Detta börjar som ett skämt, men det är alldeles sant.

Ett skämtmail om Mona Sahlin, skapat av okänd individ i augusti 2009 eller tidigare, som en stor del av Sveriges befolkning läst och skickat vidare, hamnade hos en socialdemokratisk politiker. Han läste avsändarna bakåt och hittade en moderat kommunpolitiker från Gnosjö en bit upp. Jo. Detta att ”läsa avsändarna till mailet” kallas fortsättningsvis för ”att spåra”, kanske för att antyda att avancerat detektivarbete ägt rum. Hursomhelst. Denne politiker är inte längre kommunalråd, och befinner sig både geografiskt och organisatoriskt många mil från moderatledningen.

Vad gör man då? Jo, man skickar ut ett pressmeddelande till landets alla tidningar, som igen publicerar varsin helt identisk artikel (AB, DN, SvD), där Baylan kräver att moderatledningen tar tag i detta nu, samtidigt som han antyder att det är Odells fel för att han sa ”Tobleronepolitik” för ett tag sedan. För de tiotusentals som gjort forward på mailet till sina kontakter hade inte gjort det annars, tydligen.

Tar tag i vaddå?

• I kommunpolitikern i Gnosjö som skickat vidare ett mail till sina kompisar?
• I Internet?
• Eller ska vi kanske förbjuda E-mail som funktion?
• Eller ska man blanda in Säpo och begära någon form av gärna gränsöverskridande kommunikationsövervakning?

Expressen går lite längre och en ledsen Mona Sahlin berättar att hon inte skickat brevet själv där det står att hon skrivit att man ska skippa TV-licensen, betala med statens kreditkort eller betala dagmamman svart. Det var ju tur att vi fick veta det. 

En fd åklagare påstår att brevet är förtal, vilket hade varit korrekt om inte Mona Sahlin varit en offentlig person. Vi har all rätt att skämta om politiker även i Sverige. Det inte direkt så att det inte cirkulerar mail och youtube-klipp även om borgerliga politiker. En del mer roliga, andra mindre.

Vem tjänar på detta tramsande?

Inte du och jag.

Fram för sakpolitiken!

Länkar: AB, Holmqwist

Jag tänkte lära mig lite om varför det är dåligt med obligatorisk A-kassa, eftersom jag generellt tycker det är en bra grej, så jag läste inlägget Obligatorisk A-kassa hot mot kollektivavtalen av Stefan Löfven och Sven-Erik Österberg.

Det visade sig att artikeln inte alls handlade om a-kassor, och ganska lite om kollektivavtal. Istället var det en beskrivning av författarnas åsikter om Alliansledningens känsloliv, författat på en svenska som påminner om en mellanstadieuppsats, genomgående med bisatser som står som meningar, och barnsliga val av adjektiv. Eller vad sägs om ”förslaget är dumt”?

Här lite smakprov: ”Regeringen rynkar pannan och låtsas vara bekymrad över flykten från a-kassan”, ”Borgarna vill ge sken av att förslaget om obligatorisk a-kassa är sprunget ur en omsorg om de människor som blir arbetslösa”, ”Regeringen vill återigen medvetet öka klyftorna”.

Vi får också en historielektion ”Bildandet av arbetslöshetskassor i facklig regi var en grundpelare när den svenska modellen tog form för 100 år sedan”. Rätt förstås, men inte på någon fläck relevant.

Kärnan i kritiken står aldrig i klartext, utan man får leta mellan raderna. ”Det har redan visat sig att försämringar i a-kassan leder till att löntagarna lämnar, inte bara kassorna, utan också de fackliga organisationerna.” Mmm. Fast det är inte alls försämringen som är problemet med det föreslagna obligatoriet, eller hur?

Det som aldrig nämns är att fackföreningarna behöver bundlas med A-kassan för att få folk att gå med. Även om det idag är möjligt att bara vara med i A-kassan är det få som orkar med det, så därför får fackföreningarna medlemmar som egentligen är ute efter A-kassan. Ungefär som McDonalds – man vill sälja strips till kunder som egentligen ute efter hamburgarna. Då är det inte snällt om burgare säljs obligatoriskt med skattemedel, eftersom många i så fall inte kommer att lägga ut pengar på bara stripsen.

Jag förstår problemet, och jag kan också känna en viss oro för vad som kommer att hända när vi får svaga kollektivavtal – det jag saknar är argumentationen kring varför kollektivavtalens varande nödvändigtvis måste ställas emot människors grundtrygghet.

Inget av detta besvaras som sagt i artikeln, utan vi ska vara emot enbart för att Alliansen är för, och de är elaka, okänsliga människor med en hotfull plan för the small people.

Jag tycker fortfarande att obligatorisk a-kassa är en bra grej. Jag tycker inte det är OK med förslaget om högre avgifter för den som jobbar i en ”högriskbransch”. Det må vara att det finns en nationalekonomisk finess med den abrovinken, men det finns inte en pedagog i hela Sverige som kan förklara det på ett begripligt sätt, så skippa den idén!

Sedan ser jag fram emot en förklaring till varför kollektivavtalen nödvändigtvis måste undermineras av det frånfall av medlemmar som följer av allmän a-kassa. Det kommer ju fortfarande att vara förbjudet att anställa under avtalslönerna. Om medlemstalen sjunker får facken ju göra sig attraktivare. Det går fortfarande att locka folk med förmånliga försäkringar, hotellnätter och andra erbjudanden. Man kan inte vara så makalöst beroende av att så att säga ”lura in” folk via a-kasse-medlemskapet. Tänk nytt!

Jag är öppen för vettiga argument, som inte knyter an till bekämpning av borgarnas inbyggda ondska, och manar till försvar av Törnrosdalen or else.

Det är ett faktum att när det finns mycket att göra hemma väljer kvinnor bort karriär.

Kvinnor tar ut föräldraledighet och vårdnadsbidrag. Kvinnor går ner på deltid när ekonomin tillåter för att hämta tidigare och hinna handla och städa till helgen.

Mycket men inte bara därför halkar kvinnor efter i karriären, får lägre lön, sämre arbetsuppgifter, färre chefstjänster och inga styrelseposter. Många kvinnor gillar uppenbarligen att ta hand om hem och barn, trots att det förstör för kvinnokollektivet.

Så långt kan alla vara överens. Sedan är frågan vad man vill göra åt det.

Man kan ha två utgångspunkter:

• Kvinnor som vill vara hemma ska motarbetas
• Alla ska få välja själva

Själv är jag lite kluven till detta och tycker man får avgöra på en case by case basis. I slutet av 80-talet och början av 90-talet var jag hemma i stort sett oavbrutet i sex år med mina barn. Jag var en av dem som fick det utskällda vårdnadsbidraget på 2,000 kr i månaden 1993, under den korta tid det fanns. Min karriär har knappast skadats av detta – jag kom tillbaka till arbetslivet betydligt mer fokuserad och med klara prioriteter. Mina yngre barn har å andra sidan gått ganska långa dagar på dagis från det de var små. Det har funkat det också.

Från samhällets och jämställdhetens sida finns det fördelar med att försöka tvinga kvinnor att inte vara hemma. När män delar hemarbetet och föräldraledigheten händer flera positiva ting:

• Arbetsgivare klassar inte längre ut bara kvinnor i fertil ålder som ”besvärliga”, eftersom även män är hemma ett antal månader och går tidigare för att hämta på dagis.
• Män blir trevligare och mindre macho när de lärt sig byta blöjor och göra potatispuré
• Ungar får bättre relation till båda föräldrarna

Å andra sidan finns ett antal familjer där ena föräldern, oftast kvinnan, helst av allt skulle vilja vara hemma de få år barnen är små, och dessa familjer betalar ju också skatt för alla andras barnomsorg. Det är i Sverige i princip omöjligt att leva på en lön, på grund av marginalskatteeffekterna. Dessa familjer lever därför oftast på i det närmaste existensminimum. Det finns världsunik, men mycket utbredd uppfattning i Sverige att dessa familjer som vill leva som man gjorde förr i Sverige, och fortfarande gör i större delen av världen, ska motarbetas till varje pris. Deras önskan om att få några lugna år utan dagis och tider att passa, med gott om livskvalitet, måste offras på jämställdhetens altare.

Den snabbaste vägen mot jämställdhet går i stor utsträckning ut på att rätt och slätt sabotera för kvinnor som väljer familjen och hemmet framför karriären.

Jag som själv varit hemma så många år och inte ångrar detta för ett ögonblick känner mig inte helt bekväm med detta trots att jag ser fördelarna i punktlistan högre upp.

Clas Borgström (S) menar att (SvD) alliansen motarbetar jämställdheten genom att införa vårdnadsbidrag och RUT-avdrag.

Där hittar jag en logisk vurpa.

Om vi accepterar att kvinnor väljer barn och städning framför karriär så fort ekonomin tillåter, och om vi anser det viktigast av allt att kvinnor istället fortsätter arbeta heltid och satsa på sitt jobb, då är det helt korrekt att vi ska införa tvångsdelad föräldraförsäkring och avskaffa vårdnadsbidrag, så att de inte får en chans att göra några destruktiva val.

Men ur detta följer ju också att lite RUT-städning ofta nog kan bli tungan på vågen för ett par i karriären där marginalskatterna äter upp de sista kronorna av lönen, och där dammråttorna förstör helgerna, så att mamma istället för att gå ner på 80% för att hinna med helgstädningen kan fortsätta jobba heltid.

Ovän av RUT menar att ”vi måste få männen/papporna att hjälpa till mer hemma istället”. Jamen vi har ju redan omyndigförklarat familjerna och bestämt oss för att de är inkapabla att göra sådana val själva. Om vi tror att pappor klarar att städa och ta hand om barn och kvinnor klarar att låta bli behövs ju ingen föräldraförsäkringskvotering och inget indraget vårdnadsbidrag.

RUT väcker känslor. Någon kommentatör på AB skrev en gång att RUT var till för att direktörer ska kunna stå ovanför pigorna och pekande diktera för dem hur de ska kamma mattkanterna. Det kan man ju tycka om man vill. Men om vi helt bortser från känslor och bara ser logiskt på temat ”mammors val” påstår jag att Clas Borgström har helt fel.

Om vi ska använda politiska beslut till att till varje pris pusha kvinnor till att välja jobb framför barn och städning, då följer att RUT fyller en klar jämställdhetsfunktion för familjer med två heltidsarbetande föräldrar.

Alldeles oavsett vad man tycker om mattkantskamning.

Länkar: AB, SvD, SvD, Exp

Jag tänkte ge mig på ett ämne jag verkligen inte kan något om, i hopp om att någon som vet mer ska kunna fylla i mina luckor. Det handlar om en ekvation jag inte får ihop, nämligen den om de deltidsarbetande kommunal- och landstingsanställda.

För det första förstår jag inte varför problemet överhuvudtaget finns. Där jag jobbar, på ett större, internationellt företag, finns inga som helst påtvingade deltider – det finns bara de fall folk är deltidssjukskrivna eller använder 75%-regeln för föräldrar till barn under 12.

Varje anställd kostar ju företaget en fast summa pengar oavsett arbetstid. Det handlar om arbetsplats, utrustning som dator och mobiltelefon, del i sekreterare, HR, löneförhandlingar, anställningsförmåner plus all tid som varje vecka går åt till att sitta i generella möten och läsa in sig på sitt ämne innan man överhuvudtaget börjar producera. Man får helt enkelt enormt mycket mer utväxling för varje extra arbetad timme per anställd. Mest lönsam är den som går med på en massa övertid.

Nu inser jag ju att sjuksköterskor och förskolelärare sällan får vare sig mobiler, datorer eller dedikerade skrivbord, och att det finns en fördel i att ha en lite för stor kostym med folk att ösa in för den som behöver jourplanera, men jag tycker ändå att det känns som lite halvkass planering att inte kunna använda dem som vill jobba 40 timmar. Det är ju inga små arbetsgivare. Alldeles oavsett att fler heltider är juste mot den som vill jobba mer borde det också göra verksamheten mer effektiv.

Min erfarenhet av sjukvård är lyckligtvis inte så stor, men varje gång jag tvingas uppsöka en akutcentral slås jag av hur fruktansvärt rörigt det är. Man kan inte med datorerna, knappar med pekfingrar, skriver fel, glömmer folk i korridorer och har inga fungerande rutiner. En gång satt vi i fyra timmar helt i onödan, av totalt åtta timmars väntan, i ett rum som kunde använts till andra patienter, och väntade på röntgen trots att de gått för dagen. Detta på en plats där panik ska vara vardag.

Det är möjligt att jag råkat ut för mycket missvisande exempel och att det inte finns något egentligt problem, men det känns ändå som om en stor del av situationen med de ofrivilliga deltiderna handlar om att de som schemalägger personal helt enkelt inte lägger tillräcklig möda på eller har tillräckligt med logisk kompetens för att få ihop scheman som funkar för alla. Istället gör man det lätt för sig och anställer en deltid till. Självklart ska inte undersköterskan operera eller förskolläraren städa kommunhuset, men såvitt jag förstått finns det många deltidare även inom exakt samma yrkesroll.

De rödgröna har lyft upp frågan, och det är bra.

De har sedan lovat en miljard till kommuner och landsting som fixar detta. Är det bra?

Jag tänker så här. Om man antar att man i en given kommun har exakt det antal anställda man behöver och har råd med, och sedan fyrtio 75%-are vill gå upp på heltid, då blir det oundvikligen tio pers som ryker. Det är ju då synd om dem, men de kanske måste offras för principen, och förhoppningsvis hitta ett bättre jobb senare. Man kan också tänka sig en lite längre, mycket trevligare process, där man låter naturlig avgång ersättas av att låta deltider gå upp i tid.

Men var kommer miljarden in? Ska den användas till att behålla dessa tio lite längre? Det är väl i och för sig alltid välkommet med extra händer i både vård, skola och förskola, men det är ju bara tillfälligt. En miljard är 110 kr per invånare, eller 550 kr per trebarnsfamilj. Detta ska man skänka till kommuner och landsting för att de ska göra det de borde ha gjort från början, nämligen fixa en fungerande arbetsplanering. Kan inte pengarna användas bättre?

Jag har inte bestämt mig än, men jag lutar åt att jag tycker att denna fråga borde kommun och landsting kunna lösa utan extra skattemedel, till exempel genom att göra det till en valfråga som Stockholmarna gjort. Men då måste man förstås också tala om hur många man tänker avskeda, eller hur man nu annars tänkt lösa det.

För det är ju inte bara till riksdagsvalet vi väljer.

Resonerar jag rätt?

Länk: Exp, SvD

Det är nyhetstorka. Journalisterna drog ut på bröllopsskriverierna i flera dagar, men nu finns det snart inte rimligtvis mer att skriva om det.

Dock finns ett par godbitar att gräva i. Åtalet mot fd Länspolismästaren (notera fd) och utredningen om eventuella kopplingar till Sverige kring folkmorden i Sudan. Döm om frustrationen när åklagare och Bildt, uppenbarligen av helt olika skäl, men ändå helt i enlighet med svensk lag, lägger locket på.

Aftonbladet börjar med att konstatera att ”Om människor som utsatts för sexbrott vill vara anonyma så ska förundersökningarna inte bli offentliga i samband med att åtal väcks. Lagen är tydlig på den punkten och åklagare Håkan Roswall begick således inget fel då han beslöt att utredningen kring Lindbergs misstänkta brottslighet ska fortsätta vara hemlig.” Nej just det. Där har vi situationen i ett nötskal. Det är de förmodade brottsoffren som ska skyddas, de har begärt sekretess, minst en är minderårig, och därmed är saken utagerad. Vore det jag eller min dotter som varit utsatt för något liknande hade jag agerat precis likadant.

Men Aftonbladet ger sig inte så lätt. Det är hotad rättssäkerhet hit och misstankar om korruption dit. Självklart är det möjligt att Aftonbladet verkligen främst drivs av en vilja att värna Sverige mot korruption på hög nivå, men det finns också en viss möjlighet att Aftonbladet sörjer möjligheten att mitt i nyhetstorkan sälja astronomiska mängder lösnummer på smaskiga detaljer kring ful gammal polischef som rumlar runt med tonårstjej. Det man dock bestämt kan konstatera är att tjejernas vilja att inget kommer ut inte är värd ett ruttet lingon i sammanhanget.

Expressen gör en liknande manöver, fast i ett helt annat ämne. De kräver att Bildt förklarar sig. Bildt har ingen rätt att uttala sig om vad han har för tankar kring utredningen kring Lundin Petroleums eventuella inblandning i folkmord. Då blir det ministerstyre. Det vet Expressen. Man kan också tycka att Expressen och övrig press alldeles själva kan räkna ut att just Bildt som la ett antal år på att medla fred på Balkan sannolikt inte accepterat en order som säger ”Visst, döda tiotusen, det låter som en bra idé”. Men Expressen vill också sälja lösnummer, och visst vore det bingo om Bildt först gick ut med en kommentar man kunde publicera och man sedan fick chansen att ondgöra sig över att han gått ut med en kommentar, eftersom han ju då lagt sig i förundersökningen. Min gissning om vad som hänt är att Bildt presenterats med en bild av situationen som var synnerligen polerad och som han trott på. En styrelseledamot är ju inte operativ, och måste i viss mån lita till de svar han får. Huruvida han ändå borde förstått att något var fel eller inte är omöjligt att stå utifrån och orda om. Man är inte ansvarsfri för att man inte vet. Men först måste utredningen visa att Lundin Oil överhuvudtaget hade något med något att göra, sedan kan man spekulera i vad Bildt borde ha insett. Men uttala sig kan han inte idag.

Det är trist när journalister ägnar sig åt att skälla på varandra, eller åt att kräva information folk inte kan lämna.

Det är ännu tristare när de gör det i skenet av att vara moralens sista väktarutposter i ett annars helt havererat samhälle.

Tror de inte vi fattar bättre?

Länkar: AB, AB, AB, AB, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

SvDs Elise Claesson funderar över om kungarnas, dvs männens makt kanske är på utdöende alldeles av sig självt, utan kvoteringar av pappadagar och styrelseposter. Kvinnorna bestämmer i princip allt i hemmen, och tjejerna sitter på alla universitetsplatserna.

Detta är ju nu ett smått känsligt ämne, eftersom vi människor i princip undantagslöst har människor av det andra könet i vår närhet som vi bryr oss om och inte vill se fördummade. Det är alltid svårt att raljera kring könsbundna egenskaper, eftersom så ofantligt många undantag finns att peka på. Man kan säga att män är längre än kvinnor, men uppenbarligen finns massor av kvinnor som är längre än massor av män. Jag nöjer mig med att konstatera att den ultimata framtidsmänniskan besitter en kombination av logisk och verbal förmåga. Och det finns ingen större anledning att inte kvinnor likväl som män skulle kunna hitta den kombinationen hos sig själva.

Utom två: Synen på kvinnligt och synen på oss själva. Den sistnämnda kommer att behandlas i ett senare inlägg.

Vi har nu haft en helg med bröllop. Bröllop är uppenbarligen en kvinnodomän – som Johans kompis sa i Fucking Åmål: ”Tjejer är bra på smink och sånt. Och på att vara fina.” Småtjejer gillar prinsessor och klänningar och diamanter och pärlor. Vi tycker också om kärlek och blommor och hjärtan och gulliga saker.

Killar gillar lasersvärden i Star Wars och hockey och fotboll och wrestling och sånt.

Det är OK. För tjejer gillar muskulösa killar och killar gillar söta tjejer, så det finns ett plus i olikheterna. Uppenbarligen kan även killar gilla bröllop och tjejer gilla fotboll, men jag törs påstå att det ändå går att se en intresseuppdelning.

Det som dock förundrar mig är att nu, efter en helg med löpsedlar med pussande brudpar, tävlar journalister med varandra om att berätta hur tramsigt och meningslöst allt detta vackra och gulliga är. Det kostar pengar som kan användas till vård, skola och omsorg och ställer till det för folk när stan stängs av, och ledarredaktioner ska faktiskt ägna sig åt seriös journalistik, basta!

Och alla idrottsarrangemang då? Sverige har ett kungligt bröllop vart trettiofjärde år, och det seriösa Sverige står knappt ut med detta, men idrott är det ta mig sjutton hela tiden. Pappaledighetens toppsäsonger. Löpsedlar äts upp av trams och tjafs kring klubbyten och röda kort och skadade hälsenor.

Knappt någon skriver en enda spaltcentimeter om hur meningslös denna rapportering är.

Om vi kvinnor på allvar ska kunna aspirera på att få leva de liv vi vill måste vi sluta acceptera att det vi gillar nedvärderas som trams.

Upprepa nu därför detta fem gånger innan du lägger dig:

• Håruppsättningar är lika viktigt som laguppställningar.
• Bröllopsgullegull är inte det minsta mindre läs- och sevärt än VM i Sydafrika.

Länkar: AB

Aftonbladet slår på stort: ”Diktaturer inbjudna till bröllopet”, står det överst på hemsidan.

Eftersom en diktatur uppenbarligen är en benämning på ett land som tillämpar ett visst statsskick och inte en individ blir jag lite nyfiken på hur man tänkt.

Det visar sig mycket riktigt att det är ambassadörer som är inbjudna, och inte hela länder.

Vad gäller då kritiken? Jo, man har bjudit hela diplomatkåren. Man kunde gjort ett törnrosedop och bjudit alla utom några stycken som representerar dumma länder, men man valde att ta med varenda en.

Är det rätt eller fel? Vänstern tycker det är ”osmakligt”. Men så tycker de också att Sverige ska kräva att Obama inte har soldater i Tyskland.

Så frågan är ju om det är är kungahusets jobb att ställa ambassadörer i skamvrån, vilket skulle ha varit fallet om alla utom typ fem bjudits, men om gränsen för vem som ska få komma ska dras vid demokratirepresentanter skulle det dessutom bli lite småtomt i kyrkbänkarna… Monacos generalkonsul får vackert skämmas. Kinas ambassadör får också sitta på bänken.

Sammanfattingsvis efterlyser jag igen lite ordning och reda i kungakritiken. Att bjuda hela klassen inklusive Pelle är inte att säga ”Pelle är bra”. Att bjuda hela klassen utom Pelle är däremot ett statement. Det är inte kungahusets jobb att bestraffa representanter för länder som våra folkvalda valt att ha diplomatiska relationer med.

Denna lilla AB-kommentar får avluta detta inlägg:

”burito, 28 år, Idag 15:35 vad är en kung om inte en diktator. iaf var. allt han äger är pga att hans släkt vad diktatörer”

Fotot:
Övrig media har i princip ordagrant publicerat samma artikel: SvD, Expressen (SvD, SvD, SvD, SvD)