Juldagsmorgon med tolerans

För några år sedan läste jag Niklas Orrenius Jag är inte rabiat. Jag äter pizza., och började förstå bakgrunden till det raseri jag då så ofta sett i kommentarer till artiklar och bloggar. Det handlade om för mig nya begrepp som svenskfientlig, landsförrädare, PK, sjuklövern … .

Sedan dess har jag följt nationalisternas uppgång och intåg i vanliga, svenska hem. Den lilla gruppen outsiders har på många sätt lyckats bli representant för Den Vanlige Svensken som tycker att det var bättre förr, och som känner ett stort avstånd till kulturmarxisterna i Stockholm.

I början hade jag fokus på att övertyga. Jag läste migrationsinfo.se tills jag kunde de flesta siffrorna utantill, och sökte upp kommentarsfält där fakta förvrängdes, som t ex hundratusen flyktingar om året kommer till Sverige, och alla får omedelbart permanent uppehållstillstånd. Jag vet inte hur många tjogtals gånger jag mött argument som Fredrik Reinfeldt är svenskfientlig, för han har sagt att ”Ursvenskt är bara barbariet”. 

Jag tror dessvärre inte jag gjort så mycket nytta, trots ett stort antal blogginlägg och trots att jag till slut blev bannad från Politiskt Inkorrekt. Ilskan är för stor, och den har fått gro länge oemotsagd, eller snarare felemotsagd. Den Andra Sidan har fokuserat på att fördöma istället för att argumentera.

Debatten blir dessutom allt rörigare. Man blandar ihop etniskt ursprung, hudfärg och religion i en iver att skapa ett vi-mot-dem-samhälle, som om det inte kan finnas färgade svenskar, vita icke-svenskar eller svenskar som konverterat till islam.

Det begås onödiga övertramp i ivern att kämpa emot. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Det är aldrig acceptabelt att bruka våld mot någon som framför en åsikt. Och att utesluta ur fackföreningar eller ge någon sparken för att den är medlem i ett parti är inte bara moraliskt fel, utan också strategiskt kontraproduktivt.

Det finns en ilska som pyr runt gård och stuva. Jag har ingen stark uppfattning om huruvida det var rätt eller fel att döpa om glassen Nogger, men det var ju många år sedan, och ändå dras fortfarande det upp hela tiden som bevis på ett fruktansvärt övergrepp på hela svenska folket. Ursinnet mot den bortklippta svarta dockan och de påstått förbjudna pepparkakorna är symptom på ett större, fundamentalt fel i samhället. Det verkar finnas en känsla av att vara överkörd, och av att ha fått sina medborgerliga rättigheter inskränkta hos en stor del av befolkningen. Själv förstår jag den inte. Jag har aldrig ätit Nogger vad jag vet, jag kollar bara ibland på Kalle på julafton, och jag hade absolut blivit upprörd om det verkligen varit så att Skolverket förbjudit pepparkakor, men nu var det ju inte fallet på långa vägar.

Jag vill förstå dem som fått för sig att nationalsången tidigare sjungits på skolavslutningar och nu dragits in på grund av invandrarna. Jag försöker begripa  varför så många verkar tro att det är muslimerna som ligger bakom att skolavslutningar alltmer hålls utanför kyrkorna, och inte det faktum att vi pursvenskar överlag blir allt mindre religiösa, och därmed vill få bort kyrkliga inslag ur skolorna.

Tolerans börjar med insikt, och handlar i mångt och mycket inte alls om att ändra hela sitt beteende, utan bara om att låta bli att reta upp sig, utan istället lyssna, reflektera och ta in, sedan analysera och ifrågasätta. Kritiskt, sakligt och konstruktivt, med respekt och någon sorts ödmjukhet.

Den lille judiske pojke vars födelsedag vi firar idag var ju liksom inne på samma spår.

God juldagsmorgon och frid vare med precis alla!

Julefrid över alla

Nu snön faller sakta på träd och på sten
Men inne är varmt i adventsljusens sken
När julen är här är det lätt att vara glad
I Sverige så har vi det faktiskt så bra

Men ute finns andra som hungrar var dag
Och nå’n som är ensam och ledsen och svag
I julklapp jag önskar mig mest utav allt
Att en dag få hjälpa en annan som svalt

Vi räcker varandra en värmande hand
Och känner hur väl vi behöver varann
Vi tänker på dig som vi inte kan nå
Och hoppas du känner vår värme ändå

— Helena T, ~1995

Stereotyper och dockor

TrollDet har bubblat runt stereotyper på sista tiden, och det är bra, eftersom vi pratar för lite om dem i vanliga fall.

Senast har det varit Disneys klippande i gamla filmer, och då särskilt dockan, som då fått bli symbol för den skeva antirasism som anses gått alldeles för långt, eftersom hon ju bara är söt och rolig, och hur ska det nu kunna bli jul?

Jag har ingen stark uppfattning i detta fall. Det är så få sekunder det handlar om, och det finns så mycket större strider att utkämpa i jämställdhetens och mångfaldens namn, men när figurerna nu väl är bortklippta är jag nöjd med det.

Vi ska inte förbjuda vare sig Mein Kampf eller Tintin eller gamla Disney-filmer. Även de från kriget där tyskar utmålas som monster, och de med grovt våld ska gå att få tag på.

Men det är skillnad på vad man får leta upp och vad man presenterar som barnprogram. Den som inte tycker det bör fundera över om vi verkligen anser att bara för att våld och porr är tillåtet ska barnen få se det.

Jag är av den uppfattningen att just stereotyper är ett av de viktigaste medlen för att skapa associationsvägar i barns medvetande. Det pågår en fack-indelning i barnens inre, som är svår att bryta sönder när den väl cementerats, och som därför måste utmanas medan barnen är påverkbara.

Processen är nödvändig för att vi som vuxna ska kunna göra snabba, kvalificerade bedömningar av medmänniskor såväl som situationer, men är också grunden till alla fördomar:

  • Kvinna: tar hand om barn
  • Hund: låter mycket och är farlig
  • Skägg: arg gubbe
  • Mörhyad: inte som vi

En dotter i lågstadieåren sa en gång: ”Gamla människor är alltid snälla, har jag kommit på!”. Hon brukade prata med alla gamla hon mötte på väg hem från skolan, och hade därför dragit den slutsatsen, och än idag vid 22 trivs hon med äldre generationer.

Den här bilden av ”negrer” bär generationer med sig, och den är inte utsuddad än på långa vägar. Det är den som är roten till Disney’s redigerande.

I Truls och Trilla i Skattkistelandet utgår jag från stereotyper, som den söta prinsessan som är bortskämd och aldrig blir smutsig. Jag låter dem sedan utvecklas och visa andra sidor, och vill på så sätt dels visa att vi själva väljer vem vi vill vara, och dels att vi inte ska utgå från att människor är vad de ser ut att vara. Om man bara lyckas öppna för tveksamhet och bygga broar mellan facken för barnen har vi skapat en möjlighet för out-of-the-box-thinking och kommit ett steg närmare större fördomsfrihet. Så därför får prinsessan rädda prinsen, och hjälten som träder in på slutet är inte riddaren. Vi som växt upp med Pippi kan nog aldrig förstå i vilken utsträckning en stark, självständig flicka – även om just jag inte är så förtjust i just hennes övriga karaktärsdrag – gjort för att påverka vår bild av hur flickor skulle vara.

Jag påstår därför att det viktiga inte är själva klippningen av några sekunders film som visas en gång om året, utan att vi oupphörligen har koll på vad vi trycker in i barnen. Hör de ”det ser ut som ett zigenarnäste” när deras rum är röriga finns det ingen chans att inte det ska påverka deras bild av romer för resten av livet.

Vad jag däremot inte påstår är att alla som gillar den svarta dockan är rasister. Det vore lika fördomsfullt som att påstå att alla vi som tycker Disney gjorde rätt är rabiata kulturmarxister, eller hur?

Fortsätt läsa

Fragment

Det känns som om all fritid de senaste två månaderna gått till bokutgivningen. Ändå är det så ynka lite jag hinner göra, av allt jag skulle vilja hinna med. Det finns alltid fler bokhandlare att prata med, fler recensenter att ta kontakt med, … . Marknadsföring är nog kul, men det är inte min bästa gren.

Och jag har bara köpt en julklapp hittills.

Jag skulle vilja sätta mig i ett tyst hörn och skriva nästa bok istället. Det är som om det ligger fragment till historier och skräpar i hörn av hjärnan, och de behöver plockas upp och formuleras.

I januari.

Eller kanske februari.

Statsministern och trollen

Nättrollen är arga.

En prostituerad visade sig i en polisutredning ha en post i sitt kundregister som hette ”Fredrik Reinfeldt”, och #¤%&%¤## korkade PK-media fattar ju inte att det måste vara statsministern! Ingen annan förklaring kan finnas.

Döööh!

Men skriva om järnrör, det kan de!

Ferrum framme!

I fredags levererades Ferrums första upplaga från tryckeriet i Tartu, Sveriges andra universitetsstad.

De har verkligen lyckats med både omslag och inlaga.

Det är en särskild känsla att hålla en bok man skrivit i sin hand. Och om några dagar är det dags för Truls och Trilla.

För dig som vill köpa Ferrum kan jag berätta att Adlibris för närvarande är billigast.

Adlibris

Böckerna finns nu även sökbara på Adlibris och Bokia.

Efter några vändor fram och tillbaka för att få Ferrums inlaga och omslag perfekta ligger nu fokus på Truls och Trilla i Skattkistelandet. Jag tror absolut vi kan släppa den innan november är slut.

All stress kring utgivningen har effekten att jag ser fram emot att sitta i lugn och ro och skriva på nästa bok.

Svensk bokhandels vårkatalog

Här är den annons för Ferrum och Truls och Trilla i Skattkistelandet som kommer att återfinnas i Svensk bokhandels vårkatalog.

Där kommer även ett debutantporträtt att finnas. Det är svårt att skriva om sig själv, kan jag konstatera, efter att ha filat på det i ett antal timmar.

Skrivmingel på Södermalm

Jag fick möjlighet att presentera Ferrum på Ann Ljungbergs skrivmingel.

Här med Ann, Ingrid Bahlenberg och Anna Eriksson Skarin. Foto Mikael Lind.

Trevlig kväll med många intressanta presentatörer.

Jag väntar nu ivrigt på sista printfilen från tryckeriet.