Att få invandrare att framstå som dåliga människor

Publicerat den av

Jon StewartJag följer troget The Daily Show. Jon Stewarts värderingar ligger i princip exakt i fas med mina, och humorn är fantastisk.

När han någon gång blir allvarlig säger han saker som ”I can’t understand this urge to make poor people look bad”, om hur nyhetsmedia drar upp historia på historia där fattiga beskrivs som snyltare som äter lyxmat för sina food stamps. Ett fall där en surfare fick welfare dras upp gång på gång på gång, och sägs representera ”literally millions of Americans”.

I Sverige kan man inte generalisera så om den som inget har. Det är bra.

Däremot går det numera att säga om invandrare.

Avpixlat, tidigare Politiskt Inkorrekt, och Fria Tider har fungerat som ett sorts äckligt groträsk för åsikter som till mycket stor del handlar om hur invandrare X stal, förstörde, våldtog, uttryckte otacksamhet och på det hela taget var en dålig människa.

Och i kommentarsfälten dras linjerna ut.

Sådana är ju alla. Det vet man ju.

Alla vi som antingen i skolan eller av livet eller helt enkelt genom att vara självständiga, tänkande varelser, lärt oss att en rad undantag staplade på varandra skapar ett falskt intryck av att undantaget är regel – alla vi går inte på det här. Och jag vill gärna tro att vi är i klar majoritet.

Om vart tionde äpple i min skörd är ruttet, och jag sätter i system att plocka ut dessa tionde och visar upp dem och endast dem, kommer det att framstå som om hela skörden är förstörd. Det är så enkelt. Särskilt om jag mosar till dem lite extra för egen hand innan de demonstreras.

Men beklagansvärt många människor är inte tillräckligt tänkande för att inse detta.

Nationalisterna har lyckats skramla fram dessa enkelspåriga själar, som bara kan hålla en tanke i huvudet åt gången, ur den svenska befolkningen.

Och om jag travesterar Stewart till ”I can’t understand this urge to make immigrants look bad”, blir det egentligen enkelt. För jag kan förstå.

Det finns så många fördelar med att odla hatet mot invandrare. Man får känna så här:

  • Jag och mina gelikar är bättre än andra människor.
  • Jag och alla jag bryr mig om är offer.
  • Jag kämpar för det goda, eftersom jag och mina kompisar är de enda som förstår. De andra är förvirrade av förnekelse.
  • Det finns ett sätt att lösa alla Sveriges problem och ändå kunna sänka skatter och höja välfärden.

Så egentligen är det förståeligt.

Viljan att hata det okända och slänga ut den som inte är som jag själv är en del av mänsklighetens fundament.

Den öppna dörren, omtanken om den jag inte känner och vidsyntheten kräver mer.

Vår nya brevlåda

Publicerat den av

BrevDär vi bor funkar posten helt undermåligt, sedan många år. Helt korrekt adresserade brev till grannar – ibland många kvarter bort – hamnar hos oss, och vår post hos dem. En del försvinner.

Och det är problematiskt, för den som skickar posten, vilket för det mesta är någon som vill ha någon sorts betalning av mig, tror ju att den kommer fram. Om jag senare förklarar att ”jag fick aldrig …” blir jag inte trodd.

Jag har förstås ringt posten, och mailat dem av och till under åren. Och svaren brukar bli att det är egentligen inte de. Förmodligen. Det är nog någon annan postutdelare. De har ju konkurrens numera och det måste vi ju fatta att då blir det så här dumt.

På tisdagar kommer sophämtarna. När de tömt soptunnan ställer de den lite hursomhelst mitt i gatan. Det är lite samma sorts nonchalans. Vi grannar brukar försöka hjälpa varandra och flytta in soptunnor som hamnat väldigt långt ut, men det är inte alltid man hinner med.

Igår hamnade vår tunna efter hämtning så långt ut att brevbäraren tydligen inte tog sig fram till brevlådan.

Lösningen blev att placera posten i soptunnan.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.

Kan man avsätta Posten?

Urmålet – eat once a day

Publicerat den av

StonesDen här bloggen brukar inte handla om bantning, och ska inte heller göra det i framtiden. Ändå vill jag dela med mig av en ny erfarenhet. Jag är inte läkare, och kan inte bedöma hur andra människor bör göra, och säkert passar inte detta alla, men passar det mig finns det säkert någon mer som är som jag därute, så för din skull, som känner igen dig i min beskrivning, skriver jag detta.

Jag har egentligen den sortens kropp som är perfekt för en urmänniska. Super-immunförsvar, kraftig benstomme, fryser aldrig, och har lätt både att bygga muskler och att spara fett. Min kropp är gjord för ett tufft grottliv, där mat bara finns att tillgå ibland, och där fysisk styrka innebär överlevnad.

Men att leva på tvåtusentalet, med ständig tillgång på näring, funkar sämre. Om jag inte bantar går jag upp i vikt. Jag står bara still när jag satt mig själv på diet. Jag hade gått ner tolv kilo för några år sedan, upp två sedan dess, och sedan kröp jag in i mig själv och skrev flera böcker, och tio månader senare var hela den gamla viktnedgången borta. När jag inte toktränade och/eller bantade gick jag upp ett kilo i månaden. Jag var dessutom trött och sliten mest hela tiden.

Men av en tillfällighet råkade jag läsa att det går att låta bli att äta i 24 timmar, i en sorts mikrofasta, några dagar i veckan, och plötsligt slog det mig att detta skulle funka för mig. Jag gillar inte frukost. Jag blir egentligen inte hungrig förrän jag ätit för första gången. Att jag ändå äter frukost beror på att ”alla” säger att man måste.

Så jag bestämde mig för att prova en dag med att bara äta middag. Det gick så bra att jag fortsatte dagen efter. Och nu har jag hållit på ett tag, och känner att så här kan jag leva resten av livet. Vem behöver frukost och lunch? Det är ju middagarna som har ett socialt värde. Och jag kan umgås med lunch-ätare genom att dricka en kopp te.

Så här funkar det

Jag äter absolut ingenting före 15:45. Jag dricker kaffe, te eller vatten, och sväljer en vitamintablett, men ingen kalori förtärs alls. Detta är den enda regel jag aldrig ruckar på.

När det blir dags för mat finns två varianter. Antingen är jag hemma och kan äta min middag direkt, eller också behöver jag äta senare, och i så fall äter jag en proteinshake om hundra kalorier, och efter den står jag mig till den tidpunkt när jag egentligen vill äta – av sociala eller praktiska skäl.

Det som händer när jag väl äter sedan är att magsäcken dragit ihop sig, och jag blir väldigt mätt väldigt fort. Jag äter alltså mycket mindre än jag brukar, utan problem. Jag kan äta två ägg och lite sallad, och känna att det räcker. Det gör att de kcal jag äter på en dag hamnar mellan 300 och 1200 – men oftast mellan 500 och 800.

Det var lite jobbigt första 1-2 veckorna – särskilt mellan kl 12 och 14 när magen skrek efter lunch, men sedan ställde kroppen in sig.

Jag räknar alla kalorier och all träning med endomondo kopplat till myfitnesspal. Det måste man ju inte – men jag gillar att ha koll, och apparna är gratis.

Jag tror det finns en övertro runt det där med ”akta så inte kroppen ställer in sig på svält” och ”man måste äta fett” och ”spring inte för fort och inte för sakta för då går du inte ner i vikt”.

Det stämmer säkert till någon del, men varför krångla till matematiken? Istället för att hyperfokusera på mystiska faktorer plockar jag bort dem helt ur ekvationen.

Jag är kvinna, alltså bränner jag 2000 kcal om dagen. Ett kilo är 7000 kalorier. Om jag äter 1000 om dagen går jag ner ett kilo i veckan. Om jag förflyttar mig en km till fots genom att gå, springa eller galoppera, bränner jag ytterligare hundra kcal.

Så om jag äter 800 per dag, och går eller springer fem kilometer varje dag går jag plus 2000-800+500=1700 om dagen, och det resulterar i en viktnedgång om 7000/1700=2.4 hekto om dagen. Ett kilo på fyra dagar. Eller drygt sju kilo i månaden.

Och jag mår bättre än på länge.

Pointers for success:

  1. Bryt aldrig mot regeln att inte äta före ett givet klockslag. Kroppen behöver lära sig att den tiden är matfri – annars blir du sådär matt och trött under eftermiddagen som du var i början igen.
  2. Undvik rent fett och snabba kolhydrater. Det gäller särskilt att inte ha socker som det första du äter på dagen, eftersom kroppen då blir hyperspeedad, och du kan bli skakig och nästan yr.
  3. Fokusera generellt på proteinrik mat. Den gör dig mätt snabbt.
  4. Försök att bara äta en gång. Gå inte ner på kvällen och ta en macka till.
  5. Drick bara lite alkohol, så sällan som möjligt, men unna dig när du verkligen vill ha. Jag dricker vin på fredagar och lördagar. Livet ska inte bara vara en kamp.
  6. Inga snacks!
  7. Om du blir bortbjuden, så ät av det mesta, men mindre mängd. Du kommer ändå inte att vara särskilt hungrig. Sätt gärna en maxgräns på t ex 1300 kcal om dagen. Det låter lite, men är jättemycket när du konsumerar allt i ett svep. Det kan också hända att du behöver sätta en minimigräns.
  8. Träning som inte är stillsamt promenerande bör företas efter proteindrinken, och inte på morgonen på fastande mage.

Det är fullt möjligt att det finns en lång rad medicinska skäl till varför vi ska äta tre, fyra, fem, åtta gånger om dagen. Men detta funkar för mig. Jag tappar ungefär två kilo i veckan.

Metoden är okänd, men inte unik. Googla på ”eat once a day”!

Det underkända ställningstagandet

Publicerat den av

BridgeAtt föda barn naturligt betyder att i princip varje gång en barnmorska tittar in i förlossningsrummet får man också en hand uppstoppad i Det Allra Privataste.

”Jepp. Du är öppen för sex fingrar.” säger handens ägare. ”Förut var det bara fem. Det går framåt!” Och så kämpar man på lite till.

Fingrarna betyder centimetrar, och de ska upp till tio innan barnets huvud, som är tio cm * pi i omkrets, kan ta sig ut.

En gång berättade en barnmorska för mig att hon haft en kursare som hade så liten hand att fingrarna inte nådde ända in till livmoderstappen, och därmed inte kunde mäta. Detta hade ju säkert reducerat handens innehavares möjlighet att jobba på en förlossning avsevärt. Hon hade dock insett detta i tid, och hoppat av studierna.

Att ha ett handikapp betyder dock inte normalt att man inte kan få jobb. Det finns en förväntan från oss alla i samhället att en arbetsgivare gör vad den kan för att omplacera eller underlätta för den som av någon anledning inte klarar att utföra det arbetet normalt kräver. Först när alla möjligheter är uttömda sägs den handikappade upp.

Men av den förståelse för fysiska handikapp som genomsyrar hela vårt arbetsklimat spiller inte en enda droppe över när det gäller religiösa ställningstaganden.

Den barnmorska som inte vill utföra abort och den muslim som inte vill ta någon av andra könet i hand möter ingen förståelse överhuvudtaget.

Jag vill vara tydlig med att jag ser problemen. En barnmorska på en mödravårdscentral ska kunna vägleda den som är gravid men tveksam till ett bra beslut som utgår från den gravidas egen önskan. En barnmorska på en mindre förlossningsklinik kan vara den enda tillgängliga när en abort ska utföras, och att hon inte kan delta blir då ett problem för den som är ansvarig för arbetsfördelningen.

Den som har ett kundnära arbete ska kunna agera på ett sätt som är förenligt med västerländsk tradition, och då ingår att kunna ta sina medmänniskor i hand.

Jag tycker därför inte att vare sig barnmorskan eller den kvinna som vägrades jobb på ett äldreboende är diskriminerade och ska ha skadestånd för att de inte fick sina anställningar.

Men detta sagt är det ändå märkligt vilket hat dessa människors ställningstagande piskar upp.

Jag kan bara dra den slutsatsen att det är det sekulariserade samhällets förakt mot religion det handlar om. Vi har börjat likna religiösa ställningstaganden med vidskepelse. Den som rättar in sin tillvaro efter vad en gud kan tänkas vilja har samtidigt visat sig lämna hela sitt sunda förnuft hemma, och förtjänar därför att stötas ut. Skulle vi börja acceptera den sortens val finns en risk till en återgång till det samhälle vi precis lämnat bakom oss, verkar man resonera.

Mitt eget etiska ställningstagande sedan 21 år är vegetarianism. Och även om det absolut finns många som mer eller mindre rakt ut påpekar att det är urbota fånigt att inte äta kött finns en helt annan respekt för det valet – för det är inte religiöst, utan har en någorlunda saklig grund: hälsa i vissa fall, djurens rätt i mitt fall. 

Jag begriper att jag inte kan jobba som kock, om jag nu hade velat det. Men jag har ganska svårt att tro att någon skulle neka mig jobb som exempelvis servitris bara för att kocken kanske någon dag är täppt i näsan och kan komma att behöva låna någon annans smaklökar. Jag har svårt att tro att mina kunder skulle vägra låta mig hålla en vinprovning för att jag inte kan/vill provsmaka bourgognen till biffen. När det finns förståelse för ett ställningstagande finns också samma vilja att acceptera en smula eget krångel som den handikappade möter. 

Nej, jag vill inte ändra några lagar. Jag vill inte att etiska eller religiösa ställningstaganden ska jämställas med handikapp, så att man ska kunna kräva särbehandlig. Ett religiöst ställningstagande är ett val, och ett handikapp är inte ett val. Det finns absolut en skillnad.

Däremot skulle jag önska någon sorts vilja att mötas halvvägs. Den kvinna som inte tar chefen för äldreboendet i hand, men som ändå kan byta blöjor på äldre män, borde kunna få jobbet. Den som inte vill utföra aborter ska inte jobba på en mödravårdscentral, men borde kunna få anställning på någon av de större förlossningsklinikerna, som idag är underbemannade. Låt vara med lägre lön än de mer flexibla kollegorna, för att kompensera för det schemaläggningsproblem hon skapar.

När det finns en förståelse för ett val, som t ex vegetarianism, uppträder samtidigt en vilja att hitta lösningar. När det finns ett förakt för valet blir även långsökta problem en giltig ursäkt att stöta bort.

Det jag önskar är att religiösa val möts av lite mer förståelse och respekt. 

Så blir det lättare att leva tillsammans.

Publika domar och dubbelmoral

Publicerat den av

VåldHäradens alla domslut listades i domböcker. För oss släktforskare är de nyckeln till många gåtor – inte minst för att vi på så sätt ofta kan hitta fäder till oäktingar.

I en dombok i Burträsk den 28/10 1673 framgår att min anfader Anders Åssvedsson i Bodbyn några år tidigare ryckt några skäggstrån från sin svärfar Sven Nilsson i Gammelbyn, men att han slapp böter, för att detta var ”en sak av våda tillkommen”.

Att jag vet ovanstående beror dock enbart på att en flitig kvinna läst och skrivit rent alla domsluten. Jag har sedan köpt hennes arbete, och sluppit sitta själv och läsa från pärm till pärm. All min släktforskning bygger på att människor digitaliserat uppgifter och gjort dem sökbara hemifrån. Jag har bara besökt ett enda arkiv någonsin, och den gången fann jag inte ens vad jag sökte.

Det är viktigt att minnas att det är detta debatten om LexBase handlar om.

Domslut i brottmål och tvister har alltid varit mer eller mindre offentliga i Sverige. Det som är nytt är att de nu går att hitta.

”Security by obscurity” är den term som används inom IT-säkerhet. Något saknar säkerhet, men eftersom det inte går att hitta på ett enkelt sätt blir det ändå indirekt skyddat av vår ignorans. Det är den princip som funkat som skydd för oss medborgare tidigare. Informationen har funnits, men få har orkat leta rätt på den.

Det är naivt att tro att det kommer att hjälpa att vara jättejättearga på dem som skapat LexBase och skriva i tidningar hur dumma de är, och så ska problemet försvinna.

Folk vill uppenbarligen ha informationen, och är beredda att betala för den. Därför kommer det att komma nya likadana tjänster, även om denna tjänst mot förmodan upphör.

Det som behöver ändras är offentligheten kring domslut. Det är dock problematiskt på ett annat plan. Vår rättssäkerhet vilar på att allmänheten kan granska domstolarnas arbete.

Men det kan uppnås utan att namnen på de dömda offentliggörs. Redan idag finns möjlighet till sekretess för exempelvis våldtäktsoffer. En enkel väg framåt är att konsekvent sekretessbelägga identitet på alla vittnen, brottsoffer och dem som dömts till straff under t ex ett års fängelse. Jag tror inte det behövs en grundlagsändring för att uppnå detta.

För övrigt anser jag att om man anser att publicering av domar är fel, men samtidigt menar att det i sin ordning att Wikileaks lämnar ut namnen på tusentals informatörer i Afghanistan så att de och deras familjer kan bli förföljda, har man någon sorts fullständigt messed up moral enligt principen:

”Information wants to be free as long as it’s about someone else.”

Antingen är all information allas egendom, eller också har vi rätt att förvänta oss skydd från att bli uthängda, oavsett vilka vi är och var vi bor.

Våldtäkt utan våld

Publicerat den av

WarJag har varit skeptisk till en samtyckeslag när det gäller våldtäkt, men har funderat och kommit fram till att det nog är nödvändigt.

Det finns två huvudfall:

1. Mannen inser att hon inte samtycker, men struntar i det.

  • Sömn: Julian Assange, som enligt målsägaren väntade tills hon somnat för att kunna ha sex utan kondom. Solklar våldtäkt, om det stämmer.
  • Rädsla: Fallet i Tensta. Där är de flesta överens om att de hade blivit dömda om det hade inträffat efter ändringen i lagen 1 juli 2012. Alla som var där förstod att hon inte ville egentligen.
  • Utslagenhet.

Dessa fall är redan idag våldtäkt, men ganska ofta kommer mannen undan genom att säga att ”jag fattade inte att hon inte ville”. Går det inte att bevisa att han fattat men struntat i det går det inte att döma. Detta med att hans insikt är huvudfrågan ger en skev ansvarsfördelning, som skulle ändras av att han måste förklara hur han stämt av med henne. Det måste inte vara ett ”ja” från henne, men om hon inte tagit något enda initiativ blir det tydligt att han varit vårdslös med att stämma av hennes vilja.

2. Mannen förstår inte att hon inte samtycker.

  • Fallet i Göteborg. Hon var full, men det går inte att bevisa att han fattat det.
  • Fallet i Lund. Hon sa nej. Men jag har läst domen, och det stämmer att hon sa visserligen nej av och till, men hon blandade det med att ta egna initiativ. Han uppfattade att han vid fem-sex gånger backade när hon sa nej tydligt, men att hon då tog nya initiativ. Till slut slutade han ta hennes svaga nej på allvar, men fortsatte lyssna när hon sa nej på skarpen. Och framför allt: hon sa själv till polisen dagen efter att hon trodde mannen hade missförstått henne. I det läget är det svårt att bevisa uppsåt. 

Det som förenar 1 och 2 är att männen inte är värst noga med att stämma av vad hon vill. Nonchalans, eller vårdslöshet, med andra ord. Men i 1 har han begripit att hon inte ville, i 2 går det inte att bevisa att han gjort det.

Jag vill inte ha ett samhälle där man måste skriva kontrakt innan man går till sängs. Men det kan vara en bra väg framåt att en man behöver beskriva vilka steg hon tagit för att han skulle uppfatta att hon var med på det som hände. En extra fördel är att om en sådan lag fanns skulle alla de som klarar sig för att de inte ”uppfattat att hon var så full som hon var” kunna dömas. ”Hur samtyckte hon?” måste då kunna besvaras.

Dock skulle jag vilja göra bristande samtycke till ett annat brott än våldtäkt. Anledningen är att det måste finnas en skillnad mellan att strunta i att någon skriker nej och försöker ta sig loss och att inte vara tillräckligt lyhörd för att uppfatta att ett tydligt ja saknas.

Två års fängelse (även om man blir villkorligt frigiven efter 2/3) och en tillvaro slagen i spillror är ett för hårt straff för att inte ha varit lyhörd.

Idag finns våldtäkt eller icke våldtäkt. Men det är oftast inte fullt så enkelt. Därför behövs helt enkelt en skala för sexualbrott.

Okänd dom integritetshot

Publicerat den av

PortDet är en sorts dubbelmoral att använda det man inte tycker borde få finnas. Och jag är skyldig.

Jag tycker det är fel att birthday.se lägger ut födelseuppgifter för alla svenskar. Men jag använder siten rätt ofta. Den är mycket lättare att manövrera i än eniro.se.

Jag tycker också det är helt fel att lexbase.se lägger ut dömda på nätet, men jag satt ändå nyss och petade in uppgifter på mer eller mindre måfå, för att se hur den fungerade.

Och då slog det mig. Det värsta är inte det som är gratis, utan det som kostar.

Priset är nämligen 59 kr för att kunna läsa domslutet. Det kostar alltså pengar att ta reda på om grannen eller kollegan som dyker upp som dömd har kört för fort eller begått ett grövre brott, medan det är gratis att se vem som är dömd utan att veta för vad.

På något sätt hade det varit snällare mot alla dem som begått ett mindre brott om det stått i klartext, gratis, även vad de gjort. 

Så blir bristen på information ironiskt nog ett integritetshot.

Stå även upp för Assanges potentiella våldtäktsoffer

Publicerat den av

assange-poster2Jag har en ganska bred samling vänner från olika delar av livet. Många har ett starkt samhällsengagemang.

Bland dem märker jag två återkommande trådar som lever parallella liv, trots att de egentligen i botten handlar om samma sak.

Den ena är den samtyckesdebatt som nu pågår, och som med rätta engagerar många.

Den andra är temat ”släpp Julian Assange fri”, som sipprat sedan han lämnade Sverige 2010.

Den våldtäkt Assange främst är häktad i sin frånvaro för handlar om att han, efter att ha fått ett tydligt nej till sex utan kondom, ändå hoppat på kvinnan ifråga medan hon sov. Om detta går att bevisa är det våldtäkt, och så inte bara i Sverige, vilket många felaktigt tror, utan i större delen av västvärlden. Ett nej upphör inte att vara ett nej för att man sover. 

För att förekomma vilda protester: Nej, det är inte bevisat. Det är det vi har rättegångar till. Detta inlägg handlar inte om att han är skyldig till brottet, utan om att det brott han är misstänkt för är allvarligt.

Att världen inklusive Sverige är full av foliehattsbeklädda integritetsentusiaster med teorier om att kvinnorna är CIA-agenter och att Sverige styrs av Manshatande Feminister är en sak, men nu har de fått sällskap av medelålders manliga jurister som tycker ”det är dags att lägga ner” och att ”det har gått prestige i fallet”, och som med pragmatism som ursäkt gör gällande att detta med en våldtäkt egentligen inte är en sån väldigt big deal, och att det är dags att sluta tjafsa. 

Svenskan håller till och med en tyck-till-session om fallet. Så egentligen kan man ju fråga sig vad vi behöver lagstiftning till när vi kan ha direktverkande domslut via media. Och domen var rätt tydlig. Det spelar ingen roll hur många gånger man sagt nej. Har man somnat får man skylla sig själv, anser merparten den representativa grupp votörer som också kan kallas ”de svensktalande läsare av Svenskan som anser en länk om Assange vara tillräckligt intressant för att klicka på”. 

Det behövs en motkraft till dem som nu ropar efter nedläggning av fallet, och den behöver vara minst lika tydlig och klar som den röst som vill ha en samtyckeslag. 

Sveriges rättssystem får aldrig ge sig i denna fråga.

Kvinnorna har rätt till en rättegång.

Konsekvenser i skolan

Publicerat den av

StudentNär någon inte lydde lärarna när jag växte upp fick den kvarsittning. Det hände inte mig, för jag var en Snäll Flicka, men det hände De Bråkiga.

När min unge inte lyder lärarna kontaktar skolan oss, och så ska vi säga till henne, och utdela disciplinära åtgärder hemma.

Det gör vi förstås, men det blir ganska konstigt.

”Du har Internetförbud, eftersom X.”

Alternativ 1:

  • ”Ja men det var ju tre dagar sedan.”
  • ”Ja, men jag visste inte om det förrän nu.”
  • ”Ja men vi har ju pratat om det på skolan och jag trodde det var löst.”
  • ”Ja jag vet inte. Men jag lovade din fröken att du skulle få en konsekvens hemma.”

Alternativ 2:

  • ”Ja men det var faktiskt också så här och så här.”
  • ”Ja, men det sa inte din lärare till mig, och jag kan inte tro på dig, för det innebär att jag måste dra detta ett varv till med skolan, och det har varken jag eller de tid med, så då måste jag utgå från att du ljuger.” Det där sista säger jag inte, men hon fattar ju ändå att det är så det funkar.

Att skapa konsekvenser är en del av föräldraansvaret. Det blir dock väldigt märkligt när man blir någon sorts straffutdelningsinstans för en dom som utdelats någon annanstans.

Jag vill att skolan ger kvarsittning. Då blir konsekvensen omedelbar och kopplad till det begångna brottet. Har hon något att anföra till sitt försvar kan hon framföra det till sin domare.

Om hon sedan smiter ifrån och inte stannar vid kvarsittningen – då kan jag köra tillbaka henne dit, för att visa att även vi i hemmet ställer upp.

Men det händer inte. För i Sverige måste läraren vara snäll och juste och en bra kompis, och om barn inte lyder en direkt order är det förmodligen synd om dem, och då är lösningen att putta ansvaret till föräldrarna.

Skolan får inte kränka, och att dela ut ett straff är ju elakt.

Jag läste om kvarsittning på Wikipedia. Åtgärden var på väg att tas bort, men återinfördes.

Den finns alltså.

Den bara används inte.

SÄPOs prioriteringar

Publicerat den av

FakeEfter att media idag kommit ikapp när det gäller juridiken runt diskriminering *host* kan vi i alla fall andas ut för denna gång.

Andra länders säkerhetspoliser håller på och tramsar och letar terrorhot, men vi bor i ett land där de verkligen förstår vilka de egentliga hoten mot vårt samhälle är, och som håller åklagare och andra representanter för vårt rättssystem sysselsatta helg som vardag med dessa frågor:

Nationalister som blir utslängda från innekrogar.