinians will never come back to their homes, “The old will die and the young will forget.”

Also Ben Gurion stated ” The present map of Palestine was drawn by the British mandate. The Jewish people have another map which our youth and adults should strive to fulfill — From the Nile to the Euphrates.”

“A voluntary reconciliation with the Arabs is out of the question either now or in the future. If you wish to colonize a land in which people are already living, you must provide a garrison for the land, or find some rich man or benefactor who will provide a garrison on your behalf. Or else-or else, give up your colonization, for without an armed force which will render physically impossible any attempt to destroy or prevent this colonization, colonization is impossible, not difficult, not dangerous, but IMPOSSIBLE!… Zionism is a colonization adventure and therefore it stands or falls by the question of armed force. It is important… to speak Hebrew, but, unfortunately, it is even more important to be able to shoot – or else I am through with playing at colonizing.”Vladimir Jabotinsky, founder of Revisionist Zionism (precursor of Likud), The Iron Wall, 1923.

Följ diskussionen på Facebook:

Antisemit!

Publicerat den av

Jag var alltid emot att svepande kalla SD för rasister. Än mindre nazister. När de växte som mest blev ropen allt högre, framförallt från vänstersidan.

Jag skrev ju mycket om dem på den tiden, och jag upprepade gång på gång hur dumt det var. För jag märkte hur många i min närhet tröttnade – särskilt när de själva blev kallade rasister för att de framförde ganska normala åsikter om minskad invandring. Mitt skrivande fokuserade på att förklara varför deras politik var ogenomförbar eller korkad, i regel utan att etikettera dem. (”Nyssnazister” har jag dock använt några gånger, för det är ju sant.)

Och vad många på vänstersidan antingen inte fattade eller också fattade men struntade i var att ju mer de skrek de orden, desto mer benägna blev människor på högersidan som från början avskydde SD att tänka att ”men vänta nu … människor jag tycker har sunkiga åsikter tycker illa om detta hära partiet, så …”. Jag tror vi alla på högersidan upplevde detta i vår närhet. Det var enormt frustrerande.

Jag ser samma sak hända nu, fast nu är jag på andra sidan staketet. Sedan jag började skriva mycket om Israel-Palestina-konflikten har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna. Jag tror säkert de som skriver det ordet känner sig lika nöjda med sig själva som de som skriver ”rasist” gör. ”Ha! Där fick hon!” Och tycker att de vinner argumentationen.

Istället puttar de bort mig.

”Om det är ditt motargument …”, tänker jag då.

Och alltmer ska omfattas. Marco Rubio sa ju häromdan att ”Free Palestine” var antisemitiskt, att påpeka att Israel dödar barn är ”blood libel” och allt stöd till sanktioner och till och med Palestinas flagga ska räknas dit. Samtidigt som unga amerikanska judar säger ”WTF, not in our name!”.

Det finns ett israeliskt konto på Twitter, Dr. Eli David, som påstår sig vara det näst mest – efter Musk – influerande, hur de nu kommit fram till det.

Han gör nästan inget annat än spyr ur sig Netanyahu-propaganda och kallar alla som inte håller med för antisemiter, samt lägger upp klipp där han hånar Gazaborna för deras sönderbombade hem.

Jag har väldigt svårt att tro att han övertalar någon som inte redan var frälst. Men om han influerar mig är det åt andra hållet, och jag tror inte jag är ensam.

First they ignore you, then they name call you, then you win.

Jag fick frågan igår vilket slut jag ser.

Tre steg.
1. Opinionen måste svänga på gräsrotsnivå. Det har den gjort. Jag är ett levande bevis.
2. Ledarna behöver uppfatta detta. Det pågår nu.
3. Därefter kan en lösning komma. Och den kommer INTE att bli att alla palestinier ska lämna landet.

Eli Pappé tror på en enstatslösning där alla är likvärdiga medborgare. Men jag tror inte Israel någonsin går med på det, eftersom de båda befolkningarna, araber och judar, då skulle vara jämnstora.

Så då återstår att länderna återskapas enligt de ursprungliga gränserna. Bosättarna får bli palestinier om de vill, och de ska självklart lämna tillbaka det de stulit.

De som begått krigsbrott, på båda sidor, behöver lagföras. Israel behöver på lång sikt en reckoning, eftersom det är tabu att prata om Nakba. Och rasismen på båda sidor behöver hanteras.

Länge trodde jag inte detta skulle ske under min livstid, men nu tror jag vi börjar närma oss. Bojkotter finns redan. Nästa steg är sanktioner. Ett litet land klarar inte att ghostas länge.

Jag antar att jag nu kommer ut som supporter av boycott, divestment, sanctions.

Lite komiskt, eftersom jag länge kallats BDS-anhängare av hatare.

Mmm.

Facebook

Uppehållstillstånd för antisemiter

Publicerat den av

Högerextrema Bulletin säger sig ha frågat socialminister Jakob Forssmed om huruvida det är tänkbart, och enligt dem svarade han ja. Har inte hittat detta någon annanstans, så jag skriver detta med en brasklapp.

Om regeringen vill dra in uppehållstillstånd för dem som uttrycker antisemitism ska det förstås ske genom att lagföra dem för hets mot folkgrupp, och sedan yrka på utvisning vid fällande dom. Jag är själv sedan länge för att sänka ribban för utvisningar.

Att som nu verkar föreslås utvisa den som INTE är dömd är helt rättsvidrigt och helt oacceptabelt. Det luktar trumpfascism. Om man inte kan döma personen betyder det förstås att bevis för brott saknas.

Jag la inte min röst på M för den här sortens avsteg från alla de rättsprinciper vi byggt vårt land på. M ska vara partiet FÖR lag och ordning.

Godtycke ska inte styra juridiska beslut.

För om vi börjar så här, vad hindrar en kommande S-regering från att dra in uppehållstillstånd för dem som stödjer SD? Det är ett före detta nazistiskt parti. Eller för dem som stödjer Israel? Eller för Sveriges alla invandrade muslimhatare. Vem ska underhålla listan med vad som får eller inte får framföras?

Det är sedan 1948 olagligt att uttrycka antisemitism. Men man ska gå rätt väg.

Due process.

Bevisa brott, döm, utvisa.

Facebook

Frieds namn missbrukas

Publicerat den av

Jag har ju varit i Polen hela arbetsveckan och därmed missat en massa post-val-tjafs. Tänkte dock kommentera bland det mest äckliga jag sett:

Alla de som skriver ”Hédi Fried”, ofta felstavat, på Moderaternas fb-sida och kanske även annorstädes, vad vet jag.

Och jag skriver inte detta av omsorg om M. Partiet tål. UK tål.

Istället borde de som beter sig så tänka lite på den människa som fått sitt namn och sin historia hijackade.

Hon fick en fråga från media och hon svarade med ett påstående hon sedan korrigerade. Det finns alltså ingen konflikt mellan henne och Kristersson. Det finns inte två versioner. Det finns en.

Ja men fotografen! Riktigt. Han gick ut och stödde hennes ursprungliga påstående på Twitter i rätt högtravande ordalag, typ ”jag var där!”, men efter att hon ändrade sig har han mig veterligt inte sagt ett pip. I sig apfegt. Antingen borde han också backa eller också stå på sig och säga att hon har fel och han har rätt. Men oavsett var man landar är det två mot en.

Någon föreslog att hon backade för att hon ville vara snäll. Hur förminskande är inte det?! Att påstå att denna modiga kvinna är så mesig att hon ljuger för att vara till lags?! Hade någon sagt så om en man? Knappast. Men vi kvinnor antas inte förstå vårt eget bästa.

När Hédi Fried svarade ”det stämmer som han säger” på frågan om UKs version var det tydligt och klart. Och alla som missbrukar hennes namn för att det känns bra i magen med lite hat och hån mot partiet som är på väg att ta över beter sig ärligt talat avskyvärt mot henne. Hon förtjänar bättre.

Skämmes, ta mig fan.

Följ diskussionen på Facebook:

Mattias Karlsson och Simon(e) de Beauvoir

Publicerat den av

IMG_3683Sverigedemokraternas Mattias Karlsson skrev ett toklångt facebookinlägg om vänsterpedofiler. Jag har stört mig på det sedan jag läste, eller snarare skummade, det, men haft svårt att sätta fingret på varför. I stora delar är det ett viktigt och bra ämne, och han är moraliskt på rätt sida, förstås. Men här ska jag nästa lite i varför han hamnar rätt och snett på samma gång, och vari det verkliga problemet med inlägget ligger.

Bakgrunden är en nyutgiven bok av Vanessa Springora, ett offer för prisade författaren och kulturpersonen Gabriel Matzneff. Boken heter ”Le Consentement”, dvs ”Samtycket”, och handlar om hur hon i nedre tonåren hade en helt öppen och välkänd ”relation” med Matzneff, som för övrigt skrivit en hel del om hur han förgrep sig på barn både i Frankrike och Ostasien. Och frågan hela Frankrike ställer sig är förstås hur detta kunde hända. Frankrike ligger långt efter när det gäller lagar mot övergrepp på barn. Medan de flesta västländer sedan länge förbjudit alla sexuella aktiviteter före en viss ålder har det där varit tillåtet så länge barnet kan anses vara med på noterna.

Så långt är jag förstås ense med Karlsson. Det är horribelt, det är bra att det kommer fram, barn behöver skyddas.

Det problematiska i hans text är själva skuldfrågan. I stycke efter stycke återkommer ordet ”vänster” i olika former. ”Vänstern” skyddar pedofiler och de hatade feministerna är medbrottslingar. Övergreppen är en konsekvens av ”vänsterkrafter”, och de hade till och med till någon sorts syfte att krossa borgerligheten:

”Hur kommer det sig att Jean-Paul Satre, Simon de Beavoire, Herbert Marcuse, Michel Focault mfl – Grundarna av dagens förhärskande vänsterliberala, feministiska, queer-teoretiska, post-koloniala och identitetspolitiska överideologi, fortfarande förbehållslöst hyllas som hjältar av det politiska, kulturella och mediala vänster-liberala etablissemanget, trots att samtliga utövade eller understödde pedofili?”

Jag säger inget om att han vimsar till bokstäverna i Simone de Beauvoirs efternamn. Han kan uppenbarligen inte stava till vare sig Sartre eller Gabriel heller. Men när han kallar henne Simon undrar jag om han vet vem han skriver om.

När jag läste franska på universitetet uppehöll vi oss förstås rätt länge vid just de Beauvoir, Sartre, Camus och andra samtida, på grund av det enorma avtryck de gjorde på hela västvärldens filosofiska och politiska utveckling. Jag har aldrig sett dem som ”vänster”. Existentialisternas kamp var mot det förtryck konventioner, framförallt kyrkans, utgjorde och inte mot kapitalet.

Simone de Beauvoirs ”Le deuxième sexe” blev ett av världens mest inflytelserika verk. I den mosar hon myt efter myt om kvinnor och kvinnlighet och tvingar läsaren att se hur kvinnor inte räknades och hur lagar, religion och förväntningar låste in och dödade vårt självförtroende och förvrängde vår självbild. Det var många år sedan jag läste den, men jag minns att jag förundrades över hur ingående hon berättade om sin tidiga sexualitet. Att skriva så självutlämnande redan på 40-talet var förstås fantastiskt modigt.

Och det var väl just där hon gick vilse. För hon skrev mycket riktigt på en petition på 70-talet mot en åldersgräns för samtycke, eftersom hon, liksom många andra på den tiden, verkligen trodde att barn kunde ha en sexuell relation och må bra av det. När konventionslocket lyfts undan under den sexuella frigörelsen och kvinnors sexualitet legitimerats fanns ingen insikt i hur unga flickor kan skadas av tidiga sexuella relationer, även när våld eller tvång inte förekommer. Den kom senare, med buller och bång, på 90-talet, men då hade hon lämnat jordelivet.

Gjorde hon och övriga stor skada genom sitt agiterande? Absolut. Springoras trasiga uppväxt hade kunnat räddats om de Beauvoir och övriga intellektuella inte hade argumenterat för barns ”rätt” att ha sex med vuxna. Hennes ansvar är glasklart.

Borde hon ha vetat bättre? Det är lätt att vara klok när vi sitter med facit i form av stora mängder vittnesmål. Var och en måste göra den bedömningen själv.

Mitt problem med Karlssons inlägg är ju inte att han rasar mot just detta ställningstagande, utan att han buntar ihop hela hennes, och andra nittonhundratalsfeministers, livsgärning med vad han menar var ett stöd för pedofiler, och drar slutsatsen att utan feminister hade världen varit så mycket bättre, lätt travesterat. Hans raseri riktar sig inte  alls mot pedofiler överlag, och de är ju uppenbarligen inte ”vänster” utan finns i alla åsiktsinriktningar, yrken, väljargrupper, samhällsklasser och religioner, utan mot feminismen. Det är dens fel. Och kommunismens. Kort sagt: ”vänstern”. Vänstern gillar pedofili, menar han, ungefär.

Jag är ju inte det minsta vänster, så jag kan säga detta helt utan att tala i egen sak: det finns en paradox i att se hur sverigedemokrater – både på riksdagsnivå och i facebookgrupper – hatar feminismen men älskar att tala om hur invandrare, särskilt muslimer, inte delar ”vår” kvinnosyn. Liksom. Var tror han den kommer ifrån?

Simone de Beauvoir hade fel om barns sexualitet. Det är helt uppenbart. Men hennes sammanlagda livsverk bidrog starkt till att lägga grunden till den kvinnosyn som Karlsson och andra sverigedemokrater berömmer som ”svensk”.

Vi behöver döma människor utifrån deras kontext.

Simone de Beauvoir utgick från att eftersom hon själv hade tidiga sexuella fantasier borde barn få ha sex.

Karlsson gick med i ett parti som nyligen grundats av nazister och som ville utvisa alla invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Och han gjorde det ett halvsekel efter andra världskriget.

Låt oss döma båda rättvist.

Lunch, kan innehålla spår av invandrarhat

Publicerat den av

generic-child-food-julieEn intressant diskussion, som jag tror missats av svenska medier, har pågått i USA senaste månaden.

Joe Biden ville göra en poäng av hur viktigt det är med samarbete, och beskrev hur han jobbat ihop med ”segregationists”, alltså personer som ville hålla svarta borta från vita, för att få igenom sin politik.

En ilsken diskussion blossade upp runt hur han uttryckt sig. Den är inte över än. Kamala Harris vann poäng på att mosa till honom i den första demokratiska presidentkandidatdebatten härom veckan.

Men ingen har egentligen haft synpunkter på samarbetet i sig.

Harris började till och med med att säga “I agree with you when you commit yourself to the importance of finding common ground”.

Det som kallas ”bipartisanship”, och i Sverige ungefär motsvaras av ”blocköverskridande politik”, är eftersträvansvärt och sällan negativt.

I Sverige har vi i snart ett decennium haft en diskussion om hur man ska förhålla sig till SD, och den blommar som bäst nu när Jimmie och Ebba lunchat.

Och jag tycker den är förvirrad.

Min syn på SD är ungefär densamma som den var när jag började skriva om partiet för tio år sedan. Det är ett parti som säger till människor:

”Sverige tillhör svenskarna. De andra sju partierna har tagit det ifrån er och givit det till invandrare, som inte är som vi, utan farliga och obehagliga. Vi tänker ge er det tillbaka. Är du arbetslös? Låg pension? Lång vårdkö? För liten lägenhet?”

Varje problem har en invandrare som rot. Varje lösning handlar därför om att eliminera invandraren. Vård, skola, omsorg, allt fixas genom att ta bort invandrare.

De åsikterna finns i samhället. Därför finns partiet. Och åsikterna kan bara motverkas genom långsiktigt opinionsarbete och genom att ta verkliga problem på allvar men samtidigt kontinuerligt peta hål på myter.

Så vad har då Ebbas lunch med Bidens vurpa att göra?

Jo, de har båda rätt i en sak: Människor förtjänar att få den politik de röstat på. Om jag går till val på att alla bäbisar ska få gratis blöjor, och det finns en majoritet i Riksdagen för det, då ska det förslaget gå igenom. Även om det betyder att politiker med sunkiga värderingar röstar på det.

De första som insåg det var sossarna, som 2013 bröt ut borttagandet av höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt ur sin budget, för att SD då lovade att rösta på motionen. Var det fel?

Jag anser verkligen att det är viktigt att Riksdagen, liksom kommuner och landsting, fungerar som tänkt, och det gör den bara om politikerna driver den politik de tror på, och inte sitter på händerna och är oroliga för att tycka likadant som nyssnazisterna.

Men.

Det betyder inte att Ebbas lunch var OK.

Att kunna driva igenom en enskild fråga utan att oroa sig för vem man gör upp med är inte alls samma sak som att politikutveckla ihop. Att budgetförhandla, brainstorma, workshoppa och till slut jämka ihop sina ståndpunkter på ett övergripande plan, med ett parti vars enda målsättning är att skuldbelägga invandrare för allt ont i samhället, är fruktansvärt fel. Raktigenom. Hitler kom till makten med bara en tredjedel av rösterna, därför att övriga politiker tillät det.

Jämför jag Åkesson med Hitler? Delvis. Nej, jag tycker inte sverigedemokrater är nazister. Längre. Men deras muslimhat har enormt mycket gemensamt med nassarnas judehat. Avhumanisera. Ondskeförklara. Utpeka som det ultimata problemet. Få mobbens acceptans. Eliminera.

Så vart hamnar vi då? Var går gränsen?

Man gör upp, helst i utskotten, i enstaka sakfrågor. Därför att man är vald att föra Sverige framåt. Och då räknas allas röster.

Jag vill ingalunda förbjuda ätande med andra partier. Själv äter jag lunch med alla möjliga ”åsiktsmotståndare”, inklusive sverigedemokrater. Det är viktigt att vi pratar med varandra. Men någonstans känns just Ebbas och Jimmies lunch mindre som matintag och mer som början till gemensam politikutveckling.

Jag är innerligt trött på att prata om vem som pratar med vem.

Och jag inser att gränsen mellan ”göra upp i enstaka frågor som inte har med migration att göra” och ”politikutveckla” är extremt fluffig och svårdefinierad. Men KD är såvitt jag kan bedöma inte längre PÅ den gränsen, utan har passerat den, och vandrar i rask takt, glatt leende, rakt mot bruna träskmarker.

Och jag känner många härliga kristdemokrater med sunda värderingar. Jag undrar hur länge de känner sig bekväma med den marschen.

SD-ledarnas förflutna förlåtet?

Publicerat den av

63260Kan man belasta dagens SD-ledare för deras förflutna i ett nazistiskt parti?

Så människor, i synnerhet unga, måste få ändra åsikter och värderingar. Men har man varit starkt engagerad för en ståndpunkt och sedan vänder 180 grader bör man kunna förklara hur förflyttningen gått till.

Jag känner själv de som t ex varit övertygade kommunister eller libertarianer i tonåren och sedan fått familj och jobb och vardagen har fått dem att se att komplexiteten i en blandad ekonomi är nödvändig för att skapa ett samhälle som fungerar för alla. Att dra sig från extremerna av ståndpunkter och in mot mitten är en naturlig väg att gå.

En del tar längre kliv. Cenk Uygur är en amerikansk ultraliberal som en gång var konservativ och skrev horribla texter om bl a kvinnor, men som gjort avbön och redogjort för hur han ändrade sig.

Så Åkesson et al, och jag tänker då särskilt på Söder, har viss rätt att säga ”vi var tonåringar, vi begrep inte”, men de har inte motiverat sin resa mot anständighet och från nazism med annat än populistiska förklaringar, dvs ”folk vill inte prata om raser så vi pratar om kulturer istället”. Jag har läst om och skrivit om SD i ett decennium, och jag har aldrig sett någon av ledarna redogöra för vad som fått vederbörande personligen att sluta se svenskar som en ”ras” och istället dra slutsatsen att en exvis somalier kan bli svensk om den bara anstränger sig tillräckligt mycket, vilket är vad de pliktskyldigt framför idag.

Ingen har sagt ”en dag stod jag där och heilade, och plötsligt insåg jag…”. Istället försöker de hävda att de inte riktigt begrep vad partiet stod för. Då.

Därför känns deras resa ur neonazismen inte värst trolig.

Naturligtvis har de utvecklat sina åsikter sedan de var 20. Det gör de flesta.

Men ändrat grundläggande värderingar?

Knappast.

Är detta relevant? Absolut. För vi väljer politiker, inte politik. Sedan hoppas vi politikerna genomför den politik de lovat. Och då är det ju bra att ha koll på vad de står för innerst inne.

SDs valaffischer visar svenskar. Inte någon enda av dem ser ut att vara något annat än i rakt nedstigande led avkommor från blonda fäbostintor. Åkesson själv är nog den mörkaste av alla. Om nu svenskheten är en kultur enbart – kunde de inte hostat fram någon enda åtminstone smått solbränd person?

Kristenistmaken

Publicerat den av

generic-church”Tager du denne Jan Willy Andersson till din äkta make, att älska honom i nöd och lust?

Jag svarade ja.”

Så började Yvonne Andersson, KD, sitt anförande i riksdagen 2009, när hon och hennes partikamrater med synnerligen tilltrasslade argument försökte övertyga övriga sex partier att guds lag borde ha större tyngd än invånarnas väl, och att därför skulle inte samkönade par få gifta sig.

I England finns sedan länge Beth Din, en sorts låtsasdomstol, som används av ortodoxa judar för att döma i tvister. Enligt brittisk lag kan man nämligen bestämma att en tredjepart ska lösa en konflikt, om båda i förväg förbinder sig att följa domslutet.

Så när muslimer ville ha samma konstruktion gick det förstås inte att neka dem.

Och så fick landet sina vitt omtalade och djupt hatade ”sharia courts”.

Ingen bryr sig förstås om vad ortodoxa judar håller på med. Knappt någon vet ens att de har sina egna ”domstolar”. Men i en nyansbefriad värld är sharia synonymt med handavhuggningar och dödande av konvertiter. Den som i någon liten mån vill leva enligt Allahs ord är en förtäckt samhällsomstörtare, som närsomhelst kommer att vända sig emot övriga invånare och tvinga på oss hijaber och böner.

generic-jew-davidEn hel del frikyrkliga kristna, enligt traditionell byäldsteprincip, väljer förstås också att lösa konflikter inom sitt samfund.

Är det bra? I en dimension är det förstås inte det. De tre abrahamitiska religionernas lagar är i stora delar patriarkaliska och framförallt kvinnor far ofta illa när gamla testamentet blir rättesnöre. Men samtidigt inser de flesta av oss att vuxna människor måste få fatta sina egna beslut.

Kristna Världen idag kallade för några år sedan, i en artikel som nu blivit viral, Ebtisam Aldebe för ”islamistfru”.

Anledningen var att hennes man Mahmoud uttryckt att det är bekymmersamt att, enligt honom, muslimer konverterar för att bättra på sin asylansökan. Han säger sig ha bevis för att detta sker. Huruvida han har rätt eller fel blir i artikeln irrelevant – man gör inga försök att komma till botten med frågeställningen.

Han har sagt så, alltså är han islamist (?), och så blir hans fru ”islamistfru”.

Fundera lite över det ordet, och vad det innebär. Hade hennes man under motsvarande omständigheter kallats för ”islamistmake”?

Själv ser jag ju inte islamismen i hans påstående. Om han har rätt ÄR det bekymmersamt, uppenbarligen, för man ska inte konvertera för att få asyl. Har han fel är problemet förstås att han har fel, och inte att han anser att agerandet skulle ha varit problematiskt om han haft rätt.

Jag vill inte för ett ögonblick försvara den absurda domen i Solna, och jag anser sedan jag var tonåring att svenska nämndemannasystemet är fel, och oavsett om Aldebe faktiskt varit partisk mot kristna konvertiter eller ej är det uppåtväggarna att det ens ska gå att misstänka att så skett.

Men det är också märkligt att vi har en benämning på den som vill inrätta ett samhälle enligt muslimsk lag, men inte på den som vill det enligt kristen eller judisk lag.

Anledningen är förstås att svensk lag från början vilar på biblisk grund. Att vi fram till helt nyligen inte var ett smack ”bättre” än islamister, utan hade inrättat vårt samhälle efter hur vi uppfattade att vår gud ville att vi skulle leva.

Det finns fortfarande många kristna som vill se mer av bibeln i våra samhällsregler. Det tog ända till 2009 innan vi fick samkönade äktenskap i Sverige, och anledningen var nästan enbart att vissa kristna inte ville gå emot hur man uppfattade att gud definierat ordet. KD röstade emot motionen som de övriga sex partierna stod bakom, men kunde förstås aldrig förklara på vilket sätt homoäktenskap skulle hota samhället.

Vad är då Yvonne Andersson, som anser sin gudstro vara viktigare än medmänniskors rätt att leva som de vill?

”Kristenist”?

Är hennes man, Jan Willy Andersson, då en ”kristenistmake”?

Om en person hade sagt ”det är bekymmersamt att imamer försöker konvertera kristna för att de ska få asyl” hade knappast någon kallat vederbörandes partner för ”kristenistfru”, utan de som överhuvudtaget hade brytt sig hade istället fokuserat på huruvida det var sant eller ej.

Jag är emot nämndemannasystemet för att det är farligt för rättssäkerheten – och läs gärna Viktor Bankes artikel för goda exempel. De allra flesta nämndemännen gör säkert ett kanonjobb, och det finns självklart lagfarna domare som är färgade av sin politiska, religiösa eller kulturella bakgrund, men de är avsevärt färre. Interasistmen har under årens lopp hittat nazister, rasister och övriga främlingsfientliga bland i huvudsak SD-utsedda nämndemän.

The takeaway från Aldebe-debaklet behöver vara att nämndemannasystemet behöver ses över.

Inte att inte religiösa ska få ta plats i samhället.

För ska vi diskutera problemet med islamister behöver vi samtidigt diskutera problemet med kristenister. Det är ingen relativisering. De är fler och de har större makt. De har ett eget parti, och även om många sunda människor återfinns i KD – jag känner åtskiliga kristdemokrater, och de är alla varma och engagerade medmänniskor som vill världen väl – kan ingen neka till att partiet i stora delar drivs av kristenism.

Men den diskussionen tar vi inte. För vi inser att i en demokrati måste väljarna även få välja representanter som står för ett samhälle vi absolut inte vill se, så istället för att fokusera på personernas rätt att uttrycka sina åsikt, och istället för att etikettera angriper vi deras argument när de förespråkar en politik vi inte vill se.

Men i övrigt låter vi dem vara ifred att leva efter de regler de själva valt.

Även om det innebär att man låter en präst, imam eller byäldste medla i eller avgöra en tvist, och även om jag själv tycker vederbörande ”dömer” på ett sätt jag anser fel.

Är jag för sharia? Inte alls. Sharia omfattar mycket som är vackert, som hur man tar hand om fattiga och gamla, men det faktum att sharia förespråkar dödande av bland annat homosexuella förtar förstås en del av skönheten.

Men den ”regeln” stammar från Tredje mosebok 20:13, och är gemensam även för judar och kristna: ”Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”

Vi utgår inte från att Yvonne Andersson vill döda homosexuella bara för att hon inte vill att de ska gifta sig, och vi behöver ge samma benefit of a doubt till muslimer.

Se nyanser.

Dra inte ut alla linjer till extrempunkter, utan sluta med halmgubbetänket.

Det är allt jag begär.

Varför jag stannar i Moderaterna

Publicerat den av

Tre frågor (egentligen fyra, men jag har dragit ihop dem till tre) var centrala för mig att få svar på för att fortsätta vara medlem i Moderaterna och verka för att få människor att rösta på partiet. En moderat vän ställde dem i måndags till Anna Kinberg Batra på ett medlemsmöte i Nacka, och hon svarade tydligt ”nej”. Utan krusiduller. Därför stannar jag. Detta inlägg handlar om varför, och hur jag resonerat.

Dessa är frågorna:

  1. Kommer Moderaterna att förhandla med SD om regeringsbildningen?
  2. Kommer Moderaterna att göra upp med SD i migrationsfrågan?
  3. Kommer Moderaterna att politikutveckla och skriva gemensamma motioner och propositioner med SD?

I den långa diskussion som följt sedan min debattartikel i Aftonbladet har några centrala synpunkter utkristalliserats, som är värda att besvara.

”Vad spelar det för roll vem man gör upp med? Det viktiga är väl politiken? Varför ska någon rösta på ett parti som inte vill ‘ta makten’?”

Det finns en legitim del i frågeställningen. Det är viktigt att kunna lyssna på alla, och det är pragmatiskt att även kunna göra upp med Djävulen om så är, ifall man vill samma sak. Politiska beslut är ofta binära, och man kan ha helt olika värderingar och ändå landa på samma punkt i en fråga. Det bästa exemplet är hur V och SD är de partier som är EU-motståndare. Det ena för att de är globalister som avskyr gränser, och det andra för att de är nationalister och vill ha en annan gräns, enkelt uttryckt. Helt motsatt ståndpunkt resulterar i samsyn i sakfrågan.

Det finns därför ingen anledning att förlora på walk-over bara för att man inte vill ha fel personer med i sitt lag.

Ur ett perspektiv.

Men det finns två motperspektiv till detta.

Det ena är konsekvensen av att skriva motioner och, efter valet, propositioner med SD. Partiet har idag ett stigma, som de väl förtjänar. Jag har skrivit ett längre inlägg om varför, och om de negativa konsekvenserna av att plocka av dem det. Att politikutveckla med och hålla presskonferenser med ett parti är att ge legitimitet till deras sunkiga värderingar. Det är inget jag vill bidra till, när det gäller ett parti som konsekvent hetsar mot vissa folkgrupper baserat på etnicitet, religion och sexuell läggning, och som har en nationalistisk och exkluderande agenda.

Det andra perspektivet är risken att förslagen, rent konkret, får en profil jag inte kan acceptera. Detta är anledningen till punkt (2) ovan, att migrationsfrågor måste vara exkluderade från samarbete.

Nära-SD-moderater, sverigedemokrater och även en del vänsterpersoner påpekar då förnumstigt att ”Moderaterna har ju ändå kopierat SDs politik”, men det är, som jag redan skrivit flera gånger, bara dumheter. Det finns inte ett enda förslag SD varit först med, som Moderaterna sedan kopierat. Det finns förslag Moderaterna eller andra partier haft, sedan övergivit, sedan återgått till, och som SD däremellan haft, men bilden av att SD haft en finurligt uttänkt portfölj av idéer som Moderaterna först kallat rasistisk, sedan självsvåldigt plagierat, är helt fel. Tyvärr har mina partikamrater, genom ett bisarrt krumbuktande och ursäktande på formen ”vi har inte lyssnat på väljarna” bidragit till att förstärka den bilden.

För det är nu vi närmar oss kärnan. Moderaterna har en fundamentalt annan syn på invandring än SD. Vi är i grunden positiva, vi gillar att människor migrerar eftersom Sverige och världen blir bättre av ett flöde migranter, och vi känner ett globalt ansvar för människor som har det svårt. Men vi vill också applicera en förnuftig syn på migration. De som kommer hit behöver försörja sig själva så fort som möjligt. Deras välstånd ska främst komma ur eget arbete. Vi står upp för flyktingkonventionen, men anser också att humanitära insatser måste hjälpa så många som möjligt. Jag har egna idéer om hur det ska gå till.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är istället att invandring alltid är dålig, och att vi enbart ska tillåta människor att flytta till Sverige när det är helt nödvändigt. Minns att partiets främsta företrädare gick med i ett parti som ville utvisa alla som flyttat hit efter 1970, och dessutom förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla rasen vit. De må inte stå bakom detta idag, men herrar Åkesson, Söder, Karlsson och Jomshof ansåg inte förslagen vara diskvalificerande så sent som på tvåtusentalet. Detta är mindre känt, men i SDs partiprogram finns en passus om att alla invandrare som vill ska erbjudas ersättning om de lämnar landet. Så illa tycker SD om invandrare att de är beredda att ta av skattebetalarnas medel för att bli av med även dem som bidrar.

Vårt land är ingen direktdemokrati, och vi ges inte möjlighet att justera våra val. Vi väljer företrädare som i fyra års tid ska agera utifrån våra värderingar i frågor vi idag många gånger inte ens känner till. Jag vill inte välja någon som sitter och kohandlar om migration med människor som ser invandrare som oönskade inslag i Sverige. Någonstans kommer detta oundvikligen att slå enormt slint.

Därför är det extremt viktigt för mig att Moderaterna tydligt säger nej till att förhandla i migrationsfrågor med SD. Det får inte ens finnas en misstanke om att deras rasism och övriga främlingsfientlighet påverkat moderaternas motioner och propositioner.

”Detta är bara första steget – snart regerar Moderaterna med SD. Man ska aldrig kompromissa med rasister!”

Så i den andra änden av spektrat finns många människor som anser att Anna Kinberg Batra givit lillfingret åt SD, och att nästa steg kommer att bli hela handen, och att hon borde ge dem ett helt annat finger istället. En del av dessa gick från M till C efter utspelet.

Känslomässigt håller jag med. Jag mådde direkt illa av att läsa om Moderaternas tjänstemannamöte med SD.

Men även innan Anna Kinberg Batras utspel hade jag faktiskt kommit fram till att jag är beredd att lätta en liten smula på ”kontaktförbudet”, just för att det till någon del är kontraproduktivt. Om man vill något i en icke migrationsrelaterad fråga, och det behövs ett möte eller två för att göra upp borde det vara möjligt. Det blir liksom fånigt annars.

Sedan länge används SDs röster av båda sidor i många frågor, och om det nu behövs pratas ibland för att komma i mål kan jag leva med det.

”Hur ska man kunna regera utan att göra upp med SD?”

Det finns två varianter. Antingen gör man en DÖ light, och gör upp med Löfvén om att störst block regerar och övriga lägger ner sina röster.

Men som jag skrev i januari:

Det går också att regera i minoritet Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S.

Det är inte optimalt att använda talmannen som go-between för att man inte kan mötas in person. Det lär resultera i många utspel från SD i diverse tidningar där de listar sina krav för att stötta Alliansen, som i sin tur måste mötas av isande tystnad från övriga, men i slutänden har de ingen annan makt än att välja regering, och de kan inte välja Löfvén.

Har man is i magen går det vägen. Men då måste man också acceptera att det kanske inte gör det.

Men alternativet, att Alliansen regeringsförhandlar med SD, är för mig och, vill jag påstå, de flesta övriga Alliansväljare helt oacceptabelt.

Konklusion

Jag har fått mycket stöd och mycket skäll för mina artiklar, med början i blogginlägget ”Vi är de mest hatade” som blev viralt i somras till artikeln i Aftonbladet förrförra veckan. Det är värmande med stöd, men det är också nyttigt med skäll. Det är då våra ställningstaganden förfinas och fördjupas och ibland överges.

De som varit hånfulla i sina uttryck har aldrig varit aktiva moderater, som istället varit antingen positiva eller neutrala. Däremot har det funnits de som kallar sig moderata väljare som varit upprörda. Vad jag förstått har tolv procent av moderata väljare SD som andra parti, och jag gissar att det är just dessa som är så extremt högljudda i debatten, men som egentligen är så få till antalet, som driver hatkampanjer mot mig och övriga moderater som tycker som jag. De som i åratal skrivit drypande hånfulla artiklar och Facebookinlägg mot partiledningen för deras avståndstagande mot SD anklagar nu mig för att vara illojal. Det är komiskt, på något sätt.

Min ståndpunkt blir ”attackerad” från båda hållen. Jag tror det är svårt för många att förstå att man kan ha en nyanserad åsikt som samtidigt är stark. Normalt kämpar människor hårt för extremer, inte för en mittenposition.

Ja, jag avskyr SD och allt de står för på ett mycket personligt plan, som kryper under min hud. Partiet var nazistiskt. De har polerat sin retorik och sina förslag och bytt ut armékängor mot finskor och judar mot muslimer, men det är omöjligt att veta huruvida polishen är praktiskt motiverat eller om företrädarna verkligen ändrat sig i grunden. Jag litar inte på någon av deras företrädare. Ingen som är besatt av medmänniskors etnicitet bör ha makt. Och jag har nästan uteslutande negativ erfarenhet av deras sympatisörer.

Ja, jag vill att Sverige ska ha mer moderat politik. Anledningen är att just vår drivkraft har den där balansen av förankring i sunt förnuft, god ekonomi och ordning och reda samtidigt som den är härligt öppen, nyfiken, liberal, positiv och empatisk. Många till vänster har en negativ syn på oss, och tycker vi är snorkiga överklassmänniskor som inte bryr oss om svaga utan istället knycker godis från småbarn och sparkar på uteliggare. Jag hoppas de moderater som skapat den imagen hör till dem som nu gått till SD.

Jag vill vara med och förändra bilden. Jag vill jobba för ett starkt Moderaterna i valet 2018.

Men för att kunna göra det med gott samvete var jag tvungen att veta att vi inte tänker använda våra väljares förtroende till att vandra rakt in i SDs gryt. För det skulle jag aldrig kunna leva med.

Nu har jag fått svar.

Därför stannar jag.