”Blood libel” är den antisemitiska myt som uppstod för tusen år sedan, och som går ut på att judar dricker kristna barns blod.
Israelvänner använder nu det uttrycket för att antisemitbelägga dem som klagar över det massiva antalet döda barn i Gaza och i någon mån även på Västbanken. #nothingtoseehere #YoureJustRacist
Som jag har skrivit tidigare finns det klara paralleller med Vietnamkriget, som visade att en del i synnerhet unga män, uppvuxna i en helt normal och trygg miljö, som plötsligt befinner sig mitt i en strid bland civila, blir avtrubbade och kapabla till de mest ofattbara dåd.
Och många vittnesmål från återvändande IDF-soldater tyder på att det är just det avtrubbandet som slagit till här.
Lägg till detta Netanyahu-regimens totala ointresse att rädda palestinska liv, och att de hängslen och livrem som borde finnas på plats för att styra 25-30-åringar med PTSD är också borta.
Det finns en youtubekanal som heter ”The Ask Project”, och som är några år gammal. Några personer ställer en fråga till Israeler eller Palestinier (ibland istället uppdelat på araber vs judar) om vad de tycker i en viss fråga. Det blir ju anekdotiskt, men är ändå intressant.
Bland både araber och judar tycker till övervägande delen att den andra sorten helt ska bort. Det är beklämmande. Dock verkar unga mer vidsynta än äldre. Kvinnor mer än män.
Men en israelisk kvinna sa rakt ut att det inte finns någon oskyldig palestinier, så de borde dödas allihop.
”Även barnen?”
”Ja, de har inte gjort något än, men de kommer att bli terrorister, så de också.”
Amerikanerna åkte inte till Vietnam med ett hat mot det vietnamesiska folket i bagaget. Och ändå var de kapabla till massmord på civila.
Tänk er att israelerna redan från den dag de klev in i Gaza bar på ett massivt hat dels från hela sin uppväxt och dels från 7 oktober.
”We all know the great prime minister of the UK and we just signed a document and we just signed it and it’s done so we have our trade agreement with the European Union.”
Detta var länge liksom ett axiom. Något alla visste och ingen skulle ifrågasätta. Det gjorde inte jag heller.
Förrän jag började inse hur mycket Israel ljuger. Och då började jag leta efter neutrala källor, och det finns inga.
Detta är en sån där ”inte simma två timmar efter att du ätit”-grej. Alla tar det för givet, för alla ”vet” att det är sant, tills någon börjar rota lite.
Nu litar jag förstås inte på Hamas heller.
Vi har att göra med två hänsynslösa superlögnare.
Och visst. Det är bevisat att Hamas hade tunnlar under sjukhus, men de hade tunnlar överallt. En tunnel är inte i sig brottslig. Jag är rätt säker på att även Israel har tunnlar under sina sjukhus, om inte annat så för att kunna frakta bort personal och patienter.
Detta är ju sånt som händer när någon man trott på visat sig vara helt opålitlig. Man går tillbaka och börjar ifrågasätta sådant man förutsatt varit sant.
Och detta är vad det kokar ner till. Det finns inga bevis utöver misskrediterade Israels påståenden för att Hamas använder civila som sköldar.
Tror du mig inte?
Jag kan förstås ha missat något. Men visa mig ett enda belägg som har ett trovärdigt tredjepartsvittne eller en paper trail som inte kan vara manipulerad.
För övrigt tror jag inte Hamas använder mänskliga sköldar IDAG. Varför skulle de? Israel har ju visat att de inte har några som helst problem med att döda bäbisar som är i vägen.
”No kings”-protesterna verkar ha dragit miljoner människor i ungefär tvåtusen städer.
Trumpalumpas födelsedagsparad verkar ha dragit några tiotusental.
In all fairness är det förstås mycket lättare att samla stora mängder folk på 2000 platser än på en. Dessutom är DC väldigt anti-Trump. Å andra sidan var förmodligen många av de som kollade på paraden mest bara nyfikna. ”Åskådare” är inte lika med ”trumpsupporter”.
Summa summarum: De övertygade är fortfarande övertygade, på båda sidorna. Men för de i mitten, som antingen är ointresserade eller nyanserade, lär inte gårdagen ha varit ett plus för Team Trump.
Trump fick också en födelsedagspresent. En vikt amerikansk flagga, vilket man normalt bara ger till familjer till fallna soldater. Och eftersom han leder militären kan man utan problem säga att han gav flaggan till sig själv. Det är inte mycket pengar i sammanhanget, förstås, men ändå rätt äckligt.
När han började prata om paraden sa han alltid att den skulle äga rum på hans födelsedag. Senare har hans hejaklack tonat ner detta och låtsat som om det bara är ett sammanträffande.
Men överlämnandet av en födelsedagspresent under paraden cementerar förstås den ursprungliga idén.
För 1½ år sedan skrev jag detta (länk till mitt inlägg på Facebook längst ner i artikeln). Jag minns det mycket väl, för det var en sorts turning point för mig. Fram till dess, och i synnerhet efter 7 oktober, hade jag varit nästan helt på Israels sida, övertygad om att Israel var en demokrati, visserligen med lite brister, som bosättningarna, men ändå avsevärt ”godare” än Hamas, som var en terrororganisation. Det senare anser jag fortfarande, förstås. Det är min syn på Israel som ändrat sig.
Och det var Mohammed Nazal som fick mig att börja den resa som slutat vid att jag numera anser att Israels ledning tagit landet till en nivå som motiverar sanktioner och massivt avståndstagande.
Han var då 16 år, från Västbanken, och satt i israeliskt fängelse. Han var en av de första som släpptes i gisslanutbyten.
Och båda hans händer var brutna när han kom hem.
Några dagar innan jag skrev inlägget nedan dök han upp i pro-Israel-twitter. De hånade honom, påstod att han ljög, skrattade åt hans skador. Vuxna män.
Mmm.
Så jag började läsa på, och ja, Israel lämnade ut ”bevis” för att han varit så att säga hel när han lämnade fängelset i form av en film från bussen som fraktade honom från fängelset till Västbanken, och där kunde man se att hans händer inte var bandagerade.
Och jag tänkte att eftersom ord stod mot ord var det synd att ingen kollade upp detta.
Men det gjorde BBC, några dagar senare, i form av ett reportage jag inte hittat på Youtube, men lägger en länk till Twitter i kommentarerna. Se det, pls!
Journalisten åkte till hans hem och såg att han mycket riktigt hade båda händerna bandagerade. Hon intervjuade honom, och det är hjärtskärande lyssning för alla med empati. Pojken är bruten. Närmast skygg. Det finns inte spår av kaxighet eller kamplust när han berättar om de horribla övergrepp han varit med om. Händerna var brutna för att han skyddat sitt ansikte. De hade piskat honom. De hade bussat hundar på honom.
Igen. Han var ett barn.
Ett barn.
”Jamen det är klart att han ljuger!” Mitt svar är ”se det och känn efter om han låter som en lögnare”. Ska tillägga att samtliga palestinier som släppts ur israeliska fängelser berättar liknande historier.
Hon åkte till sjukhuset och intervjuade hans läkare, fick hans journaler och skickade dem till brittiska experter. Och hans händer hade brutits ÅTTA DAGAR innan han släpptes. Hans medfångar hade fått mata honom och hjälpa honom på toaletten.
Vad svarar då Israel?
Att alla ljuger.
Kan de tänka sig att släppa in någon kontrollant? FN? Journalister? Något neutralt land?
Nope.
Tänker de själva utreda hans berättelse?
Behövs inte. Han ljuger. Alla ljuger. Läkarna också.
Detta var för mig en vändpunkt av två skäl.
1. Fram till dess, naiv, sure, trodde jag att Israel var åtminstone någotsånär sanningsenliga.
Men när någon man litat på blåljuger på det sättet faller trovärdigheten för all framtid. Jag utgår sedan dess från att ingenting Israel hävdar går att lita på. Detsamma gäller förstås Hamas. Men det gällde redan då. Mitt förtroende för Israels ledning är totalt förbrukat, åtminstone tills den är helt utbytt och en ny ledning erkänt vad de gjort och tagit ansvar.
2. Israel är som land kapabelt till den vidrigast tänkbara tortyr, sanktionerad av de styrande. Många fler rapporter har kommit ut. Män som blivit våldtagna med föremål inför skrattande vakter, och fått sina anusar söndertrasade. Piskade. Tvingade att ligga nakna på varandra. Mängder av fångar dör kontinuerligt, mördade genom tortyr.
Och 80 procent är inte ens dömda.
Sjunde oktober var en fruktansvärd dag.
Inga men.
Israels gärningar är lika vidriga.
Dagen när jag skrev inlägget nedan påbörjade jag den resa som lett fram till ovanstående. Det har varit plågsamt. För jag har känt samhörighet med Israel hela livet. Men nu är jag här.
Rätt många twittrare tror att Trump och Elon i själva verket spelar 4D-schack och har en mästarplan för att få Demsarna att begära att filerna ska släppas.
Enda felet med den teorin är att Trump redan har alla filer och har sagt sig vara beredd att släppa dem.
”The Epstein files” är i stora delar en konspirationsteori på magasidan.
Det är ett faktum att Epstein hade en ö med tjejer i nedre tonåren, orgier osv, och det är också ett faktum att kändisar var där och … mådde gott.
Konspirationsteorin ligger i det stora antalet superkändisar på vänstersidan som korruptat sig undan ansvar. Clintons, Gates, … .Den sitter ihop med övriga myter, som Pizzagate och Hillarys pedo-ring med spädbarnsblodsdrickande.
Så magafolket har länge krävt att ”the Epstein files” skulle släppas, och Trump förklarade sig före valet, en smula motvilligt, beredd att göra så. Just den där tvekan har av vänstersidan uppfattats som ett tecken på att han kanske finns med i filerna.
Så fort han tillträdde kom kraven från gräsrötterna, och han beordrade sin åklagare Pam Bondi att skrida till verket.
Och det var popcornsfest på Twitter, dagen de skulle komma ut. Med påföljande antiklimax, när det enda som dök upp var en kraftigt retuscherad tummetott. Sedan dess har de surnat alltmer. Och konspirationsteorierna runt konspirationsteorin sprider sig. Kan det vara Deep State som motarbetar?
Själv tror jag faktiskt Bondi har rätt i sin förklaring över förseningen. ”Filerna” är ju egentligen polisutredningar, med vittnesförhör, ofta plågsamma sådana, filmer, bilder. Det finns mängder av offer att ta hänsyn till. Lägg till det att det fortfarande är förtal att namnge någon som varit anklagad men aldrig åtalad. Man behöver liksom ingen mer förklaring till varför det tar tid än så.
Men vänstersidan, som från början varit rätt ointresserade, har nu istället en teori att Trump finns med och att det är därför.
Själv tror jag faktiskt att han finns med, men inte som anklagad för brott utan vittne. Han hängde mycket med Epstein innan de blev osams, och det är bara naturligt att polisen frågat ut honom. Hade han varit förövare hade det förmodligen läckt. Andra kändisar som anklagats men inte dömts, som Prins Andrew, har ju nått medierna. Och jag tror han tycker detta är skämmigt. Det fanns dock en kvinna, Stacey Williams, som anklagade honom för att ha tafsat på honom inför Epstein. Möjligt det finns med i materialet också. Eller också vet han inte om det finns med, och vågar inte chansa.
Oavsett vilket kommer förstås Bondi att plocka bort honom ur materialet isf. Men det är knappast det som är ”the hold-up”.
Det är mot bakgrund av detta Elons tweet ska ses.
”Time to drop the really big bomb:@realDonaldTrump is in the Epstein files. That is the real reason they have not been made public.”
För nu blir det intressant. Om Trump de facto inte finns med alls i filerna har han en kanonbra grund för stämning för förtal, och kan man stämma världens rikaste man gör man det – i synnerhet om man är så trigger happy som Trump.
Enda anledningen till att inte göra det är att man själv och de ansvariga på FBI inte under ed kan säga att Musk ljuger.
Jag tänkte först att Musk är påtänd, det där är något han bara vräkte ur sig, men nu börjar jag känna att så inte är fallet. Han skulle aldrig chansa och riskera att bli stämd på miljarder. Han måste ha vetat att han var trygg.
Tänkte ge lite bakgrund till varför bråket är så tragikomiskt.
En budget i USA klubbas förstås i Kongressen, precis som i Riksdagen i Sverige, med den skillnaden att presidenten behöver skriva under den, såvida den inte har stöd av två tredjedelar i båda husen. Det betyder att det är rätt viktigt att få med honom på tåget.
Och Trump har döpt årets budget till The Big Beautiful Bill – I kid you not. Det är det formella namnet.
Precis som en svensk regering sedan har i uppgift att utföra vad Kongressen beslutat har presidentens administration samma ansvar. Men de ska inte ändra i siffrorna.
Det är mot bakgrund av detta som DOGE var så knäppt, från början till slut. Samtidigt som Trumps kabinett, läs ”ministrar”, höll på att ta över sina departement rusade Musk och hans armé av snorungar mer eller mindre bokstavligt in på myndigheterna och drog tillbaka pengar och sparkade folk willy nilly. Och det var superbråttom, men det gjorde inget om det blev fel, för det var ju bara att anställa tillbaka. Det viktiga var att man skulle utrota ”fraud, waste and abuse”.
”Two trillion dollars” lovade Musk i valrörelsen.
”Trillion” = biljon = 1 000 000 000 000
Det blev ju en tummetott. Han hävdar 160 miljarder, men experter håller inte med om att det är så mycket, och de pengarna har kostat massor. En grupp från båda partierna menar att de 160 miljarderna kostat 135 miljarder.
Han sparkade ”parasiter”, som veterinärer som forskade runt fågelinfluensan, läkare som jobbade med ebola, och nu kommer ”hurricane season” och jag tror tio procent av de som är ansvariga för ”hurricane response”, dvs FEMA har fått gå. För att ta några exempel.
Man kan ha olika uppfattning om vad som är slöseri, men bara de mest inbitna Trumpnissarna tycker fortfarande att DOGE var en gåva från ovan.
Och inget fraud har hittats alls, förstås. De har pekat på kända fel, som den där omtalade databasen med tvåhundraåringar i, men det är också allt.
Vad som hade varit betydligt smartare är ju att krympa budgetarna för departementen och låta de nya ansvariga i lugn och ro bestämma sig för besparingarna.
En ”bill”, på svenska proposition/motion, behöver klubbas i båda husen, och för just budgeten gäller, precis som i Sverige, specialregler – det räcker med enkel majoritet i båda husen samt presidenten, förstås. Nästan alla andra frågor kräver 60 röster i senaten, dvs sju demokrater.
Men republikanerna är så osams sinsemellan, så blotta tanken på att även försöka få med några demokrater på något alls är dem övermäktig, och de har därför nästan inte klubbat något alls i år. Istället fular de sig – nåja, det gör båda partierna – och bakar in så mycket de någonsin kan i den bill de inte behöver Dems för att få igenom. Alltså inte bara budget, utan även annat.
Och med tanke på hur klen deras majoritet är har det varit superknivigt att komma i mål.
Och nu ligger billen hos senaten, och de gillar den inte alls, och håller på och skriver om den nästan helt, så frågan är om den över huvud taget kommer tillbaka i igenkänningsbart skick. Den ökar enligt alla experter statsskulden med 2,4 biljoner. Republikanerna hävdar, precis som en gång i tiden Bo Lundgren, att ”dynamiska effekter” behöver tas med, pga skattesänkningarna, men många är ytterst skeptiska.
This massive, outrageous, pork-filled Congressional spending bill is a disgusting abomination.
Shame on those who voted for it: you know you did wrong. You know it.”
Mmm. Pork-filled.
Vad har gjort honom så upprörd?
Dels drar man in stöd till elbilsindustrin, vilket förstås påverkar hans bottom line, men dessutom finns ingenting av DOGEs ”besparingar” med, förutom indraget bistånd. Lägg till detta underskottet- han är en ”budgetar ska vara balanserade”-fanatiker – en av få åsikter de flesta av oss svenskar delar med honom. Det finns fler underströmmar. Man tror att han räknat med att få fortsätta, men han har blivit en liability för Trump, som skyller på en regel för att få bort honom. Lägg till detta ett Starlink-kontrakt han inte fick.
Först trodde många att Trump skulle kontra. Det gjorde han inte.
Sedan är frågan vad som händer i Kongressen.
Och slutligen: Vad händer med alla trumpnissar som idag älskar Musk? Blir det en tydlig spricka lär de inte hålla på honom. Han är redan extremt impopulär, och dessa är nästan de enda han har kvar.
Jag var alltid emot att svepande kalla SD för rasister. Än mindre nazister. När de växte som mest blev ropen allt högre, framförallt från vänstersidan.
Jag skrev ju mycket om dem på den tiden, och jag upprepade gång på gång hur dumt det var. För jag märkte hur många i min närhet tröttnade – särskilt när de själva blev kallade rasister för att de framförde ganska normala åsikter om minskad invandring. Mitt skrivande fokuserade på att förklara varför deras politik var ogenomförbar eller korkad, i regel utan att etikettera dem. (”Nyssnazister” har jag dock använt några gånger, för det är ju sant.)
Och vad många på vänstersidan antingen inte fattade eller också fattade men struntade i var att ju mer de skrek de orden, desto mer benägna blev människor på högersidan som från början avskydde SD att tänka att ”men vänta nu … människor jag tycker har sunkiga åsikter tycker illa om detta hära partiet, så …”. Jag tror vi alla på högersidan upplevde detta i vår närhet. Det var enormt frustrerande.
Jag ser samma sak hända nu, fast nu är jag på andra sidan staketet. Sedan jag började skriva mycket om Israel-Palestina-konflikten har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna. Jag tror säkert de som skriver det ordet känner sig lika nöjda med sig själva som de som skriver ”rasist” gör. ”Ha! Där fick hon!” Och tycker att de vinner argumentationen.
Istället puttar de bort mig.
”Om det är ditt motargument …”, tänker jag då.
Och alltmer ska omfattas. Marco Rubio sa ju häromdan att ”Free Palestine” var antisemitiskt, att påpeka att Israel dödar barn är ”blood libel” och allt stöd till sanktioner och till och med Palestinas flagga ska räknas dit. Samtidigt som unga amerikanska judar säger ”WTF, not in our name!”.
Det finns ett israeliskt konto på Twitter, Dr. Eli David, som påstår sig vara det näst mest – efter Musk – influerande, hur de nu kommit fram till det.
Han gör nästan inget annat än spyr ur sig Netanyahu-propaganda och kallar alla som inte håller med för antisemiter, samt lägger upp klipp där han hånar Gazaborna för deras sönderbombade hem.
Jag har väldigt svårt att tro att han övertalar någon som inte redan var frälst. Men om han influerar mig är det åt andra hållet, och jag tror inte jag är ensam.
First they ignore you, then they name call you, then you win.
Jag fick frågan igår vilket slut jag ser.
Tre steg. 1. Opinionen måste svänga på gräsrotsnivå. Det har den gjort. Jag är ett levande bevis. 2. Ledarna behöver uppfatta detta. Det pågår nu. 3. Därefter kan en lösning komma. Och den kommer INTE att bli att alla palestinier ska lämna landet.
Eli Pappé tror på en enstatslösning där alla är likvärdiga medborgare. Men jag tror inte Israel någonsin går med på det, eftersom de båda befolkningarna, araber och judar, då skulle vara jämnstora.
Så då återstår att länderna återskapas enligt de ursprungliga gränserna. Bosättarna får bli palestinier om de vill, och de ska självklart lämna tillbaka det de stulit.
De som begått krigsbrott, på båda sidor, behöver lagföras. Israel behöver på lång sikt en reckoning, eftersom det är tabu att prata om Nakba. Och rasismen på båda sidor behöver hanteras.
Länge trodde jag inte detta skulle ske under min livstid, men nu tror jag vi börjar närma oss. Bojkotter finns redan. Nästa steg är sanktioner. Ett litet land klarar inte att ghostas länge.
Jag antar att jag nu kommer ut som supporter av boycott, divestment, sanctions.
Lite komiskt, eftersom jag länge kallats BDS-anhängare av hatare.
”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”
Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.
Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.
Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.
Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.
Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.
Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.
Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.
Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.
Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.
Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.
Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”
Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.
Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.
Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:
Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?
Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.
Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.
Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.
Det han hittade i arkiven var bevis för detta.
Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.
Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”
Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.
Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.
Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.
Den här filmen på en irländare som klår upp en IDF-soldat i ringen vandrar runt på Twitter just nu.
Å ena sidan.
Eftersom jag kommit fram till att Israel begår folkmord är jag glad att opinionen har svängt. Enda sättet att stoppa det horribla som nu sker är att folk tar ställning och agerar.
Å andra sidan.
Detta hat mot en person baserat på att han är soldat i sitt eget land är svårt att se. År av bilder på soldater som begår krigsbrott har fått många att sluta se IDF som individer.
Vi måste lägga ansvaret på rätt ställe. Detta påminner om Vietnam.
Helena Trotzenfeldt 