Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell skrev tydligen på Twitter: ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sa?’ #äntligen”.

Ja det är väl bara att gratulera!

SvD, SvD, SvD

Jag har tänkt skriva detta inlägg länge. Jag har läst många spaltmeter sossesönderfallsanalyser, och känner, säkert som många andra, att alla missar Den Stora Poängen. För mig är poängen att jakten på väljarna är ett strategispel, med ganska enkla regler.

Så  här kommer de i alla fall – mina två cent, faktiskt helt fria från sakfrågetyckande – bara en ren strategianalys.

Utgångspunkt: Svenska folket tycker inte så olika som folk vill tro. Jag har insett det många gånger när jag diskuterar med folk som hela sitt liv röstat helt annorlunda än jag, men ändå, om man bara skrapar lite på ytan, tycker ungefär samma sak. Vi vill ha lagom höga skatter, och lagom generösa bidrag, och definitionen av lagom skiljer sig inte så mycket åt.

Vi behöver, för min analys, sortera bort alla frågor som inte är ekonomiska. Skola, migration, privatiseringsprinciper och miljö bildar egna axlar som vi tillfälligt bortser från, för faktum är att nästan alla frågor som spelar roll för den stora massan faktiskt är ekonomiska.

Därmed kan man ganska enkelt introducera en normalfördelad kurva av åsikter, här knyckt från Wikipedia, som ser ut så här:

-3σ: Alla människor har samma inkomst oavsett hur mycket eller lite de jobbar. Löner konfiskeras och delas ut jämnt. Inget ägande finns.

-2σ: Megahöga skatter, och minimalt privat ägande. Alla företag är statliga.

-1σ: Ganska höga skatter och ersättningsnivåer, men företag finns och får blomstra.

0: Det lönar sig att arbeta, men vi tar hand om dem som behöver stöd. Sjukvård och skolor finansieras av samhället, men privata alternativ ska finnas.

1σ: Skatterna är ganska låga, ersättningsnivåerna också, men vård, skola och omsorg finansieras solidariskt.

2σ: Skatterna är riktigt låga, och människor får ta egna försäkringar för att bekosta sin sjukvård. Vi har visserligen fria skolor, men kvaliteten är lägre för den som inte betalar.

3σ: Total kapitalism där skatter finns till bara för att finansiera polis- och rättsväsen.

Det är dessa 68.2% i mitten som är Svensson.

Idén är att när du som spelare definierar din politik måste du välja att lägga dig någonstans längs skalan. Du kan då bara fånga in sisådär ½σ – resten kommer att tycka att du ligger för långt åt höger eller vänster. I praktiken innebär det att du mutar in ett spann för dig själv.

Några grundläggande regler i Spelet om Väljarna:

• Du kan muta in ett spann där någon annan befinner sig, och då vinner den som har störst förtroendekapital.
• Oinmutade intervall går till hälften till det närmaste intervallet, till hälften till soffan.
• Om du skaffar en block-kompis kan ni gemensamt muta in 1σ, så länge den är sammanhängande. Om du skaffar en block-kompis som inte placerat sig intill dig, kommer väljarna att automatiskt förutsätta att du avser att ligga mer åt dennes hållet än du själv säger att du gör. Skaffar du fler än en block-kompis spelar det ingen roll för området – ni kan ändå aldrig muta in mer än 1σ, men det är en fördel att gå ihop för att kunna fokusera på Den Egentliga Fienden.
• Genom att vara otydlig kan du muta in ett större intervall än du har rätt till, men om du fortfarande är otydlig på Valdagen blir du straffad med lågt förtroende, och kommer att förlora i alla lägen där du överlappar din motståndare. Därför kan det vara bra att vara otydlig i början av spelet, så att man kan se hur vindarna blåser, för att sedan fokusera bättre.

Så enkla är reglerna. Bara att muta och köra.

Sedan vet vi hur det gick. Mona och Miljöpartiet skapade en enhet som låg strax till vänster om mitten: -0,75σ till 0,25σ. Den överlappade till viss del alliansen, som även den låg ungefär från -0,25σ till 0,75σ. Det betydde att i intervallet -0,25σ till 0,25σ skulle man bli tvungen att konkurrera med förtroende, men sossarna räknade med att det skulle fixa sig, eftersom folk var så sura för försäkringskassestrulet.

Till höger om alliansen finns ingen (kom nu inte och säg att Sverigedemokraterna är högerextrema – i den ekonomiska politiken har de precis prickat mittstrecket), och det gör att Alliansen också får väljare som ligger till höger om -0,75σ, även om några väljer soffan.

Till vänster om sossarna finns förstås Vänstern, någonstans runt -2,5σ. De skulle fånga in de vänstraste väljarna, och sedan snällt supporta S+MP efter valet, var tanken, men så blev det ju inte. Istället blev det en rödgrön allians, som dessutom inte riktigt ville berätta ganska mycket. Till exempel hur det skulle bli med föräldraförsäkringen, Afghanistan, och förmögenhetsskatten som visserligen inte skulle omfatta villor, men Ohly lämnade ändå dörren på glänt. ”Här har vi kommit överens om ditt, men jag tänker fortsätta kämpa för datt”, sa han stup i kvarten. Det gav en känsla av att det egentliga intervallet var väldans osäkert, och att det låg ganska långt från den trevliga mitt där vi alla flockas.

Den där känslan av att konstiga ting skulle kunna hända – kanske inte direkt efter valet – men så småningom, för fyra år är en lång tid, fanns där under hela valrörelsen – känslan av att antingen driver svensk skatte- och bidragspolitik mycket längre till vänster än de låtsas om, eller också kommer de att bli megaosams – ungefär som regeringen Fälldin.

Vad man alltså gjorde enligt  min spelmetafor var att man i ord mutade in ett område som låg ganska rätt, strax till vänster om mitten, men väljarna trodde inte riktigt på det, och uppfattade området som långt längre till vänster och dessutom med en stor grad av osäkerhet, dvs lågt förtroende. Så i denna min förenklade värld kan vi konstatera att Alliansen vann dels på walk-over i mitten, och dels på att de rödgröna diskvalificerade sig själva som förtroendeingivande.

Idag hörs många som säger ”vi ska inte till höger eller vänster utan framåt”, eller ”vi måste våga gå åt vänster”.

Om det första vill jag bara säga att någon gång måste politik bli konkret, och vi kan inte ha både höga bidragsnivåer och låga skatter. Det går inte att låta bli att ordna in sig i denna bild. Att låtsas att man inte behöver välja mellan höger och vänster är verkligen att lura sig själv.

Till den som tycker socialdemokratin ska gå till vänster: Titta på kurvan en gång till. Det är inte lätt att konkurrera i mitten, och stå och upprepa i stort sett samma förslag som Alliansen har med bara en liten personlig touch, men till vänster finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket folk.

Sedan finns min personliga favorit bland alla råd till socialdemokraternas hjälp: ”Vi måste bli bättre på att sätta dagordningen”.

Vad man egentligen säger är att folk vet inte vad de vill, utan behöver få det förklarat för sig.

Men på allvar.

I princip alla jag känner delar upp sakfrågor i två bitar: dem de bryr sig om, och dem de inte bryr sig om, för många till exempel Turkiets inträde i EU.

I de frågor vi bryr oss har vi redan en åsikt. Vi vet vad vi tycker.

Politikers jobb är inte att tala om för oss vad vi ska tycka, utan att förstå vad vi vill och implementera det.

När jag läser Mona Sahlins tal tänker jag bara stackars människa.

Hon ville ligga precis i mitten, förmodligen för att hon verkligen också tycker som Svensson.

Sedan tvingades hon driva en politik hon till nästan femtio procent inte verkar ha trott på alls, samtidigt som hon tvingades prata illa om politik hon inte tyckte var särskilt dålig.

Det kommer inte att hända med till exempel Veronika Palm som ledare – jo, jag har läst hennes blogg. Hon och Ohly kommer att vara överens från början.

Och vad händer då i mitten? Jo, Alliansen vinner fler röster, men de som är missnöjda med Alliansen kommer att gå till outsidern Jimmie, som delvis får fritt spelrum.

Det är bättre för hela Sverige att alla trängs ungefär i mitten än att de lämnar fältet fritt till SD, påstår jag.

SvD, SvD, AB, DN, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD

Jag såg inte riksdagsdebatten, men jag har läst om replikskiftena i svenskan, AB och DN, och trots att man ivrigt rapporterar att nu minsann fick Jimmie Åkesson på pälsen verkar  ändå de etablerade partierna än en gång ha misslyckats med att verkligen möta de ihåliga SD-argument som så många svenskar dessvärre köpt.

Att de fortfarande är så illa pålästa är trist i sig. Det finns så mycket hos SD att vara verkligt kritisk mot, och värst är enligt min mening antiislamismen, som går som en röd tråd genom alla anföranden, och om det har jag tjatat mycket på denna blogg, och en annan fråga jag ältat är:

Varför måste debatt – även på riksdagsnivå – vara så fluffig och bubblig?

Högern är ondskefull och egoistisk, vänstern är verklighetsfrånvänd och kubavänlig och sverigedemokraterna är rasister.

En del ur den sverigedemokratiska repertoaren är dock svår att möta, men inte desto mindre viktig, och det är bilden av Det Ändliga Samhället.

Ni vet, det där samhället är som ett kinaschackbräde. Tänk er att alla hål är jobb. Alla kulor är människor. Vi är fler kulor än hål, alltså är människor arbetslösa. Tar man in ännu fler kulor på spelplanen blir dessa oundvikligen också arbetslösa, eller också tar de ett hål från en svensk kula som i gengäld ”hänvisas till passivitet och utanförskap”, som det numera heter.

På samma sätt finns en viss, oföränderlig summa pengar att dela ut, och blir vi fler människor blir det färre pengar till alla.

Det svåra är att förstå hur dynamisk en befolkning är. Det enda som är ändligt är de fasta naturtillgångarna, som järn och åkermark. Allt annat vitaliseras av att få in nya människor – i lagom mängd.

Det internationella exportföretag där jag jobbar skulle knappast existera utan den stora mängd icke-svenskar som jobbar i Sverige, och den stora mängd svenskar som flyttat till kontor i andra länder. Tillsammans drar vi in pengar från hela världen till Sverige.

Mina och många andras förfäder var valloner och hade med sig kunskap om både järnhantering och urmakeri till Värmland och Bergslagen.

Nya svenskar gör Sverige starkare, men det gäller förstås inte alla nya svenskar, och inte hela tiden. Därav ordet ”lagom”.

Så vad är då en lagom mängd? Ja det vet inte jag, men det gör knappast Jimmie Åkesson heller – hans enda svar är ”stopp stopp stopp inga fler”.

Vi ska ta in flyktingar och deras och andra svenskars makar och minderåriga barn av humanitära skäl, och övriga invandrare för att bland annat utveckla svensk industri, klara vården och omsorgen, skapa nya företag och därmed höja livskvaliteten hos oss alla – så enkelt är det.

De som har makten över utredningsverktygen, dvs politiker, journalister och universitetsanställda forskare, behöver förklara varför vi behöver arbetskraftsinvandring trots arbetslöshet, och hur stor invandring som är ”lagom”.

Sveriges befolkning behöver förstå att kinaschackbrädet växer ju fler vi blir, och att invandring i sig inte är ett hot mot minskad arbetslöshet.

Människor behöver känna att det finns en tanke och en plan. Riksdagsdebatten kanske inte är rätt forum att utveckla detta, men då får man hitta detta forum.

AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN

För många år sedan sa en kvinna jag kände om politikerna:

”Jag förstår inte varför de ska bråka om allt hela tiden. Tänk om de bara kunde sätta sig ner och ta det som är bäst i varje parti och bestämma att det ska gälla istället!”

Hela poängen är ju just att de INTE kommer överens. Svenska folket tycker olika, och när det blir för stora överlapp mellan de befintliga partiernas åsikter skapas utrymme för missnöjespartier.

Breda lösningar är bra i frågor som inte ligger på en vänster-höger-skala, och som tjänar på att ligga fast under en längre tid, som t ex pensionerna. Att just Afghanistanstyrkornas framtid skulle vara en fråga som måste lösas brett är däremot inte självklart. Det är snarare en konsekvens av att vi har en minoritetsregering.

Jag blir lite paff när Ohly står där och säger ”Många afghanska kvinnor dör när de föder barn. Samtidigt betalar vi pengar till majorer istället för barnmorskor”, som om valet stod mellan att vara elak och kriga och att vara snäll och ta hand om barnaföderskorna. Om Ohly gör bedömningen att det går att skicka dit barnmorskor istället för soldater lär han få förklara hur han kommit fram till att barnmorskornas och folkets säkerhet ska garanteras. Genom att krama talibanerna? Sjunga ”we shall overcome”? Love, peace and understanding?

Ändå är det bra att Ohly hoppat av samarbetet. Det är bra att han står utanför och skäller.

Hur skulle det vara annars, om Sveriges enda oppositionsparti var SD?

AB, SvD, DN, AB, SvD, AB

Liksom den onda fen blev Jimmie Åkesson ensam fe, förlåt partiledare, att inte få delta i Den Stora Festen.

En snabb reflektion är att den som kallar en inbjudan till Nobelfesten för ”eftertraktade biljetter” kanske gör bäst i att stanna hemma.

Jag tycker så här. Nobelstiftelsen har både rätt och fel i att de får bjuda vem de vill. Bjuder man alla utom en ska man ha förbaskat goda skäl, med saklig förankring, oavsett om man är en privatperson, stiftelse eller myndighet.

Har man det? Det vet ingen, för den motivering vi kan läsa i pressen är extremt tunn.

Den första delen är OK: ”Läser man Alfred Nobels testamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationell tillhörighet”. Gott.

Sedan misslyckas man totalt med att knyta ihop det med varför SD kan anses inte uppfylla detta kriterium. Det blir bara lite fluff om ”värderingar”.

Detta i sin tur gör att JÅ raskt kan göra en helt egen tolkning: ”Jag har läst Alfred Nobels testamente och det står inget om hur många invandrare man ska vilja ta emot för att få gå på Nobelfesten”. Fult knep? Ja, kanske, men den som känner sig kränkt och ser ett vidöppet mål kan knappast kritiseras för att utnyttja tillfället.

Så här hade min motivering sett ut – förutom hänvisningen till testamentet: ”SD pekar konsekvent ut samtliga människor av en specifik religionstillhörighet som ett ‘hot mot Sverige’. SDs kontinuerliga hets mot olika människor tillhörande olika folkgrupper bidrar till acceptans av att människor på grund av etnicitet, religionstillhörighet och i vissa fall även sexuell läggning kränks och diskrimineras.” Sedan är det enkelt att knyta ihop säcken genom att förklara att detta går i klinch med testamentet.

Det är lite som vanligt med hanteringen av SD – politiker, journalister och övriga verkar tycka att det räcker med att peka på att de är ”dumma” i största allmänhet för att motivera vad som för en utomstående faktiskt liknar mobbing.

Det vinner bara Jimmie på, även om han blev utan ”biljetter”.

AB, SvD, SvD, DN