Kategoriarkiv: Samhällsfrågor

Elon vs Trump

Publicerat den av

Tänkte ge lite bakgrund till varför bråket är så tragikomiskt.

En budget i USA klubbas förstås i Kongressen, precis som i Riksdagen i Sverige, med den skillnaden att presidenten behöver skriva under den, såvida den inte har stöd av två tredjedelar i båda husen. Det betyder att det är rätt viktigt att få med honom på tåget.

Och Trump har döpt årets budget till The Big Beautiful Bill – I kid you not. Det är det formella namnet.

Precis som en svensk regering sedan har i uppgift att utföra vad Kongressen beslutat har presidentens administration samma ansvar. Men de ska inte ändra i siffrorna.

Det är mot bakgrund av detta som DOGE var så knäppt, från början till slut. Samtidigt som Trumps kabinett, läs ”ministrar”, höll på att ta över sina departement rusade Musk och hans armé av snorungar mer eller mindre bokstavligt in på myndigheterna och drog tillbaka pengar och sparkade folk willy nilly. Och det var superbråttom, men det gjorde inget om det blev fel, för det var ju bara att anställa tillbaka. Det viktiga var att man skulle utrota ”fraud, waste and abuse”.

”Two trillion dollars” lovade Musk i valrörelsen.

”Trillion” = biljon = 1 000 000 000 000

Det blev ju en tummetott. Han hävdar 160 miljarder, men experter håller inte med om att det är så mycket, och de pengarna har kostat massor. En grupp från båda partierna menar att de 160 miljarderna kostat 135 miljarder.

Han sparkade ”parasiter”, som veterinärer som forskade runt fågelinfluensan, läkare som jobbade med ebola, och nu kommer ”hurricane season” och jag tror tio procent av de som är ansvariga för ”hurricane response”, dvs FEMA har fått gå. För att ta några exempel.

Man kan ha olika uppfattning om vad som är slöseri, men bara de mest inbitna Trumpnissarna tycker fortfarande att DOGE var en gåva från ovan.

Och inget fraud har hittats alls, förstås. De har pekat på kända fel, som den där omtalade databasen med tvåhundraåringar i, men det är också allt.

Vad som hade varit betydligt smartare är ju att krympa budgetarna för departementen och låta de nya ansvariga i lugn och ro bestämma sig för besparingarna.

En ”bill”, på svenska proposition/motion, behöver klubbas i båda husen, och för just budgeten gäller, precis som i Sverige, specialregler – det räcker med enkel majoritet i båda husen samt presidenten, förstås. Nästan alla andra frågor kräver 60 röster i senaten, dvs sju demokrater.

Men republikanerna är så osams sinsemellan, så blotta tanken på att även försöka få med några demokrater på något alls är dem övermäktig, och de har därför nästan inte klubbat något alls i år. Istället fular de sig – nåja, det gör båda partierna – och bakar in så mycket de någonsin kan i den bill de inte behöver Dems för att få igenom. Alltså inte bara budget, utan även annat.

Och med tanke på hur klen deras majoritet är har det varit superknivigt att komma i mål.

Och nu ligger billen hos senaten, och de gillar den inte alls, och håller på och skriver om den nästan helt, så frågan är om den över huvud taget kommer tillbaka i igenkänningsbart skick. Den ökar enligt alla experter statsskulden med 2,4 biljoner. Republikanerna hävdar, precis som en gång i tiden Bo Lundgren, att ”dynamiska effekter” behöver tas med, pga skattesänkningarna, men många är ytterst skeptiska.

I detta skede twittrar Musk:

”I’m sorry, but I just can’t stand it anymore.

This massive, outrageous, pork-filled Congressional spending bill is a disgusting abomination.

Shame on those who voted for it: you know you did wrong. You know it.”

Mmm. Pork-filled.

Vad har gjort honom så upprörd?

Dels drar man in stöd till elbilsindustrin, vilket förstås påverkar hans bottom line, men dessutom finns ingenting av DOGEs ”besparingar” med, förutom indraget bistånd. Lägg till detta underskottet- han är en ”budgetar ska vara balanserade”-fanatiker – en av få åsikter de flesta av oss svenskar delar med honom. Det finns fler underströmmar. Man tror att han räknat med att få fortsätta, men han har blivit en liability för Trump, som skyller på en regel för att få bort honom. Lägg till detta ett Starlink-kontrakt han inte fick.

Och nu håller alla andan.

Först trodde många att Trump skulle kontra. Det gjorde han inte.

Sedan är frågan vad som händer i Kongressen.

Och slutligen: Vad händer med alla trumpnissar som idag älskar Musk? Blir det en tydlig spricka lär de inte hålla på honom. Han är redan extremt impopulär, och dessa är nästan de enda han har kvar.

Fortsättning följer.

Facebook

Antisemit!

Publicerat den av

Jag var alltid emot att svepande kalla SD för rasister. Än mindre nazister. När de växte som mest blev ropen allt högre, framförallt från vänstersidan.

Jag skrev ju mycket om dem på den tiden, och jag upprepade gång på gång hur dumt det var. För jag märkte hur många i min närhet tröttnade – särskilt när de själva blev kallade rasister för att de framförde ganska normala åsikter om minskad invandring. Mitt skrivande fokuserade på att förklara varför deras politik var ogenomförbar eller korkad, i regel utan att etikettera dem. (”Nyssnazister” har jag dock använt några gånger, för det är ju sant.)

Och vad många på vänstersidan antingen inte fattade eller också fattade men struntade i var att ju mer de skrek de orden, desto mer benägna blev människor på högersidan som från början avskydde SD att tänka att ”men vänta nu … människor jag tycker har sunkiga åsikter tycker illa om detta hära partiet, så …”. Jag tror vi alla på högersidan upplevde detta i vår närhet. Det var enormt frustrerande.

Jag ser samma sak hända nu, fast nu är jag på andra sidan staketet. Sedan jag började skriva mycket om Israel-Palestina-konflikten har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna. Jag tror säkert de som skriver det ordet känner sig lika nöjda med sig själva som de som skriver ”rasist” gör. ”Ha! Där fick hon!” Och tycker att de vinner argumentationen.

Istället puttar de bort mig.

”Om det är ditt motargument …”, tänker jag då.

Och alltmer ska omfattas. Marco Rubio sa ju häromdan att ”Free Palestine” var antisemitiskt, att påpeka att Israel dödar barn är ”blood libel” och allt stöd till sanktioner och till och med Palestinas flagga ska räknas dit. Samtidigt som unga amerikanska judar säger ”WTF, not in our name!”.

Det finns ett israeliskt konto på Twitter, Dr. Eli David, som påstår sig vara det näst mest – efter Musk – influerande, hur de nu kommit fram till det.

Han gör nästan inget annat än spyr ur sig Netanyahu-propaganda och kallar alla som inte håller med för antisemiter, samt lägger upp klipp där han hånar Gazaborna för deras sönderbombade hem.

Jag har väldigt svårt att tro att han övertalar någon som inte redan var frälst. Men om han influerar mig är det åt andra hållet, och jag tror inte jag är ensam.

First they ignore you, then they name call you, then you win.

Jag fick frågan igår vilket slut jag ser.

Tre steg.
1. Opinionen måste svänga på gräsrotsnivå. Det har den gjort. Jag är ett levande bevis.
2. Ledarna behöver uppfatta detta. Det pågår nu.
3. Därefter kan en lösning komma. Och den kommer INTE att bli att alla palestinier ska lämna landet.

Eli Pappé tror på en enstatslösning där alla är likvärdiga medborgare. Men jag tror inte Israel någonsin går med på det, eftersom de båda befolkningarna, araber och judar, då skulle vara jämnstora.

Så då återstår att länderna återskapas enligt de ursprungliga gränserna. Bosättarna får bli palestinier om de vill, och de ska självklart lämna tillbaka det de stulit.

De som begått krigsbrott, på båda sidor, behöver lagföras. Israel behöver på lång sikt en reckoning, eftersom det är tabu att prata om Nakba. Och rasismen på båda sidor behöver hanteras.

Länge trodde jag inte detta skulle ske under min livstid, men nu tror jag vi börjar närma oss. Bojkotter finns redan. Nästa steg är sanktioner. Ett litet land klarar inte att ghostas länge.

Jag antar att jag nu kommer ut som supporter av boycott, divestment, sanctions.

Lite komiskt, eftersom jag länge kallats BDS-anhängare av hatare.

Mmm.

Facebook

Varför tackade så många palestinier nej till israeliskt medborgarskap?

Publicerat den av

”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”

Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.

Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.

Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.

Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.

Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.

Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.

Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.

Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.

Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.

Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.

Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”

Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.

Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.

Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:

Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?

Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.

Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.

Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.

Det han hittade i arkiven var bevis för detta.

Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.

Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”

Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.

Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.

Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.

Irland mot IDF

Publicerat den av

Den här filmen på en irländare som klår upp en IDF-soldat i ringen vandrar runt på Twitter just nu.

Å ena sidan.

Eftersom jag kommit fram till att Israel begår folkmord är jag glad att opinionen har svängt. Enda sättet att stoppa det horribla som nu sker är att folk tar ställning och agerar.

Å andra sidan.

Detta hat mot en person baserat på att han är soldat i sitt eget land är svårt att se. År av bilder på soldater som begår krigsbrott har fått många att sluta se IDF som individer.

Vi måste lägga ansvaret på rätt ställe. Detta påminner om Vietnam.

Gift article: Elon Musk’s drug abuse

Publicerat den av

Horrifying reading, given the power that was given to this guy. Some day, there will be accountability.

Until then, there is late night.

Utan papper

Publicerat den av

Det finns en gigantisk skillnad mellan papperslösa i Sverige och papperslösa i USA.

Här kan man nästan inte försörja sig själv om man inte har uppehållstillstånd. Det finns nästan inga svarta jobb kvar längre, efter att RUT och ROT infördes. Visst. Bärplockare, oseriösa byggföretag – det går. Men det är svårt. Så papperslösa är mer eller mindre beroende av hjälporganisationer.

I USA, däremot, finns familjer som levat i decennier under radarn. De betalar till och med skatt. De är en del av samhället – de bidrar, men saknar rättigheter.

Papperslösa i Sverige är runt 20 000, dvs två promille av vår befolkning.

Papperslösa i USA är 11,7 miljoner, vilket innebär 3,44 procent.

Sjutton gånger fler per capita.

Det är mot bakgrund av detta som vi behöver förstå varför så många är så upprörda över att man skickar hem ”the illegals”.

Dels känner många förstås empati med människor som bott där större delen av sitt liv och gjort rätt för sig.

Men det är också ekonomiskt korkat. Dessa människor är ju superbra arbetskraft. Tar vilka jobb som helst, med mössan i näven.

Så två grupper är nu väldigt arga.

De empatiska och utsugarna.

Själv tycker jag ju förstås att landet som är världens mest tekniskt framstående borde fixa ett register över sin egen befolkning. Då slipper man dessutom de som är folkbokförda i flera stater och röstar överallt. Och sedan behöver man ordna en ”path to citizenship” för dem som bott där länge. Börja med uppehållstillstånd för dem som jobbar och inte begått brott. De må ha kommit in på fel sätt, men gjort är gjort. Nu är de där.

Facebook

Palestinierna är vår tids indianer

Publicerat den av

Fördrivna från sitt land. Satta i läger. Fråntagna sin kultur.

Precis som indianerna gör palestinierna räder. Sätter skräck i lokalbefolkningen. Mördar bosättare. Begår vidriga dåd.

Men när nutid blivit historia kommer kolonialisternas förtryck att vara vad man minns. Inte de skalper som togs medan ursprungsinvånarna fördrevs av människor som aldrig satt en fot där.

Jag säger inte detta för att ursäkta 7 oktober. Det är mer ett krasst konstaterande. Dagens terrororganisation blir morgondagens kamprörelse.

Israels agerande kommer att fördömas i sekler framöver.

Och vi övriga kommer att skämmas för vår flathet.

Tycker jag att Israel ska upphöra att existera? Nej. I retrospekt skulle UK aldrig ha ”gett landet till judarna”, utan jobbat med dem som levde där för att säkerställa att alla tre grupperna, judar, muslimer och kristna, kunde leva i en demokrati, där ALLA hade rösträtt. Ingen skulle ha fördrivits från sina egendomar. Judarna skulle ha haft rätt att flytta dit om de köpte egendom där. Precis som alla andra. Inte gå in i andras hem med dragna vapen och säga till familjer att lämna allt de äger.

Hela tankefiguren att ett land ska byggas runt en religion är för mig fel. Likadant att någon ska ha rätt att bo någonstans för att hen har genetiska band till människor som kanske, kanske inte bodde där för mer än 2000 år sedan. Man kan inte paxa länder via förfäder, och sedan jaga bort de som redan bor där med bibeln i näven. Detta är inget annat än rasism i sin renaste form.

”Mina gener ger mig rätt till ditt hem, för du är av en underlägsen ras.”

Men nu finns Israel. Och världen behöver göra det bästa av situationen.

Båda folken har ägnat nästan hundra år åt att dehumanisera varandra. Indoktrinerade med rasistiskt hat i skolan. Unga människor ur båda grupperna har mördat varandras barn. De ska leva med detta resten av sina liv, precis som soldaterna som kom hem från Vietnam. De har filmat sig själva när de begår krigsdåd och hånskrattande förnedrar sina medmänniskor. För sina barnbarn att hitta en dag.

Men båda folken har rätt till landet. Det finns två vägar ut. Båda förutsätter nog att FN tar ansvar för freden. En oberoende krigstribunal måste upprättas, och ansvariga palestinier och israeler behöver dömas. Namnen på de dödade behöver publiceras. Vi behöver museer, böcker. Vi behöver ett #neveragain moment.

En enstatslösning, där alla palestinier ges medborgarskap och rösträtt, och tanken på ”den judiska staten” ges upp, för som sagt. Religion och stat hör inte ihop.

Eller en tvåstatslösning, där bosättarna lämnar tillbaka vad de stulit, och det palestinska folket får ett land som sitter ihop där de kan röra sig fritt och bygga en trygg tillvaro. Barnen som sitter i israeliska fängelser utan att vara dömda och som torteras dagligen ska också släppas.

Palestinierna är vår tids indianer, och våra barnbarn kommer att fråga oss vad vi gjorde när de utsattes för folkmord.

Protesterade du, mormor?

Skrev du åtminstone en massa arga inlägg i sociala medier?

Arabiska judar

Publicerat den av

Sveriges muslimhatare älskar att använda muslimers behandling av judar som slagträ. Två påståenden återkommer hela tiden:

1. Muslimer vill egentligen döda alla kristna och judar. Många menar att det står i koranen att de ska göra det.

2. Muslimerna har på grund av antisemitism fördrivit nästan alla judar från arabländerna.

Avi Shlaim kallar sig själv ”Arab Jew”. Han föddes i Bagdad 1945, och 1950 tvingades han och hans föräldrar flytta till Israel. Han är idag professor i historia och lever i UK.

Judar fanns i Irak i 2½ tusen år. När han föddes var nästan halva Bagdads befolkning judisk. De var en tid så många som en miljon. Idag är de enligt Wikipedia fyra. Alltså fyra personer. Hur gick det till?

Det jag nu återger är Shlaims ord, inte mina åsikter:

I arabvärlden fanns ingen antisemitism. Det är ett medeltida, kristet, europeiskt påfund, som hänger ihop med att kyrkan ansåg att judarna mördat Jesus. Men efter första världskriget, när The Zionist Movement började ta form (1917) och Hitler publicerade Mein Kampf, letade sig antisemitisk litteratur och därmed tankar till Mellanöstern. ”Den fanns inte där. Den var tvungen översättas till arabiska.”

Shlaims föräldrar levde gott. De hade många muslimska och kristna vänner, och var helt integrerade. De var rika med många tjänare. Kung Faisal I var mån om att judar skulle leva väl i landet, och hade tidigare besökt hans mors franska flickskola med landets främsta rabbin.

Men under trettiotalet eskalerade den importerade antisemitismen och nationalismen, och så kom nakba och 1948, när arabländerna förklarade krig mot Israel, och Irak led ett pinsamt nederlag. Och nu blev tongångarna att eftersom judarna slänger ut palestinierna ska vi slänga ut er. Efter 2½ tusen år av fredligt samexisterande.

Det var efter detta som hans föräldrar inte längre kände sig trygga. De bestämde sig för att, via Operation Ezra and Nehemiah som flög judar från Irak till Israel, lämna landet. De fick ha med sig en resväska och en mycket liten summa kontanter. Hans farmor och mormor följde med.

Var de tvingade? Nej. Det var ett ”erbjudande” från både Israel och Irak. De blev av med sitt irakiska medborgarskap, fick ett tillfälligt visum för att kunna lämna landet och fick sedan israeliskt medborgarskap när de kom till Israel.

De ville absolut inte. Men fem bomber sprängdes i judiska egendomar. Detta, tillsammans med att de styrande hotade med åtgärder, fick 125 000 judar att flytta till Israel, och bara tiotusen blev kvar.

Det fanns ett obekräftat rykte att Mossad låg bakom bomberna. Oavsett om det var sant eller ej trodde de irakiska judarna överlag på det, och det ökade förstås deras avsmak för sitt nya hemland.

Shlaim anser sig idag ha belägg för att det faktiskt var sant. Mossad sprängde husen för att skynda på judarnas exodus. De såg visserligen ner på dem, men behövde bli fler.

När de anlände till Israel blev de besprutade med DDT, och placerade i läger under mycket torftiga förhållanden. De serverades mat som för dem var konstig. De europeiska judarna behandlade dem föraktfullt. Hans far, som var 25 år äldre än hans mor, pratade bara arabiska, och fick aldrig något jobb. Äktenskapet sprack till slut.

Hans mor, farmor och mormor slutade aldrig längta tillbaka till Bagdad, som de kallade ”paradiset”. Får mig att tänka på Kristina från Duvemåla.

Och trots att han bara var fem när han övergick från att vara irakier till att vara israel anser han sig fortfarande vara irakier i hjärtat. Hans memoar heter ”Three worlds”. Irak, Israel, Storbritannien.

Han menar att skolan han gick i när han växte upp indoktrinerade honom med fördelarna med ”the Zionist movement”, och att holocaust använts som ursäkt för allt Israel gjort mot palestinierna.

Han är lika stolt över sitt arabiska ursprung som sitt judiska. De fyra kärnvärderingarna (core values) inom judendomen är altruism, sanning, rättvisa och fred, och han menar att Israel nu bryter mot alla dessa genom sitt svar på 7 oktober.

”As a Jew, I feel deeply ashamed and angry about what Israel is doing.”

”They speak in the name of Jews. But they have nothing in common with me.”

Jag visste sedan tidigare att judar i dagens Spanien behandlades bättre under morerna än under kristna kungar (de fördrevs till slut från landet), men jag kände inte till att det gällde generellt i arabvärlden.

Min slutsats: Medan den kristna antisemitismen är nedärvd är den muslimska nästan helt kopplad till Israels agerande. Troper som ”styr världen”, gnidenhet, äter barn med mera finns bara hos oss. Vi har ägnat tusen år åt att bygga dessa myter. De genomsyrar vår litteratur. Vår antisemitism är så mycket vidrigare, eftersom den är dehumaniserande och kopplad till en bild av ”juden” som en ond och farlig person.

Muslimsk antisemitism är inte ens hundra år gammal, och kan överbryggas genom att förklara att judar som individer inte är ansvariga för vad Israel gör och gjort. De judar som engagerat sig för Palestina har aldrig upplevt något obehag, vad jag hittat. Araber och judar är kusiner genom Abraham. Alla är egentligen semiter. Hatet sitter inte ihop med något annat än sakfrågan. Det är inte alls personligt.

Kom ihåg det nästa gång någon påstår att Islam oundvikligen innebär judehat.

Det är inte deras utan vår religion som historiskt fört med sig judehat.

Facebook

Uppehållstillstånd för antisemiter

Publicerat den av

Högerextrema Bulletin säger sig ha frågat socialminister Jakob Forssmed om huruvida det är tänkbart, och enligt dem svarade han ja. Har inte hittat detta någon annanstans, så jag skriver detta med en brasklapp.

Om regeringen vill dra in uppehållstillstånd för dem som uttrycker antisemitism ska det förstås ske genom att lagföra dem för hets mot folkgrupp, och sedan yrka på utvisning vid fällande dom. Jag är själv sedan länge för att sänka ribban för utvisningar.

Att som nu verkar föreslås utvisa den som INTE är dömd är helt rättsvidrigt och helt oacceptabelt. Det luktar trumpfascism. Om man inte kan döma personen betyder det förstås att bevis för brott saknas.

Jag la inte min röst på M för den här sortens avsteg från alla de rättsprinciper vi byggt vårt land på. M ska vara partiet FÖR lag och ordning.

Godtycke ska inte styra juridiska beslut.

För om vi börjar så här, vad hindrar en kommande S-regering från att dra in uppehållstillstånd för dem som stödjer SD? Det är ett före detta nazistiskt parti. Eller för dem som stödjer Israel? Eller för Sveriges alla invandrade muslimhatare. Vem ska underhålla listan med vad som får eller inte får framföras?

Det är sedan 1948 olagligt att uttrycka antisemitism. Men man ska gå rätt väg.

Due process.

Bevisa brott, döm, utvisa.

Facebook

Antisemitismkortet

Publicerat den av

Samma människor som har gnällt i åratal över det orättvisa ”rasistkortet” som dras varje gång någon ”kritiserar invandringen” drar nu antisemitismkortet varje gång någon kritiserar Netanyahu.

Och visst har det funnits övertramp. Även jag har kallats rasist när jag exvis propagerat för TUT istället för PUT. Och visst har det funnits tillfällen när kritik av landet Israel övergått i antisemitism.

Men ironin ändå.

Senast igår fick jag läsa att jag spred ”antisemitisk propaganda” för att jag påpekade att palestinier har skydd enligt lagen om hets mot folkgrupp.

Jag skulle påstå att fyra av fem gånger jag läser någon klaga över antisemitism i medier, både traditionella och sociala, är det egentligen kritik mot dödandet av civila i Palestina vederbörande försöker tysta.

Jag har läst och lyssnat på flera judar som är djupt bekymrade över missbruket av ordet. De känner att deras mångåriga kamp för att få världen att förstå deras situation slås sönder. Och den kanske vanligaste antisemitiska tropen av alla är att judar kontrollerar världen. I smyg. Det är den som ligger till grund för det hat antisemiter till både vänster och höger känner.

Jag lyssnade på Israels ambassadör efter det fruktansvärda mordet på det unga paret. Han började bra. Pratade varmt om dem.

Sedan kom det.

Han hade precis pratat med Trump, och de var överens om att ta fram åtgärder mot ”the demonization of Israel”.

Facebook