Etikettarkiv: Palestina

Varför tackade så många palestinier nej till israeliskt medborgarskap?

Publicerat den av

”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”

Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.

Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.

Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.

Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.

Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.

Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.

Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.

Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.

Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.

Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.

Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”

Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.

Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.

Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:

Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?

Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.

Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.

Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.

Det han hittade i arkiven var bevis för detta.

Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.

Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”

Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.

Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.

Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.

Finns norrmän?

Publicerat den av

Ett av de dummaste argument jag vet är att Palestina inte är ett land, så därför har inte palestinierna något legitimt anspråk.

Och det är riktigt att Palestina var en del av Ottomanska riket, och att namnet började få betydelse som en stat när det blev Mandatory Palestine 1920. Men det är ju helt irrelevant. Det är ju som att säga att Norge inte är ett land eftersom det inte var ett land före 1905. (Ja, det fanns ett land som ungefär motsvarade dagens Norge för tusen år sedan, men låt oss ponera att det inte gjort det.)

Norrmännen liksom palestinierna har bott där i tusentals år. Alltså är det deras land. Palestinierna liksom norrmännen vet vilka de är och är trygga i sin identitet. Att överhuvudtaget ge sig till att säga om ett folk att det inte finns är bara extraordinärt både korkat och … pja … elakt. Småaktigt. Men mest korkat.

Pröva att säg till en norrman att han tillhör ett ”låtsasfolk”. Filma dig själv när du gör det.

Facebook

Palestinierna är vår tids indianer

Publicerat den av

Fördrivna från sitt land. Satta i läger. Fråntagna sin kultur.

Precis som indianerna gör palestinierna räder. Sätter skräck i lokalbefolkningen. Mördar bosättare. Begår vidriga dåd.

Men när nutid blivit historia kommer kolonialisternas förtryck att vara vad man minns. Inte de skalper som togs medan ursprungsinvånarna fördrevs av människor som aldrig satt en fot där.

Jag säger inte detta för att ursäkta 7 oktober. Det är mer ett krasst konstaterande. Dagens terrororganisation blir morgondagens kamprörelse.

Israels agerande kommer att fördömas i sekler framöver.

Och vi övriga kommer att skämmas för vår flathet.

Tycker jag att Israel ska upphöra att existera? Nej. I retrospekt skulle UK aldrig ha ”gett landet till judarna”, utan jobbat med dem som levde där för att säkerställa att alla tre grupperna, judar, muslimer och kristna, kunde leva i en demokrati, där ALLA hade rösträtt. Ingen skulle ha fördrivits från sina egendomar. Judarna skulle ha haft rätt att flytta dit om de köpte egendom där. Precis som alla andra. Inte gå in i andras hem med dragna vapen och säga till familjer att lämna allt de äger.

Hela tankefiguren att ett land ska byggas runt en religion är för mig fel. Likadant att någon ska ha rätt att bo någonstans för att hen har genetiska band till människor som kanske, kanske inte bodde där för mer än 2000 år sedan. Man kan inte paxa länder via förfäder, och sedan jaga bort de som redan bor där med bibeln i näven. Detta är inget annat än rasism i sin renaste form.

”Mina gener ger mig rätt till ditt hem, för du är av en underlägsen ras.”

Men nu finns Israel. Och världen behöver göra det bästa av situationen.

Båda folken har ägnat nästan hundra år åt att dehumanisera varandra. Indoktrinerade med rasistiskt hat i skolan. Unga människor ur båda grupperna har mördat varandras barn. De ska leva med detta resten av sina liv, precis som soldaterna som kom hem från Vietnam. De har filmat sig själva när de begår krigsdåd och hånskrattande förnedrar sina medmänniskor. För sina barnbarn att hitta en dag.

Men båda folken har rätt till landet. Det finns två vägar ut. Båda förutsätter nog att FN tar ansvar för freden. En oberoende krigstribunal måste upprättas, och ansvariga palestinier och israeler behöver dömas. Namnen på de dödade behöver publiceras. Vi behöver museer, böcker. Vi behöver ett #neveragain moment.

En enstatslösning, där alla palestinier ges medborgarskap och rösträtt, och tanken på ”den judiska staten” ges upp, för som sagt. Religion och stat hör inte ihop.

Eller en tvåstatslösning, där bosättarna lämnar tillbaka vad de stulit, och det palestinska folket får ett land som sitter ihop där de kan röra sig fritt och bygga en trygg tillvaro. Barnen som sitter i israeliska fängelser utan att vara dömda och som torteras dagligen ska också släppas.

Palestinierna är vår tids indianer, och våra barnbarn kommer att fråga oss vad vi gjorde när de utsattes för folkmord.

Protesterade du, mormor?

Skrev du åtminstone en massa arga inlägg i sociala medier?

”Ni dödar barn!”

Publicerat den av

Piers Morgan är verkligen inte min favorit

Men att höra honom skälla ut Israels ambassadör till UK för att de mördar barn dagligen och hon ljuger om det är fantastiskt befriande.

Obs hur hon vid flera tillfällen säger ”blood libel”, när han säger att ”ni dödar barn”. Det är en hänvisning till den antisemitiska myten om hur judar ritualmördar barn. Det är så djupt obehagligt att hon använder antisemitism som slagträ mot den helt legitima kritiken.

Fd premiärminister Olmert påpekar att svält som vapen är krigsbrott, och att kabinettet är ”a group of thugs”. Han menar att kriget är ”a war without purpose, without planning and with no chances of success”. En annan fd premiärminister säger att kriget numera bara handlar om ”Netanyahu’s self preservation”. Ytterligare en politiker säger att Israel mördar barn ”as a passtime”.

Detta är alltså ledande israeler,

Israel kommer inte att komma ur detta med omvärldens stöd i behåll, utan att göra upp med sina vidriga dåd. Ansvariga behöver dömas i internationell domstol. Sanktioner tills de backar.

Och sedan en hållbar politisk lösning.

Jag har inte glömt 7 oktober. Ansvar ska utkrävas där också. Om någon medskyldig fortfarande är vid liv.

Vi behöver också prata om Trump i Mellanöstern, för jag har inte sett någon annan göra det.

När någon vinner eller förlorar ett presidentval och det är jämnt finns ofta flera faktorer man kan peka på som var för sig hade kunnat ändra utgången.

En sådan är imo Kamala Harris’ oförmåga att ta ställning mot Israels pågående folkmord. Om vi helt bortser från all moral var det taktiskt dumt. Hon hade inte behövt vifta med Palestinaflagga, men hennes formuleringar även på slutet var apfega. ”Israel has the right to defend itself, and how it does so matters.” Ungefär. Och så lite mumlande om att hon minsann pratade med Bibi – i smyg, typ.

Jag tror inte hon förlorade Palestinaröster till Trump på detta, men jag vet att libs avstod från att rösta på någon av dem. Och det blev ju hennes förlust.

Trump har ju trakasserat studenter och Harvard och i allt väsentligt stått på Israels sida, kan man tycka, men egentligen är jag inte så säker. Bråket med Harvard tror jag handlar mer om att kämpa mot wokeismen. Och jag tror det drivs mer av folk omkring honom, som Marco Rubio, än av honom själv. Det märks på vad han pratar och twittrar om. Detta sagt har han säkert inget emot det. Det är precis den sortens ”sparka på libtards”-retorik magafolket älskar. Men det är inte så att han själv har starka åsikter.

Trump gillar inte Netanyahu, eftersom han var först av alla ledare att gratulera Biden till hans vinst. Och han har aldrig förlåtit honom för det. Småaktigt så det skriker om det, ja, men det kan vara en blessing in disguise.

Lägg till detta Trumps lilla tur till Saudi, Qatar med flera arabländer. Vad hände där när media inte var med? Vad pratade de om? Vad står högst på dagordningen för ländernas ledare? Någon ger dig ett lyxflygplan och förklarar vad hen vill ska hända i en fråga du har makt över men egentligen skiter i … vad blir konsekvensen?

Och nu kommer ironin.

Det kan bli så att Trumps korruption, beundran för kungarna, ovilja mot Netanyahu och allmänna ointresse leder till att Palestina får ett mycket bättre utgångsläge vid de fredsförhandlingar som måste komma än landet haft med Harris.

Jag har inte sett någon uttrycka detta. Det är helt mina egna tankar. Så jag är nyfiken på om ni tror jag har rätt.

Arabiska judar

Publicerat den av

Sveriges muslimhatare älskar att använda muslimers behandling av judar som slagträ. Två påståenden återkommer hela tiden:

1. Muslimer vill egentligen döda alla kristna och judar. Många menar att det står i koranen att de ska göra det.

2. Muslimerna har på grund av antisemitism fördrivit nästan alla judar från arabländerna.

Avi Shlaim kallar sig själv ”Arab Jew”. Han föddes i Bagdad 1945, och 1950 tvingades han och hans föräldrar flytta till Israel. Han är idag professor i historia och lever i UK.

Judar fanns i Irak i 2½ tusen år. När han föddes var nästan halva Bagdads befolkning judisk. De var en tid så många som en miljon. Idag är de enligt Wikipedia fyra. Alltså fyra personer. Hur gick det till?

Det jag nu återger är Shlaims ord, inte mina åsikter:

I arabvärlden fanns ingen antisemitism. Det är ett medeltida, kristet, europeiskt påfund, som hänger ihop med att kyrkan ansåg att judarna mördat Jesus. Men efter första världskriget, när The Zionist Movement började ta form (1917) och Hitler publicerade Mein Kampf, letade sig antisemitisk litteratur och därmed tankar till Mellanöstern. ”Den fanns inte där. Den var tvungen översättas till arabiska.”

Shlaims föräldrar levde gott. De hade många muslimska och kristna vänner, och var helt integrerade. De var rika med många tjänare. Kung Faisal I var mån om att judar skulle leva väl i landet, och hade tidigare besökt hans mors franska flickskola med landets främsta rabbin.

Men under trettiotalet eskalerade den importerade antisemitismen och nationalismen, och så kom nakba och 1948, när arabländerna förklarade krig mot Israel, och Irak led ett pinsamt nederlag. Och nu blev tongångarna att eftersom judarna slänger ut palestinierna ska vi slänga ut er. Efter 2½ tusen år av fredligt samexisterande.

Det var efter detta som hans föräldrar inte längre kände sig trygga. De bestämde sig för att, via Operation Ezra and Nehemiah som flög judar från Irak till Israel, lämna landet. De fick ha med sig en resväska och en mycket liten summa kontanter. Hans farmor och mormor följde med.

Var de tvingade? Nej. Det var ett ”erbjudande” från både Israel och Irak. De blev av med sitt irakiska medborgarskap, fick ett tillfälligt visum för att kunna lämna landet och fick sedan israeliskt medborgarskap när de kom till Israel.

De ville absolut inte. Men fem bomber sprängdes i judiska egendomar. Detta, tillsammans med att de styrande hotade med åtgärder, fick 125 000 judar att flytta till Israel, och bara tiotusen blev kvar.

Det fanns ett obekräftat rykte att Mossad låg bakom bomberna. Oavsett om det var sant eller ej trodde de irakiska judarna överlag på det, och det ökade förstås deras avsmak för sitt nya hemland.

Shlaim anser sig idag ha belägg för att det faktiskt var sant. Mossad sprängde husen för att skynda på judarnas exodus. De såg visserligen ner på dem, men behövde bli fler.

När de anlände till Israel blev de besprutade med DDT, och placerade i läger under mycket torftiga förhållanden. De serverades mat som för dem var konstig. De europeiska judarna behandlade dem föraktfullt. Hans far, som var 25 år äldre än hans mor, pratade bara arabiska, och fick aldrig något jobb. Äktenskapet sprack till slut.

Hans mor, farmor och mormor slutade aldrig längta tillbaka till Bagdad, som de kallade ”paradiset”. Får mig att tänka på Kristina från Duvemåla.

Och trots att han bara var fem när han övergick från att vara irakier till att vara israel anser han sig fortfarande vara irakier i hjärtat. Hans memoar heter ”Three worlds”. Irak, Israel, Storbritannien.

Han menar att skolan han gick i när han växte upp indoktrinerade honom med fördelarna med ”the Zionist movement”, och att holocaust använts som ursäkt för allt Israel gjort mot palestinierna.

Han är lika stolt över sitt arabiska ursprung som sitt judiska. De fyra kärnvärderingarna (core values) inom judendomen är altruism, sanning, rättvisa och fred, och han menar att Israel nu bryter mot alla dessa genom sitt svar på 7 oktober.

”As a Jew, I feel deeply ashamed and angry about what Israel is doing.”

”They speak in the name of Jews. But they have nothing in common with me.”

Jag visste sedan tidigare att judar i dagens Spanien behandlades bättre under morerna än under kristna kungar (de fördrevs till slut från landet), men jag kände inte till att det gällde generellt i arabvärlden.

Min slutsats: Medan den kristna antisemitismen är nedärvd är den muslimska nästan helt kopplad till Israels agerande. Troper som ”styr världen”, gnidenhet, äter barn med mera finns bara hos oss. Vi har ägnat tusen år åt att bygga dessa myter. De genomsyrar vår litteratur. Vår antisemitism är så mycket vidrigare, eftersom den är dehumaniserande och kopplad till en bild av ”juden” som en ond och farlig person.

Muslimsk antisemitism är inte ens hundra år gammal, och kan överbryggas genom att förklara att judar som individer inte är ansvariga för vad Israel gör och gjort. De judar som engagerat sig för Palestina har aldrig upplevt något obehag, vad jag hittat. Araber och judar är kusiner genom Abraham. Alla är egentligen semiter. Hatet sitter inte ihop med något annat än sakfrågan. Det är inte alls personligt.

Kom ihåg det nästa gång någon påstår att Islam oundvikligen innebär judehat.

Det är inte deras utan vår religion som historiskt fört med sig judehat.

Facebook

Lögnen om de brutna händerna

Publicerat den av

Mohammed Nazal, 17 år, var häktad i Israel. Han är en av de fångar som släppts sista veckan.

Israel kallar dem ”terrorister”, trots att 80 procent, inklusive Mohammed, inte är dömda.

Han berättade att han blivit grovt misshandlad av vakterna som hämnd för 7 oktober. De hade riktat slag mot hans huvud med stålstänger, och hans händer, båda, hade krossats. Det hade sedan gått över en vecka, och han hade inte fått någon vård.

Triumferande gick Israelvänliga twittrare ut och visade upp en film från när han släpptes där han påstods använda händerna. Jag såg den flera gånger. Det gjorde han inte.

Sedan dök det upp röntgenbilder, och jag tänkte att detta måste ju vara enkelt att bevisa. Någon journalist borde prata med sjukhuset och fråga om de kan bekräfta att det är hans.

Och till slut gjorde faktiskt BBC just det.

De åkte dessutom till hans hem och ringde på.

Hans historia är sann. Israel sätter barn i fängelse och slår dem. Och sedan får de inte vård. Hade han inte släppts hade uppenbarligen hans händer läkt fel. Och alla vuxna människor som hånat honom och kallat honom lögnare borde skämmas.

Israel är inte en värdig demokrati. Det är ett land som kontinuerligt begår brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ju mer som händer, desto mer frustrerad blir jag. Att Hamas är en avskyvärd terrororganisation är ingensomhelst ursäkt.

Många pratar med viss rätt om att palestinier behöver omprogrammeras i sitt hat mot judar/israeler.

Det är hyckleri att inte samtidigt nämna dessa omänskliga fångvaktare.

Facebook

Palestina: demokratiskt erkännande eller fulspel?

Publicerat den av

Så jag är inte insatt i Israel-Palestina-frågan. Jag tänker därför inte kommentera huruvida det påverkar fredsprocessen positivt eller negativt med ett erkännande av Palestina. Andra får ägna sig åt det.

Däremot har jag synpunkter på processen.

Det var för mig rätt förbryllande att en regering kan fatta ett så viktigt beslut själva utan Riksdagens godkännande. Riksdagen är ju garanten för att beslutet har folklig förankring. Förfarandet kändes rätt kuppartat. ”Vi har visserligen tidernas svagaste regering, men vi passar på ändå när vi har chansen, för de andra kan inte göra något. Hehe.”

Jag förstår tanken med de fria händerna i just utrikespolitiken. De styrande behöver kunna fatta snabba beslut i diplomatiskt svåra situationer: kalla upp, kalla hem, uttrycka sig positivt och negativt, och man kan inte dra alla sådana frågor i långbänk. Men ändå. Ett erkännande är ingen liten handviftning, och det är väl aldrig så bråttom att det inte går att hinna med en votering.

Jag tycker därför att processen måste ändras – och förmodligen behöver det göras i Regeringsformen – jag har inta kollat. Jag hoppas oppositionen tar tag i detta, så det som hänt inte upprepats. Grundlagsförändringar tar ju sin tid.

Detta var och är min åsikt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Men det luriga i denna situation, som faktiskt gått debatten nästan helt förbi, är att det faktiskt inte saknas riksdagsmajoritet. Jag läste i en bisats i en artikel att Centerpartiet är för ett erkännande av Palestina. Jag var tvungen kolla upp det, och jo, det stämde.

Jag räknade då mandaten, och V+S+MP+C har 181 mandat, mot 170 för övriga, så det betyder i praktiken att erkännandet är förenligt med folkviljan.

Den här gången.

U-länderna erkänner Palestina, men inte I-länderna.