Jag har aldrig röstat på Kristdemokraterna, men flera mig närstående har gjort det. Ibland för att de tyckte de var bäst, ibland i form av stödröstning. Känner även många kristdemokrater. Underbara människor. Och jag gillade Alf Svensson massor. Höll inte alls alltid med honom, men han var en sorts ”hedersman”, som gubben Noak. Empatisk och engagerad.
Inte heller är jag längre formellt kristen. Jag tror på Gud, men jag tror inte att Jesus var hans son. Jag tror inte heller att Gud är en han, utan snarare en hen. Mmm. Min religion är numera min egen.
Men jag var upp i trettioårsåldern en väldigt troende kristen, och jag uppskattar religiösa av alla sorter för deras omtänksamhet och vilja att leva ett rättrådigt liv.
Deras mål är uppenbarligen att trakassera och sabotera för Sveriges muslimer. Deras rasism mot denna folkgrupp är gränslös. Hätsk. Hånfull. Deras politiska makt ska användas till att så långt möjligt förstöra för varenda en. Ingen pretens av att försöka hitta gemensamma nämnare mellan de abrahamitiska religionerna och bygga på dem.
De skriker ”antisemitism” åt alla som värnar om det palestinska folket, och de vill lagstadga om att det ska vara förbjudet att kritisera Israel – ett land som illegalt ockuperar ett annat sedan årtionden, med apartheid på Västbanken och som, även om man inte vill kalla det folkmord, åtminstone begått vidriga krigsbrott, och som sätter barn i fängelse utan dom och torterar dem.
Jag var faktiskt ett par gånger själv nära att stödrösta på KD.
Nu står partiet för en rasism som nästan överträffar SDs.
Jag är inte vänster. Jag är i allt väsentligt mittfåremoderat.
Men jag börjar känna mig som Never-Trumpers. Oerhört besviken och desillusionerad.
Hur kunde detta hända med den höger jag alltid tillhört? Hur kunde den tas över av människor med så vidrig moralisk kompass?
Jag har fått något femtontal meddelanden sista veckorna från muslimer jag inte känner. Här är ett som jag delar med skribentens tillåtelse. Notera att nästan alla säger samma sak:
”Sluta säga att vi är förtryckta, och lyssna på oss istället!”
Ingen vet hur många vuxna kvinnor i Sverige som är tvingade, men det finns ingen anledning att tro att det andelsmässigt är fler än i USA, se bild, det vill säga en procent.
”Det värmer i hjärtat att läsa det du delar om kvinnor i hijab, hopp om att det finns medmänsklighet här i Sverige och att en människa verkligen ser det vi muslimska kvinnor känner för vår hijab och religion. Det är inte bara en tygbit som du kan ta på och av hur som helst.
Jag är så förbannat trött på att höra ordet ”förtryckt” i samband med en kvinna i hijab.
Det finns säkert sånt också lika väl som det finns förtryck av andra kvinnor i samhället. Så varför fokusera på oss kvinnor som själva väljer att täcka oss?!
Jag har levt båda livsstilarna och jag talar för mig själv och dömer varken den ena eller den andra. Jag respekterar alla.
När jag bestämde mig för att sätta på mig hijab och täcka min kropp var det fri vilja mitt EGET VAL. Och det är det BÄSTA jag gjort.
För vet ni varför? Det förstärkte mitt självförtroende och min självkänsla som det aldrig har gjort innan.
Vet ni varför? Det fanns inget press på hur jag borde se ut, att följa trender fanns inte, det var som att en tyngd föll från mina axlar. För det var en sån börda, och det insåg jag inte eftersom jag levde i det samhället.
Alla märkeskläder, operationer, livsstilen för att se ut som alla andra. Till slut hade man inte råd men kände sån jävla press, jag kände att jag inte dög, jag såg inte ut som de snygga tjejerna. Jag var utmattad psykiskt.
Den press från samhället på hur EN KVINNA ska se ut för att duga, bli sexualiserad pga sitt utseende, all hets som unga kvinnor har för att se bra ut, det är inte förtryck?
Att man måste bära vissa kläder för att känna att man duger och passar in?! Att man inte har råd att bära vissa kläder eller se ut på ett visst sätt sätter inte press på en kvinna? Att inte ha råd att utföra skönhetsingrepp sätter inte press på en kvinna?
VARFÖR ÄR DET INGEN som intervjuar en kvinna i hijab som älskar att täcka sig? Utan utgår ifrån det dom antar?
Så jävla okunniga i****** tala inte för oss kvinnor i hijab om att vi känner oss förtryckta om ni inte samtalat med oss om det. Det är ingen som någonsin intervjuat en kvinna som valt och älskar sin hijab, de man väljer att visa i tv, de som har rymt från det, oftast är det där inte Islam, det där är tradition som blandas med religon.”
Får arbetsgivaren förbjuda religiösa huvudbonader som sjal, turban, kippa? Många har hakat upp sig på att är det uniformstvång så är det.
Fel.
Jag vill därför reda ut hur reglerna egentligen ser ut, för jag ser inte att någon annan har gjort det.
Huvudregeln är nej till förbud.
I offentlig sektor gäller därför inga förbud som inte har med säkerhet eller hygien att göra, och eftersom slöja snarare förbättrar än försämrar hygienen är det svårt att hitta sådana skäl. Man kan tänka sig att förbjuda en turban som inte får plats under en hjälm, kanske. Men utöver det gäller total tolerans.
För företag finns dock den så kallade ”neutralitetsprincipen”. Här finns några prejudicerande domar från EU-domstolen, som ju överrider svensk lag.
Ett företag har rätt att förbjuda religiösa symboler om det dels gäller samtliga religioner och dels finns ett konkret behov av att personalen ifråga är neutral. Man kan alltså exvis inte bara förbjuda slöja, men tillåta kors. Och man kan inte förbjuda personal som inte ses av kunderna att bära sjal.
Det där konkreta behovet av neutralitet är where the devil’s in the details. En receptionist är lätt att förstå. En väktare mindre självklart. En lagerarbetare inte alls.
Och det måste finnas en nedtecknad policy, som förklarar behovet och målet och reglerna, och inga undantag får göras. Den är nyckeln här.
Som exempel fanns en kvinna i hijab vars kund krävde att hon skulle ta av sig den (!) och som fick sparken när hon vägrade, och hon fick rätt i Europadomstolen.
Därför handlar Securitas-fallet mindre om huruvida de hade hijab i uniformen och mer om huruvida de har en sådan neutralitetspolicy. För om de INTE har det är det min bedömning att hon utsatts för olaga diskriminering och kan få skadestånd.
Den märkligaste tankevurpan är att det är synd om kvinnor i hijab, så därför måste vi stoppa dem från att jobba.
Jag läser igenom kommentarerna från de senaste dagarna och begriper inte hur det ser ut i Professor Baltazar-maskinen här.
Om man nu verkligen tror att en stor andel av svenska muslimskor är tvingade att bära hijab och egentligen helst skulle slippa – då behöver man naturligtvis göra allt för att inte hindra dem att jobba. Tvärtom. Ju fler av dessa stackars hypotetiskt lidande kvinnor som kommer ut i arbetslivet och får vänner utanför den egna kretsen desto bättre för dem.
Vi som känner muslimer vet förstås att så sällan är fallet. Det finns säkert vuxna kvinnor i Sverige som lever under förtryck och skulle vilja slippa den, men jag har aldrig mött någon, och dessa kvinnor har rimligtvis större problem än slöjan. De behöver isf komma ur den destruktiva miljö de befinner sig i, och de är varken hjälpta eller stjälpta av hijabförbud för väktare, utan behöver kvinnojourer och stödgrupper.
Sedan har vi det än fånigare argumentet att andra kvinnor som är förtryckta blir förtvivlade av att se kvinnor i hijab jobba. I kid you not. Många har skrivit det senaste dagarna.
”Hur tror du det känns för någon som lever under hedersförtryck om de möter en väktare i hijab!”
Nu är ju inte allt hedersförtryck muslimskt, som bekant, men även OM vi antar en vuxen muslimsk kvinna som är förtryckt av sin familj är det ju helt absurt att tro att hon skulle må dåligt av att möta en medsyster. Att hon skulle känna sig mer trygg med en etnisk svensk man än en kvinna hon delar kultur med …
Ett annat argument är att det finns kvinnor som flytt från Iran och hatar hijaben och de mår dåligt av behöva ha att göra med kvinnor i Sverige som valt att bära hijab. Eller ännu värre ”hur tror du det känns för judar i Sverige att behöva möta en polis i hijab?”. Jo. Någon skrev så.
Nu tror ju inte jag att dessa iranskor eller judar egentligen existerar, men om så vore är de ju rasister och inget annat.
Nej. Det argument som i särklass dominerar hijabhatarnas kommentarer i mitt flöde är helt enkelt ”hon är i Sverige, här bär vi inte sjal, ut med henne”.
Och det är ju hederligare att bara erkänna sin rasism istället för att låtsas någon sorts omtanke med offer för förtryck.
Alla som bär eller burit hijab som jag tidigare pratat med eller som skrivit till mig senaste dagarna vittnar om att det egentliga ”förtrycket” kommer från pursvenska farbröder, som via hån, spott, ibland fysiskt våld trakasserar dem. En del ger upp och går utan, fast de inte vill.
De har i princip alla valt att bära sjal dels för att de känner sig närmare Gud då och dels för att det är en del av deras gemenskap.
Och ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill se. Muslimska kvinnor är ofta smarta, ambitiösa, jobbar hårt. De blir läkare, lärare, forskare. Att försöka sabotera deras vägar in i yrkeslivet är inte bara ruttet rent mänskligt, utan också oekonomiskt.
Om inget argument baserat på etik eller medmänsklighet eller omtänksamhet eller bara hyfs och sunt förnuft biter borde det göra det.
Jag hade inte tänkt skriva mer om hijab på arbetsplatser, men så började jag läsa kommentarerna jag fått igår under inlägget med bild på en polisrekryt i hijab.
Och jag vet ju hur kompakt muslimhatet i Sverige är, men blev ändå rätt illamående av vad jag såg. Facebook har dolt de värsta, och jag dolde också dem som var uppenbart hets mot folkgrupp (tagga mig om jag missat något), men jag låter resten stå kvar som ett monument över hur illa det är i Sverige.
Om någon vill ha fler argument för varför vi på allvar måste börja ta tag i muslimhatet är det bara att läsa under den posten.
Tankefiguren är att dessa kvinnor är förtryckta, så därför måste vi hata dem (?!) för de är förrädare för att kvinnor i andra länder måste ha hijab så därför ska de inte ha dem här och förresten mördas massor av kvinnor i Sverige för att de inte har hijab. Typ.
Om man tror att kvinnor mördas för att de inte har hijab, är då inte det ett argument för att låta dem jobba i hijab?
Egentligen kokar allt ner till ett ”ut med packet” i Busch:sk anda. De ska inte vara här, menar de.
Flera kvinnor som bär hijab har messat mig sista veckan och tackat för vad jag skrivit.
Och, som jag skrev häromdan, men det tål att upprepas, jag tror att många av oss inte har en aning om hur illa de behandlas. De blir spottade på, gubbar skriker åt dem, hånar dem och försöker ibland slita av dem hijaben. Och när man läser hur folk uttrycker sig inser man att det inte är konstigt.
Och ja, jag är fullt medveten om att det förekommer tvång och förtryck, men de kvinnorna hjälper man förstås inte med förbud, hat och övergrepp.
Bilden visar en kvinna i ”blue light hijab”, som skapades av ett brittiskt projekt för att få fler muslimska kvinnor till polisen.
I de långa och många gånger hetsiga diskussionerna om Nagham som inte fick vara väktare i hijab framträder dessa huvudargument för varför Securitas gjorde rätt när de nekade henne:
”Hon kan strypas.” – Mig veterligt har aldrig någon av alla militärer eller poliser som bär hijab blivit strypt med den. Hela tankefiguren att det skulle vara enklare att i närkamp strypa någon med en elastisk hijab eller en som är fäst med magneter än att bara lägga händerna runt halsen är ju helt absurd.
”En klädkod är en klädkod.” – Argument av typen ”det ska vara så för att det är så”. Klädkoder går alltid att ändra utan att det förstör helheten. Kvinnor i hijab jobbar i alla möjliga uniformerade arbeten världen över.
”Jaså, du försvarar hederskultur!” – Alla som någonsin känt en muslim i hijab inser att de allra flesta vuxna valt den själva. Och det är där rasismen smyger in. Om judar och kristna väljer att inte gå ut utan att täcka sitt hår förmodas de vara vuxna människor som beslutat själva, men just muslimer antas vara våp som inte kan säga ifrån. Denna tjej är socionomstudent. Föraktet för hennes förmåga att styra över sitt liv är skrämmande att se. Men låt oss anta att det faktiskt är så att en kvinna som är tvingad att bära hijab söker ett jobb – på vilket sätt hjälper vi henne genom att neka henne? Detta argument är det mest bakvända av alla. Den bästa vägen ur förtryck går självklart genom egen försörjning.
”Man ska vara neutral på jobbet!” – Jag har läst på lite här. Notera ”lite” – är ingen expert, så om någon vet mer får ni gärna lägga till eller korrigera. DO är av åsikten att neutralitetsprincipen är underordnad religiösa huvudbonader, som ju bärs av exvis muslimska kvinnor, ortodoxa judinnor och sikher av båda könen, men arbetsdomstolen har ibland gått emot dem. Känns som om lagstiftning behövs. Men för mig är det rätt uppenbart att den som tycker det känns läbbigt att kunna se vilken religion en person har har större problem.
”Tänk om någon som är utsatt för hedersförtryck, eller har flytt från ett land med hijabtvång, ser en vakt i hijab – då kommer den att må dåligt!” – Som om kvinnor som har dåliga erfarenheter av religiöst förtryck från hemmet eller hemlandet skulle hata (andra) kvinnor i hijab. Jag har svårt att tro att en enda kvinna som flytt hijabtvång eller hedersförtryck ser en medsyster i hijab och mår dåligt av det. De som skriver så kan inte ha träffat många människor i sitt liv.
Dumboplatsen går dock till detta:
”Om det blir närstrid och någon sliter av henne hennes hijab kommer hon att vara fokuserad på att sätta på sig den igen istället för att rädda sin kollega.” – Mmm.
Bilden visar Donna Eljammal, Sveriges första polisaspirant i hijab.
Jag är inte längre politiskt aktiv, men jag vet hur djupt hatet mot muslimer går bland en del av väljarna på högersidan av svensk politik. Jag har kämpat mot denna specifika rasism genom mitt skrivande i över femton år, som många av er vet. Fått höra att jag därför är vänster, antisemit, miljöpartist, what not, och jag skriver inte detta för att få empati eller beröm, för jag bryr mig verkligen inte det minsta, utan bara för att klargöra hur tragiskt många på min sida staketet resonerar. Jag är mer medveten än de flesta. Numera bor väl de flesta muslimhatarna i SD och kanske KD, men ändå.
Bland muslimhatare är svältförnekelsen hundraprocentig.
Men även bland dem som inte alls hatar muslimer finns många som förnekar att Israel skulle vara kapabla till minsta brott.
Vi traditionella moderater har aldrig lärt oss Palestinas sida, på samma sätt som vänstern. Vurmen för Israel är i vårt DNA.
Och det gör ont att inse att vi levat i en lögn. Så många skyr den insikten så långt de kan.
I våra led är områdets histora bara en serie elaka attacker från palestinska terrorister, som Israel desperat försvarar sig mot så snällt de kan.
Vårt skolsystem har ett stort ansvar här. Men vi som individer är också skyldiga att läsa på. Lärandet får inte sluta när vi går ur gymnasiet.
De som nu rasar är väljare regeringen dessvärre behöver. Vi högerväljare som ser helheten är dessvärre på tok för få.
Därför är jag glad över regeringens beslut att pressa EU att sanktionera Israel, inte bara för beslutet i sig, utan för den ryggrad det kräver. Det är inte politiskt strategiskt alls, men de gör det ändå. Hatet väller över dem i sociala medier och säkert även annorstädes.
Det är medmänskligt och modigt.
#respekt
Det kommer en dag, förhoppningsvis snart, när FN och journalister släpps in och kan dokumentera vidden av krigsbrotten. Och sedan skrivs historien, och den blir inte nådig mot dem som hade makt, men inget gjorde.
Tills igår hade jag nästan bestämt mig för att för första gången i mitt liv inte rösta på partiet i nästa val. Nu är jag tillbaka. Så. Ni vann en person i alla fall, kära Moderater.
”Troende muslimer följer sharia istället för svensk lag!” deklarerade någon nyss.
Alltså.
Människor följer sitt lands lagar av två skäl. Man sympatiserar med dem och/eller man vill inte uppleva konsekvenserna.
Så det finns lagar vi gillar: jag har ingen lust att döda någon och hade inte gjort det även om det inte varit lag.
Det finns de vi är neutrala till: deklarationen ska vara inne i tid – jag deklarerar för att jag inte vill få böter, men för mig hade tidpunkten lika gärna kunnat vara en annan.
Och så finns det lagar många inte gillar, men de följer dem för de vill inte ta konsekvenserrna. Fortkörning är ett vanligt exempel.
Svensk lag och sharia har förstås ett stort överlapp, dvs man får inte stjäla eller döda med mera, och sedan finns lagar som bara är svenska – fortkörningslagar återfinns liksom inte i koranen – och så finns lagar som bara är sharia, som gåvor till fattiga, inte betala ränta, inte äta viss mat, bön, testamenten.
Det är ett venn-diagram, uppenbarligen.
Men det finns ingen svensk lag som den som lever efter sharia inte kan följa, med lite vilja. Och omvänt.
”Dual loyalty” är en antisemitisk myt som bygger på att judar inte skulle vara lojala mot sitt hemland, utan mot Israel och/eller judendomen.
Ingen grupp människor retar upp så många svenskar så mycket som ”islamister”. Det är lite unikt för oss svenskar, och jag tror det hänger ihop med oviljan att kallas rasist och bli anmäld för hets mot folkgrupp. ”Islamist” har många gånger blivit en omskrivning för ”muslim”.
”Jag pratar inte om muslimer! Jag pratar om islamister!”
Genom att säga så kategoriserar man sig själv som ”islamkritiker”. Och då går man liksom säker.
Hatgruppen ”Stoppa Islamiseringen Av Sverige” på Facebook har nästan 34 000 medlemmar. Där delas inte bara muslimhat, utan även Trump-propaganda, ofta från Runar Sögaard, och filmsnuttar på någon svart person som gör något någonstans i världen, följt av grovt rasistiska kommentarer. Men det är förstås hatet mot muslimer som är mest centralt. Som när en kvinna i hijab dristar sig till att baka en kaka i TV4.
Och hat som enligt min mening kan kategoriseras som hets mot folkgrupp sprids till andra fb-grupper med mindre radikala medlemmar. Och så fort någon påpekar att det som skrivs faktiskt är brottsligt blir svaret att lagen inte gäller, eftersom den syftar på ”islamister” och inte muslimer.
Här ett exempel från gruppen Politisk Allmändebatt – PolAD.
Bilden, som jag inte vill publicera här, har jag anmält till både Facebook och administratörerna utan framgång, och den är ett bra exempel på hur muslimhatarna envist menar att deras uppenbara hets mot folkgrupp inte gäller, för personen är en ”islamist”, inte en ”muslim”.
En islamist är definitionsmässigt en person som förespråkar politisk islam, typiskt genom att vilja göra det regelverk som går under begreppet ”sharia” till lag.
En av de mest välciterade opinionsundersökningar i detta härad som gjorts är den nu tolv år gamla Pew-undersökningen. Den används för att visa hur många islamister det finns i olika länder.
Och många menar att när människor från länder med höga procenttal flyttar till Sverige kommer de att vilja införa muslimska lagar. Och genom hög invandring och ivrigt barnafödande kan detta enligt dessa konspirationsteoretiker bli möjligt närsomhelst. Men siffrorna inkluderar dels dem som bara vill införa eller behålla sharialagar för muslimer, men inte andra, och även dem som vill ha sharialagar för mjuka frågor, som arv och äktenskap, men som ändå inte vill straffa konvertiter eller hugga handen av tjuvar. Att därför dra slutsatsen att till exempel nästan alla pakistanier som flyttar till Sverige vill byta ut svensk lag mot sharia är ett påstående helt utan täckning.
Så vilka är de svenska islamisterna?
Sveriges muslimer är nästan alla invandrare eller barn till invandrare. Vår muslimska befolkning innan 1980 var blygsam, och antalet konvertiter är litet. Grovt räknat har en miljon invånare muslimska rötter, men bara en halv miljon räknar sig själva som muslimer. Av dessa är 230 000 medlemmar i något samfund.
Men bara 90 000 har enligt SOM-institutet besökt en moské senaste året.
Om vi definierar ”islamister” som de som vill införa sharia i någon form i Sverige är det rimligtvis i den gruppen vi bör leta. Det handlar om muslimer som inte dricker alkohol, ber fem gånger om dagen, fastar med mera. De som vill införa sharia borde återfinnas bland dem.
Men det finns idag ingen anledning att tro att dessa max nittiotusen personer verkligen vill att även icke-muslimer ska följa muslimsk lag, eller att de för den delen vill införa handavhuggningar för stöld och bestraffa konvertiter. Inte ens om de blev erbjudna detta på en bricka. Med tanke på att inte ens muslimer i muslimska länder vill detta känns det inte troligt. Däremot vill de absolut att det ska vara lättare att leva enligt sharia i Sverige för den som väljer det.
Kan vi kalla dessa människor ”islamister”? Eller är de bara troende som vill utöva sin tro utan krångel?
Det spelar stor roll. För om vi bestämmer oss för att de är ”islamister” hamnar de i den kategori som en rätt stor del av svenska folket öppet hatar. Och kommer undan med, eftersom islamister inte är en skyddad folkgrupp. Och då måste vi fråga oss hur sunt det är att så många hatar dem som bara vill bli lämnade ifred.
Om vi däremot bestämmer oss för att bara den som aktivt verkar för att straffet för stöld i Sverige ska vara handavhuggning ska kallas islamist ställer jag mig väldigt tveksam till var alla dessa individer finns. Jag har aldrig hört någon säga så.
”Jo, men de visar sig ju inte nu. De bidar sin tid. Och muslimska brödraskapet …”
I undersökningen ställdes frågan om kvinnor bör få välja om de ska bära hijab eller ej, och bortsett från Sub-Sahara svarade en klar majoritet ja.
Det om något visar ju att världens muslimer inte är särskilt intresserade av att tvinga sina medmänniskor att leva enligt sina lagar.
Så nästa gång någon säger ”jag har inget emot muslimer, men jag hatar islamister”, kläm lite på dem. Be dem precisera. För om islamist bara är en omskrivning för ”religiös muslim som vill utöva sin tro ifred” är uttrycket rasistiskt och faktiskt hets mot folkgrupp. Men om islamist istället betyder ”person som jobbar aktivt för att sharia ska bli lag i Sverige”: fråga var den personen finns.
Diskussioner om lagen om hets mot folkgrupp tenderar alltid att spreta väldigt.
För mig är fokus målet.
Dvs vad är det vi vill uppnå?
Det ursprungliga syftet med lagen var, som jag skrev igår, att stoppa den judehatande organisation Einar Åberg ledde. Det gjorde man genom att döma honom 1948. Man ville inte att det som hänt i Tyskland skulle kunna hända i Sverige, och därför är det sedan dess förbjudet att uttrycka missaktning för eller hota en folkgrupp.
Lagen har sedan utökats under åren – sexuell läggning har exvis tillkommit. Och i somras tillkom ett stycke för att stoppa förintelseförnekelse, eftersom riksdagen ansåg att detta är jämställbart med förakt mot judar.
Men motivet är fortfarande detsamma. En marginaliserad grupp ska inte kunna bli så hatad att människor i gruppen far illa för att folkopinionen utser dem till någon sorts scapegoats för stora problem i samhället. (Mina ord, inte lagstiftarnas.)
När man gör en inskränkning i människors rätt att offentligt uttrycka sina åsikter måste det finnas ett verkligt, konkret problem vi vill lösa, som väger så tungt att det är motiverat. Vi ska inte bara förbjuda för att signalera att något är obehagligt. För syftet med HMF är INTE att skydda individer från att känna sig kränkta. Och det är här många går helt vilse. Åsikter ska i första hand bemötas, inte förbjudas.
Jag vill, som jag skrev igår, begränsa den befintliga lagen, men samtidigt verkligen lagföra dem som bryter mot den. Många vill dock utöka den. Anledningen till att jag är emot det är förstås dels att jag som sagt tycker det är viktigt att även obehagliga åsikter kan uttryckas så vi kan bemöta dem. Munkavle tenderar att skapa offerkoftor – ”det får man ju inte säga i det här jävla landet!” – och kan ge omvänd effekt.
Men jag ser också risken för slippery slope.
Exempel: ”Vi står bakom 7 oktober” är en djupt obehaglig ståndpunkt, men inte HMF enligt dagens definition. Det borde det vara, menar någon, men var ska vi då dra gränsen? Får man stå bakom Israels invasion av Gaza? Rysslands av Ukraina? Och vad får man ha för åsikt om konflikten mellan Indien och Pakistan? Vem fattar beslutet?
Jag kan inte se att vi uppnår målet att skydda en folkgrupp från marginalisering i Sverige genom att bestämma vad man har rätt att säga om pågående konflikter i helt andra länder. Samma sak med alla som förespråkar enstatslösning i Israel/Palestina-området. Själv är jag solklart för en tvåstatslösning, men jag vill inte åtala dem som inte håller med och säger detta.
Så vad vill jag ändra?
Först vill jag tydligt skala bort majoritetsgrupper, eftersom vi är en demokrati, och en majoritetsgrupp aldrig kan marginaliseras som judar i Tyskland på 30- och 40-talet. Det är redan idag så det funkar i praktiken, men jag menar att det borde förtydligas. ”Orättvist!” tycker rasister, som vill kunna fälla den som säger ”jag hatar vita”, men som sagt. Att inte kunna hata vita utan att bli åtalad är en helt onödig inskränkning i yttrandefriheten. Den leder ingenstans.
Det är förstås rasistiskt. Det är en åsikt som förtjänar fördömande. Men den diskussionen bör tas utanför rättssalarna.
Sedan bör det där med ”nationell identitet” förtydligas. Det måste få vara tillåtet att skoja om eller klaga på amerikaner, skottar, fransmän, norrmän, what not. Igen. Ingen blir dömd för sånt idag. Men låt oss fixa lagtexten så att det är tydligt att de folkgrupper som är skyddade verkligen är de som är utsatta. Exempel:
Svarta
Romer
Judar
Muslimer
HBTQ-personer
Där vill jag att vi lägger fokus. Vi tar diskussionen mot hatarna så fort vi ser övergrepp, och vi polisanmäler det som är olagligt.
Helena Trotzenfeldt 