För några år sedan läste jag Niklas Orrenius Jag är inte rabiat. Jag äter pizza., och började förstå bakgrunden till det raseri jag då så ofta sett i kommentarer till artiklar och bloggar. Det handlade om för mig nya begrepp som svenskfientlig, landsförrädare, PK, sjuklövern … .

Sedan dess har jag följt nationalisternas uppgång och intåg i vanliga, svenska hem. Den lilla gruppen outsiders har på många sätt lyckats bli representant för Den Vanlige Svensken som tycker att det var bättre förr, och som känner ett stort avstånd till kulturmarxisterna i Stockholm.

I början hade jag fokus på att övertyga. Jag läste migrationsinfo.se tills jag kunde de flesta siffrorna utantill, och sökte upp kommentarsfält där fakta förvrängdes, som t ex hundratusen flyktingar om året kommer till Sverige, och alla får omedelbart permanent uppehållstillstånd. Jag vet inte hur många tjogtals gånger jag mött argument som Fredrik Reinfeldt är svenskfientlig, för han har sagt att ”Ursvenskt är bara barbariet”. 

Jag tror dessvärre inte jag gjort så mycket nytta, trots ett stort antal blogginlägg och trots att jag till slut blev bannad från Politiskt Inkorrekt. Ilskan är för stor, och den har fått gro länge oemotsagd, eller snarare felemotsagd. Den Andra Sidan har fokuserat på att fördöma istället för att argumentera.

Debatten blir dessutom allt rörigare. Man blandar ihop etniskt ursprung, hudfärg och religion i en iver att skapa ett vi-mot-dem-samhälle, som om det inte kan finnas färgade svenskar, vita icke-svenskar eller svenskar som konverterat till islam.

Det begås onödiga övertramp i ivern att kämpa emot. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Det är aldrig acceptabelt att bruka våld mot någon som framför en åsikt. Och att utesluta ur fackföreningar eller ge någon sparken för att den är medlem i ett parti är inte bara moraliskt fel, utan också strategiskt kontraproduktivt.

Det finns en ilska som pyr runt gård och stuva. Jag har ingen stark uppfattning om huruvida det var rätt eller fel att döpa om glassen Nogger, men det var ju många år sedan, och ändå dras fortfarande det upp hela tiden som bevis på ett fruktansvärt övergrepp på hela svenska folket. Ursinnet mot den bortklippta svarta dockan och de påstått förbjudna pepparkakorna är symptom på ett större, fundamentalt fel i samhället. Det verkar finnas en känsla av att vara överkörd, och av att ha fått sina medborgerliga rättigheter inskränkta hos en stor del av befolkningen. Själv förstår jag den inte. Jag har aldrig ätit Nogger vad jag vet, jag kollar bara ibland på Kalle på julafton, och jag hade absolut blivit upprörd om det verkligen varit så att Skolverket förbjudit pepparkakor, men nu var det ju inte fallet på långa vägar.

Jag vill förstå dem som fått för sig att nationalsången tidigare sjungits på skolavslutningar och nu dragits in på grund av invandrarna. Jag försöker begripa  varför så många verkar tro att det är muslimerna som ligger bakom att skolavslutningar alltmer hålls utanför kyrkorna, och inte det faktum att vi pursvenskar överlag blir allt mindre religiösa, och därmed vill få bort kyrkliga inslag ur skolorna.

Tolerans börjar med insikt, och handlar i mångt och mycket inte alls om att ändra hela sitt beteende, utan bara om att låta bli att reta upp sig, utan istället lyssna, reflektera och ta in, sedan analysera och ifrågasätta. Kritiskt, sakligt och konstruktivt, med respekt och någon sorts ödmjukhet.

Den lille judiske pojke vars födelsedag vi firar idag var ju liksom inne på samma spår.

God juldagsmorgon och frid vare med precis alla!