I begynnelsen skapade Gud världen. Han ägnade sedan några vardagar åt att pyssla ihop berg och hav, fiskar och landdjur och så småningom slog han på stort och skapade sitt mästerverk: en karl!
Sedan tog han ett revben, fast jag föredrar Linas version under husförhöret, där det var ett rivjärn, och så pysslade han lite till, och vips fanns där en kvinna. En kompis till Adam, så han skulle slippa känna sig ensam. Kompis var kanske lite fel uttryck, men hon blev hursomhelst till för Adam, inte för att fylla något eget syfte.
Sedan tog Gud helg och sov sig igenom söndagen. Innan han bestämde sig för att ta rast borde han kanske skrivit någon form av manual, med syfte och målsättning i. Han glömde så att säga dokumentationen, men kompenserade det genom att ge den i stenform till Moses lite senare, men precis som dagens systemutvecklare hellre hackar kod än skriver worddokument var den en torftig passus med bara tio regler: ”gör si men inte så”. Fortfarande inget syfte och ingen målsättning.
En miss? Eller avsiktligt?
Att inte gilla Mona Sahlin
Jag tänkte ge mig på ett så uttjatat ämne som ”varför vi inte gillar Mona Sahlin”, fast bredda det lite till ”vad förväntar vi oss av en politiker?”
Det är svårt att låta bli att tycka på någon fläck synd om henne – varje gång det blir en förtroendeundersökning ligger hon katastrofalt illa till. Tidningsartiklar, kommentarer och bloggar är fulla av negativa referat kring hennes person, med länkar till youtubeklipp med Monas Missar. Hon är i mångt och mycket svenska folkets driftkucku.
Är man politiker får man alltid räkna med att folk som inte gillar det man säger inte heller gillar den man är – men detta med Mona är något helt annat. Även många som håller med henne i varje detalj stör sig på hennes personlighet.
Detta är min analys, rätt eller fel:
Vi gillar eller inte gillar politiker på samma sätt som vi (be-)dömer människor vi möter. Mindre efter deras stora gärningar, mer efter deras sätt att vara i vardagen. Därför är faktikt Tobleronen i princip ointressant annat än som ammunition för dem som redan är på den negativa sidan staketet.
Vi letar främst efter integritet och ryggrad, humor och värme.
Mona är osäker i sin roll – och undra på det, och alla dessa opinionsundersökningar gör henne än mer nervös och desperat efter att hitta en vinnande väg. Just därför förlorar hon hela tiden. Hon utstrålar osäkerhet och därmed kyla. Det är fullt möjligt att det finns värme och omtanke under ytan, men den kommer inte upp.
För att bättra på imagen säger hon vad hon gissar att folk vill höra och använder varje liten och stor grej som händer till att skälla på sina motståndare, utan att någonsin ge någon positiv feedback. Det är hon inte ensam om i och för sig.
Men helhetsintrycket blir att hon är ryggradslös, sladdrig, gnällig och småfalsk.
Politiker som kan ge motståndarna beröm, stå för kontroversiella ståndpunkter och ibland kritisera sig själva eller ifrågasätta sina påståenden – kort sagt visar integritet, saklighet och hederlighet – gillar vi bättre. Sådana är Maria Wetterstrand, Anders Borg, Margot Wallström, Gudrun Schyman, Fredrik Reinfeldt och Kjell-Olof Feldt – vars bok Alla dessa dagar i regeringen jag just nu läser – han är imponerande rak, den mannen.
Östros och Bodström är precis lika gnälliga som Mona, fast de ger ett säkrare intryck av någon anledning, och då minskar sladderfaktorn. I synnerhet Bodström har en personlighet, som går att få grepp om – dvs man vet vem han är.
Går det då att vända detta?
I princip ja. Carl Bildt började delvis i Monas hörn – jag minns att jag på 80-talet tyckte han var en uppblåst sprätt, ärligt talat. KG Bergström kallade honom för ”lika folklig som ett hovrättsråd”, fast han var dock aldrig lika personlighetslös som Mona. Men sedan hände något – han vandrade mot större integritet i takt med att självförtroendet växte, och vändpunkten var ungefär när han sa ”ett misstag ska kallas ett misstag”. Med det vill jag förstås inte säga att alla gillar honom – men tillräckligt många gör det.
Finns det då en väg tillbaka för Mona Sahlin? Dessvärre tror jag loppet är kört. Men man ska aldrig säga aldrig.
”Who are you, Mona Sahlin?”
”Who do you want me to be?”
Länkar: AB
Journalisternas krig
Eftersom jag brukar läsa Per Gudmundssons artiklar blir jag lätt paff när Aftonbladet smäller upp att han i själva verket inte alls jobbar åt SvD, utan indirekt åt Alliansen, som ger order om hur artiklar ska utformas.
- ”Regeringen gör allt för att krossa det populära språkröret”
- ”Ordern: Krossa Maria”
- ”Alliansens hemliga plan för att sänka Miljöpartiet”
- ”Valtaktik att låta smutskastningen skötas av andra”
Och så en bild på en vän och blid, lite ledsen Maria, säkert tagen för länge sedan.
Jag läste både Aftonbladet, Svenskan (ingen dementi än, men den kommer väl) och DN.
Nu är det ju svårt att få någon förklaring till vad som egentligen hänt genom att läsa referat från en bok som i sin tur citerar en intervju gjord på krogen, så det finns förstås en risk att jag feltolkat.
Två påståenden verkar har slagits ihop:
- Per Gudmundsson berättar för författaren, Tonchi Percan, att hans chef sagt till honom att granska Wetterstrand hårdare.
- PJ Anders Linder har ”kontakter” på regeringskansliet. Kan betyda precis vadsomhelst. Kompis på facebook eller ungar på samma dagis som någon som jobbar där.
Det är allt. Det är ungefär som att säga: ”min mamma har bett mig vara hemma klockan åtta, och min mamma känner borgmästarn, alltså har borgmästarn bestämt att jag ska vara hemma klockan åtta”.
Själv läser jag SvD papperstidning varje morgon, och nätupplagan i princip varje dag, och är det något man kan anklaga SvD för är det snarare att vara väl gulliga mot just Wetterstrand. Hon har varit med i flera artiklar där hon framställts som väldigt trevlig (vilket hon säkert också är). Någon kritik känner jag inte alls igen.
Den ultimata ironin är Aftonbladets Helins enorma irritation över hur media, och då främst Expressen behandlat Jan Guillou. En irritation det finns viss fog för – eftersom Expressen tillåtit sig att använda en rubrik som visserligen var korrekt, men kunde misstolkas. Vem kom först på att Guillou även rapporterade till Säpo? Enligt Newsmill var det Tonchi Percan.
Och så var cirkeln sluten.
Frågan är om detta nya smutskastande är något som ska ersätta valbevakningen.
Istället för en tävling mellan partier har vi nu fått ett journalistkrig.
Grenen heter ”Stenkastning i Glashus”.
Om valet var en sport
Varje val handlar ju om mycket viktiga ting. Det handlar om hur samhället ska se ut, vilka lagar och regler vi ska leva efter och annat väsenligt.
Men det skulle ju faktiskt också kunna ses som en tävling. Eller, som nu med de båda laguppställningarna, en match.
Det skulle säkert locka fler soffpotatisar till politiken om referaten blev lite mer spännande.
”Japp, där har vi Ohly som dribblar på vänsterkanten, han passar till Mona, hon missar och så går bollen över till Reinfeldt… han springer, borde passa till Maud som står helt fri, men nej, han skjuter själv på målet…. Maria och Peter i rödgröna tröjor där springer mot mitten, krockar med varandra! Ajajaj! Nu fick Janne Björklund tag på bollen, och han skjuter, han skjuter, nej, den går över målet!!!”
Visst låter det mycket häftigare än dagens trista nyhetsreportage!
Fast ska metaforen hålla fullt ut behövs nog en tävling med fler än två lag. Vad sägs om Tour de Suède på cykel? Eller en rallytävling? Med Jimmie, Gudrun och piraterna som outsiders, som utmanar de etablerade åkarna utan snygga kläder och senaste utrustningen?
Sifo, SCB, Demoskop med flera står ute och försöker klocka samt rapporterar hem… ”Där verkar Reinfeldt faktiskt snäppet före Sahlin, men mätutrustningen är osäker…”
Sedan får man förstås starta supporterklubbar, som blint, vad som än händer, stöttar sin klubb eller åkare, i matchande halsdukar. Helst ska de också supa, slåss och kasta ägg.
Vi behöver också lite fula klubbyten och skriverier om spelare och tränare som uppträder oegentligt.
Tänk, vad annorlunda allt vore då!
Östberg och MacBeth
Jag har alltid känt en stark empati för Annika Östberg. Jag kan inte fullt ut förklara varför – för självklart är det också synd om i synnerhet den mördade polisens barn som fått växa upp utan far.
Det finns andra som drabbats illa av livet fast de är alldeles oskyldiga och som borde ha högre nummer i empatikön. Det är sant och visst.
Hon är ingen ”duvunge”, som Leif GW sa. Ingen vits att omigen älta vad som hände för 20 år sedan, men fälld för mord hade hon aldrig blivit i Sverige.
Kanske kommer min empati ur en insikt om att det kunnat vara min väninna, syster, moster, faster, dotter, som halkat fel och sedan fått betala ett såpass högt pris. Fängelser världenom är fulla av kvinnor som fällts som en konsekvens av att ha fallit för fel män,varit på fel ställe och sedan fattat fel beslut. Säkert finns iofs också en och annan karl som råkat ut för en Lady MacBeth. Droger och vrickade relationer får människor av båda könen att vandra in på murkna stigar. Det måste finnas någon form av förlåtelse i andra änden.
Det finns de som hävdar att Annika var en Lady MacBeth och att den självmördade pojkvännen var offret för hennes ränker. Så kan det också ha varit, men inga belägg finns för det.
Nu ska Annika sommarprata.
Det tycker folk inte om.
Men guess what: radion har en avstängningsknapp.
Jag vill höra.
Krucifixförbud och sol på blå himmel
“A common mistake that people make when trying to design something completely foolproof is to underestimate the ingenuity of complete fools.”
— Douglas Adams
Det är alltid lika spännande att läsa kommentarer – man förundras över hur långt folk kan gå i sin förmåga att inte fatta poängen.
Krucifixförbud hotar den svenska flaggan, skriver Expressen.
Detta ärende har blivit känt som ”The Crucifix Rage”, med hot från alla håll.
En finsk, ateistisk kvinna som bor i Italien gillar inte krucifix i skolorna, och har fått Europadomstolen att köpa hennes argument och förbjuda dessa.
Här har vi det klassiska ”två rättigheter står emot varandra”-problemet. Kvinnans rätt att låta sitt barn växa upp utan religion. Italienarnas rätt att manifestera en religion som är djupt integrerad i den italienska kulturen.
Det är inget lätt fall – båda parterna har sina poänger. Men kvinnan vann, och krucifixen ska väck.
Enligt Expressen – har inte lyckats hitta någon annan länk till detta påstående – har en grupp Harvardprofessorer nu hårdragit denna dom in absurdum och påstått att en rad flaggor med samma argument likaledes ska väck – däribland vår. Och jag som alltid trott att den symboliserade en sol på blå himmel – men nej, det är tydligen Jesus det också.
Syftet med deras inlägg, även om jag inte läst det i första hand, borde rimligtvis vara att visa på det orimliga i domen – inte att på allvar avskaffa hälften av alla Europeiska flaggor.
Men kommentatorerna lyckas fullkomligt missa detta i sin iver att vara upprörda.
De EU-kritiska skriver upprört om EU som ska förbjuda flaggor.
Och så har vi gruppen främlingsfientliga som – naturligtvis – hittar en muslimsk komplott bakom alltihop.
Vilket skulle bevisas.
Blasphemy – the joke’s on us
”Are you a Christian?” I was asked by a colleague over lunch in Shanghai last week.
”Eh eh well…”
That’s the million dollar question. For someone raised a Christian, still beleiving in God as a Force of Good and a great listener (at least I hope so), but nowadays having serious doubts about Mary’s virginity, God’s omnipotence and almightiness, and a heaven where you have dinner with angels assuming you’ve been sufficiently good and said your prayers, this is not an easy one to answer.
Neither is the one about Islamic jokes.
There’s now a huge debate regarding what should be named ”The right to commit blasphemy”, though no one uses that term.
Christianity has been joked about for ages – Life of Brian, Dave Allen, numerous others have emptied all jokes that could possibly be made about Jesus as a person, angels on clouds, demons with red tails and what not. We have become adjusted to ”blasphemic” jokes and statements – and very few care, even though this of course varies between countries. There is a limit to what is allowed, see Piss Christ. We Westerners typically agree censorship by religion is not OK.
Hence, the Right to ”Commit Blasphemy” is simple in a sense.
Defamation is a criminal offence only if committed between humans. No God is human. Hence, insulting a God is OK. This means you can say and write anything about any God, and it’s OK according to the law.
One problem is obviously that to a lot of people, their God is in fact in a sense a person that is able to be offended. This God person will judge those that don’t fight to protect his name and reputation, and will reward those that do. Hence, every joke is a call for arms – sometimes literarily.
Another problem is that a lot of racists now have discovered this right to make fun of Islam as a means to bully Arabics and Africans and get away with it.
So should offenses against the Islamic God be allowed?
Yes. The Freedom of Speech is far more precious than the offended feelings of Muslims or others. Undoubtably. And I am completely convinced that whoever God is, she has better things to worry about than to be offended just because someone cracks a joke. Dave Allen once said something like: ”I believe God has a sense of humour – otherwise I’m in serious trouble.”
Still, we Westerners should ask ourselves why it is so much fun to hurt the feelings of those that do believe their God cares. Then we should commit one similar act of blasphemy against the Christian God for each against the Islamic God, and ask ourselves: was this really funny, useful, or to the point (whichever the purpose was)? If it was, then so be it.
Imho, that’s the only way the act can be justified. If it is not reversible, it is just bullying.
Konsten att rita ett folkhem
Tänk dig att du ska rita det ultimata huset, och sedan få så många svenskar som möjligt att vilja köpa det. Du har ett halvdussin motståndare, som också ritar för fullt. Ni börjar med att beskriva huset på hög nivå. Det är stort och fint. Och billigt, kostar nästan ingenting. Det har all modern utrustning.
Problemet är att ju mer specifik du blir desto färre vill ha det. Spröjs? Tvättstuga i källaren? Rött? Gult? Öppen spis? Tre sovrum eller fem eller ett?
Det är precis det som händer i svensk politik. Alla partier och båda blocken försöker rita Det Ultimata Huset, men ju tydligare ritningar desto fler köpare tappar de. Å andra sidan kan de inte sälja alls utan ritningar. De måste också sälja in sig själva som trovärdiga hantverkare att kunna leverera detta huset.
Många spekulerar i vad Mona gjort för fel. Jag tror man lägger för stor skuld på henne. De höga siffrorna tidigare berodde på att folk var sura på Alliansen av många skäl, och drömde om De Rödas Folkhem. Men när ritningarna kom försvann många, och det intressanta är att hur ritningarna än hade sett ut hade man tappat väljare.
Så länge man bara ser en mysig röd stuga med vita knutar vid horisonten kan alla projicera sina egna önskemål på det.
Nu valde S+V+Mp att acceptera de genomförda skattesänkningarna för att inte tappa mittenväljare, och det var nog smart, för det är ju mittenväljare man behöver. Vänsterväljarna sitter ju redan i båten. Eller ja. De har redan tecknat sig till huset, för att hålla mig till en metafor.
Men då hände det intressanta: de som ville ha en förbättrad A-kassa och F-kassa tyckte nog att ”ska jag ändå behöva köpa en politik där dessa inte finns med är det bättre att köpa den av Borg och Reinfeldt, som jag vet är OK på husbygge”. Och här är nog inte Mona den som har sämst hantverkarimage utan Ohly. Är du mittenväljare vill du nog inte att han grejar rören till avloppen om du inte verkligen vill ha just den villan.
Men ritningarna för alla partier är fortfarande på fluffnivå, och mycket ska fortfarande placeras ut. Det ska tydligen hända i augusti.
Det enda parti som konsekvent tillåts visa luddiga fotografier av sagoslott som kostar noll pengar är Sverigedemokraterna. In all fairness är det inte självvalt – de pratar ju så gärna om sin politik, men Sveriges journalister låtsas att de inte ens är med i tävlingen.
Men om media inte pressar dem på mer info finns en risk att alla som inte gillar vare sig Alliansens eller de Rödgrönas köksluckor heller köper från SD, för utifall att de skulle vara snyggare – man vet ju aldrig.
Se bara på alla avhopp som kom när JÅ plötsligt tilläts berätta om hur Islam skulle förgöra världen. ”Det hade jag ingen aaaaning om att han tyckte”, sa SD-politiker på riksdagslistor.
Vi behöver få upp allas ritningar på bordet, ju mer detaljerade desto bättre. Fram med luppen!
Länkar: SvD, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, Sydsvenskan, SVT, Expressen
Skamfläckar, kvinnlig rösträtt och partisjälar
Gamla skamfläckar har alla partier.
Vänstern tog bort sitt K, men räknas fortfarande som kommunister bland många.
Sossarna gav oss på 80-talet löntagarfonder, pomperipossaskatt och fulla ersättningsnivåer.
Moderaterna kämpade för hundra år sedan emot allmän och kvinnlig rösträtt.
Spelar det någon roll idag?
Man kan göra det lätt för sig och säga att det är partiprogrammet som räknas – men ett parti har ju en sorts själ, som består av de människor som samlats under samma tak för att de tycker likadant, och som fortsätter tycka fast partiet ändrat sitt budskap utåt. Rimligtvis tar det en generation, dvs 20 år, att verkligen ändra riktning, även om det går gradvis och föralldel börjar med partiprogrammet.
När man röstar på ett parti ger man en grupp människor, inte bara partiledaren, rätt att härja fritt i riksdagen i fyra år. Därför får man göra sin bästa möjliga bedömning av vad de tänker hitta på när de väl kommit dit.
Vänstern, kommunister eller inte, har sagt att de kommer att jobba för att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, vilket i praktiken innebär att alla timlöner för svenska löntagare pang bom höjs med 33%. Sedan händer flera saker. En massa, kanske i princip alla, exportföretag slås ut, och vi får dessutom en sjuhelsikes aldrig förr skådad inflation, där kronan faller som en sten. Därefter får vi massarbetslöshet. Det är självklart för de flesta att ett land som inte lyckas producera något som andra länder vill köpa inte får in några pengar. Sedan blir vi ett land av enbart offentliganställda, och sådana känner vi till: gamla Sovjet, Cuba, Nord-Korea gamla Kina… Ja, så var vi tillbaka vid det där bortplockade K:et…
Är det troligt att de kommer att genomföra detta nästa mandatperiod? Risken är minimal så länge som de håller sig på sin nuvarande procentnivå. Socialdemokrater och miljöpartister kommer inte att gå med på det, och egentligen vet Ohly att det är en korkad idé också – han lyckas bara inte få folket omkring sig att fatta det. Men det står där, i partiprogrammet.
Tror vi att Socialdemokraterna kommer att återinföra pomperipossaskatten? Näe. De verkar vara på väg att ge upp drömmen om 80-talet – här tar de på sig skulden för 90-talets kris, som hittills påståtts skapats av Bildt. Det kommer kanske att ta ett tag att få alla med på den skutan, men eftersom de regerat ganska många år sedan 1990 utan att försöka sig på något återinförande känns det rätt tryggt.
Tror vi att moderaterna kommer att försöka inskränka den allmänna rösträtten och återinföra dödsstraff? Ja, var och en får väl göra den bedömningen.
Sverigedemokraterna skapades av skinnskallar, nazister och rasister. Hela grundtanken, dvs partiets själ, bygger på att svenskar ska vara svenska och äta sill och potatis istället för falafel. Alla spår av rasism har nu sedan några år tillbaka plockats bort ur partiprogrammet av Jimmie et al. Men partiet administrerar en site, ungsvensk.se, där extrema åsikter får vädras utan någon större moderation.
Du som känner och bryr dig om någon som inte är född i Sverige – adopterad eller invandrad – och samtidigt överväger lägga din röst på SD eftersom ”de ju inte är rasister längre”: gå in och kolla där. Fundera sedan över om partiets inriktning bara handlar om att vara lite smått begränsande när det gäller asylsökandes bedömningar, eller om det finns en agenda bland deras riksdagskandidater som inte står i partiprogrammet.
Man kan säga att ”de kommer ändå inte att få mer än sisådär fem procent”, så det är lugnt, jag vill bara röra om lite… Men tänk om alla som röstar på dem tänker så.
Läs: Jag är inte Rabiat. Jag äter pizza.
Rättelse: Sedan jag sist var inne på ungsvensk.se – förrförra veckan – har partiet släckt ner siten och omdirigerar nu trafiken till sitt ungdomsförbund.
Jimmie och Anti-Y-demokraterna
– Det är ju så här, käre Jimmie, att du har ett Y-namn.
– Näe, det slutar på ie.
– Jo jag förstod att du skulle hävda det, men det spelar ingen roll i det här fallet. Alla vet att män med Y-namn är brottslingar. Värstingar. Ja.
– Men jag har bara fått en P-bot. Jag har inte begått något riktigt brott!
– Ja, men… det är ingen ursäkt! Det är bara så med såna som du. Ni passar inte in. Ni kan inte leva efter samma lagar som vi andra. Inte följa de samhällsregler vi satt upp. I ett riktigt, svenskt samhälle har man inte sådana namn. Det är en ful import. Riktiga namn är Torbjörn, Nils och Sven. Sven är bäst.
– Men det där med Y-namn och värstingar är faktiskt inte alls bevisat. Det finns ingen riktig forskning.
– Men alltså. Att det inte finns någon forskning beror ju bara på att regeringen mörkat fram till nu. Riksdagen. Journalisterna. De vill inte att vi ska få veta. Hade de verkligen skött sina uppdrag hade sanningen om Y-barnen kommit ut för länge sedan. Men vi har vår egen forskning, vi i Anti-Y-demokraterna. Vi har använt oss av kvalificerade medlemmar för att ta fram ett verkligt bra faktaunderlag.
– Ie. Jag stavar med ie.
– Jag har ju redan sagt att vi inte kan göra någon skillnad. Vi måste sätta gränser, och vi har satt dem vid det som låter som Y. Stavning kan vi inte ta hänsyn till.
– Jaha. Så vad händer nu då?
– Jo. Sveriges befolkning röstade på Anti-Y-demokraterna, och nu har vi använt vår vågmästarställning till att skapa nya lagar som gör att de med riktiga svenska namn får bo kvar. Du måste lämna landet. Du har dessutom genom din P-bot visat att du inte klarar av att leva efter våra lagar och regler.
– Men jag är ju född här… Jag har aldrig bott någon annanstans…
– Du vet, jag känner ingen empati. Jag vet allt om vad ni håller på med. Jag känner till Komplotten.
– Komplotten?
– Komplotten för att ta över Sverige. Japp. Ni tänker föda massor av barn, som ni ger Y-namn. Sedan får de Y-barn. Till slut kommer ni att ta över hela Sverige, och tvinga alla människor med riktiga namn att byta till Ronny och Sally. Via lagar du vet. Det pågår en successiv anpassning i samhället, som gör att om vi inte agerar nu kommer folk snart inte inse att ni inte hör hemma här. Ni har snart förstört hela det här landet. Fatta vad pengar vi kommer att få över till vård, skola och omsorg när ni försvinner…
– Hurdå?
– Jamen det är ju självklart. De av er som jobbar kommer ju lämna ett jobb som någon annan kan ta över, eftersom ni tagit det från svenskar med riktiga namn. Och har ni inte jobb är ni ju också en kostnad för samhället. Så alla tjänar på att ni försvinner. Annars kommer ni att ta över och vi andra kommer inte att kunna bo här.
– Men men men det är ju ni som inte tycker jag ska få finnas i Sverige…
– Det är skillnad. Y-namnen är nya. Vi som heter Per och Anders, vi hör hemma här. Det gör inte du.
Helena Trotzenfeldt 