Vad i hela friden är det S har skakat fram ur sina yttersta bodar?

Jag har suttit de senaste dagarna och bara gapat – inte bara åt alla underliga grodor han gör sig skyldig till – utan också åt att större delen av pressen fortfarande verkar tillämpa någon sorts smekmånad gentemot honom och glatt gillar allt han gör.

Här ett litet axplock av knepigheter:

”Juholt fick på presskonferensen på tisdagseftermiddagen frågan om han tror att Waidelich klarar av att ta fajten med Anders Borg.

– Borg har ju sagt att han är trött. Så den fajten klarar väl de flesta. Tommy kommer att göra det utmärkt bra.”

Inte: ”Tommy har följande kvaliteter som gör honom lämpligare…” utan ”Borg har sagt att han är trött”.

Om vänster-höger-falang-diskussionerna:

”Det finns de som ägnar långa arbetsdagar åt att förminska oss genom att placera in oss i trånga fack och klistra på oss etiketter.”

Detta är en del av ett rimligtvis genomtänkt tal, och därför helt säkert en medveten retorisk fulhet. Istället för att möta diskussionerna kring hur han tänker låta bli att välja mellan höger och vänster svarar han med att antyda att de journalister, ledarskribenter och bloggare som andas något om grupper inom socialdemokratin i själva verket är ondskefulla förminskningsmobbare. Själv är han sosse och ”dras mot det ljusa och goda.”. Argumentationen blir då: ”Du har fel därför att du är elak. Jag är god, och därför har jag rätt.” Själv tappar jag snabbt respekten för den som kör det stuket. Det är, förutom ohederligt, en direkt förolämpning mot allas vår rätt att ifrågasätta.

Han gick också ut och slog på stora trumman när det gällde pensionerna:

”Men jag anser att det är dags för vårt parti att göra en ordentlig utvärdering av pensionssystemet. Jag bjuder därför, här och nu, in löntagarnas tre fackliga centralorganisationer – LO, TCO och SACO – för att tillsammans med dem göra en sådan.

Gediget gjord och noggrant genomförd bör den kunna vara färdig inom något år. Ett samarbete till gagn för vårt lands arbetare, tjänstemän och akademiker.

På basis av vad vi gemensamt kommer fram till, vill vi socialdemokrater diskutera med regeringen så att vi tillsammans kan göra justeringar av pensionssystemet.”

Notera nu att detta var ett av få ämnen han nämnde som i särklass viktigast, och han deklarerade att skulle inte nuvarande regering gå med på en förändring skulle det bli en ”stridsfråga” i valet 2014, bara för att någon dag senare ta tillbaka alltihop och deklarera att han inte hade någonsomhelst avsikt att riva upp detta system. Men inte många journalister verkar reagera på det heller.

Om särbon:

”TT: Varför berättade du inte det här för valberedningen?

– Ja, först och främst är detta ett beslut av Berit Andnor och en enig valberedning att föreslå mig som partiledare.”

Notera frågan, och svaret. Läs igen. Jo, hans svar på frågan om varför han inget berättade är fullständigt Goddag Yxskaft. Och återigen: ingen reagerar.

Han har också sagt att han inte pratar engelska, annat än nödtorftigt. Så tänker han ha någon anställd som läser internationella tidningar, direktiv, brev från andra statschefer mm? Eller tänker han vänta på Aftonbladets sammandrag?

”Jag har en bruksengelska som fungerar utmärkt i många sammanhang. Men vem i herrans namn kan alla termer inom EU och finanspolitiken?”

Ja t ex den nuvarande statsministern, Borg, Östros, Sahlin och åtskilliga dussintals andra riksdagsledamöter ur alla partier.

När det gäller sambon håller jag med om att det normalt är irrelevant vad politikersärbos gjort sig skyldiga till, men inte för någon som aspirerar på att bli statsminister och tillsammans med sin ”fru” representera Sverige utåt. Det har betydelse.

Ska han möta president och fru Obama eller premiärminister och fru Cameron tillsammans med en tolk och en förskingringsdömd särbo?

Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan önska Sverige denne man som ledare. S har absolut många betydligt bättre, mer rutinerade kandidater. Den man sparkar ut, till exempel.

Så hur kunde det bli så här tokigt?

Tillägg 7/4: Fler börjar dra samma slutsatser.

SvD, DN

I filmen Miss Congeniality, där Sandra Bullock spelade FBI-agent som spelade fotomodell, retade hon upp sig på hur de andra modellerna på frågan om vad de ville kämpa för konsekvent svarade ”World Peace”.

Det senaste i raden Klyschor Som Alla Håller Med Om är att säga orden ”solidaritet” och ”tillväxt” i samma mening, och vips är man en hjälte med helt rätt inställning. Alla politiker utom möjligen Ohly, och i någon mån MP som har egna tillväxtdefinitioner, kör nu hårt med detta.

Senast var det Juholt, som lät väldans stolt när han förklarade att just det var receptet för framgång och typiskt för socialdemokrati.

Det är inget fel i sig. Det som stört mig under en tid är att politik ganska snabbt måste bli konkretare än så, men att de stolta visionärerna på något sätt verkar vägrar se det. Jo, jag vet att Juholt inte hade tid på sig att preparera långa svar, men jag hoppas verkligen han inte tänker fortsätta flumma på den nivån länge till.

När politiker och artikelförfattare pratar uppe i molnen invaggas vi i en känsla av att det inte finns dussintals situationer där den ena principen får stå tillbaka för den andra – t ex LAS, skattesänkningar vs. bidrag, lägstalöner och individuell lönesättning, utan att det finns en tredje, mycket trevligare väg.

Men vi står hela tiden inför torparens dilemma: ska maten gå till gammelmor, småbarnen eller mjölkkon?

Vi behöver sluta vara emot djurmisshandel, cancer och krig och istället fundera över de svåra frågorna – de som inte är självklara.

De där något viktigt behöver stå tillbaka för att något annat är ännu viktigare. Det är för dessa trade-offs skull vi röstar på politiker som tänker hyfsat likt hur vi själva tänker, och som därför kan antas välja som vi skulle ha gjort.

Inte för att de ska stå i fyra år och mysa om att de är ”för ett mänskligare samhälle”.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Det var runt 1980 som jag gick på ett gymnasium i Karlstad och vi hade aulaskrivning i svenska. Jag fick några ämnen att välja, och plockade ”Vargar i Värmland, för och emot”. Jag hade inte tänkt mycket på frågan tidigare, men blev nu, med en tickande väggklocka över mig, tvingad att fundera ända ut i hörnen på vad jag tyckte, och vad andra kunde tänkas tycka, och sedan bygga upp en argumentation.

Då hade de funnits ganska kort tid, men vållat stor debatt i lokalpressen, främst från ilskna nordvärmlänningar som tyckte di där i Stôckhôlm skulle låta bli att ha åsikter.

Idag är jag själv nollåtta, och sannolikheten att en varg letar sig in på min förortstomt lär vara mikroskopisk, så ur det nordvärmländska perspektivet ska jag bara hålla klaffen.

Men det gör jag inte. Jag har fortfarande ungefär den uppfattning som etablerade sig där i aulan för trettio år sedan:

Vi människor har erövrat världen från djuren, och då måste vi ta ansvar för allt som lever. Att vårda kan ibland betyda att döda, men då ska det till mycket starka skäl. Mycket därför är jag vegetarian.

All retorik som bygger på jägarnas motiv och huruvida de är onda eller goda människor är helt ovidkommande. Det som spelar roll är enbart om dödandet är motiverat ur någon synvinkel – vargstammens egna framtid, människans säkerhet, andra djurs överlevnad.

Jag har letat igenom nätet, men inte hittat något faktiskt argument för varför det skulle vara så. Denna analys verkar jag dela med de flesta andra svenska medborgarna. Är det så komplicerat att förklara för oss lekmän att det inte går? Eller är det så att det inte egentligen finns någon konkret anledning till dödandet, men de som råkar ha varit remissinstans har lyckats dupera politikerna att tro att detta är rätt bara för att de är auktoriteter?

”Jag kan inte berätta varför, men jag har den här långa meritlistan och det har inte du, så du måste tro mig!”

Bara sluta med jakten nu, snälla.

SvD, SvD, AB, AB, DN

Jag har absolut ingen kunskap om ambassader. Det vet jag om, så därför uttalar jag mig inte om huruvida det är rätt eller fel att lägga ner ambassaden i Hanoi.

Däremot reagerar jag starkt på tramsandet från den grupp Vietnamanknutna svenskar som går ut och kritiserar Bildt och regeringen för nedläggningen.

Bakgrunden är enkel: Regeringen ville lägga trehundra miljoner mer på regeringskansliet än vad man fick igenom, eftersom V, MP, S och SD gick ihop.

Då måste regeringen spara, och har då valt att bland annat lägga ner denna ambassad.

De Vietnamanknutna svenskarna gick då ut och förklarade att det var ett trist beslut, och det är bra. Sådant ska fram. Jag läste den artikeln med intresse, och lärde mig ett och annat.

Då svarade Carl Bildt att han höll med, men att detta är det bästa han kunde göra av situationen, samt en känga till oppositionen.

Men då kommer en ny artikel från Vietnamgänget, med rubriken ”Oansvarigt använda utrikespolitik som slagträ”, där författarna skriver:

• ”Motsättningar hör till det politiska spelet och är viktigt för den demokratiska processen. Dock skall detta spel skötas i riksdagen.”
• ”Sverige har en tradition att inte låta inrikespolitiska frågor påverka de internationella relationerna. Varför frångår Bildt denna viktiga princip?”
• ”Sveriges utrikespolitiska anseende kan fortfarande räddas om Carl Bildt kan lyfta sig över den politiska ankdammen och verka för, som han själv skriver, ett Sverige som är mer – inte mindre – närvarande runt om i världen.”

Det finns generellt två sätt att kritisera ett beslut på:

1. Man förklarar att beslutet är olyckligt och varför, och stannar där.
2. Man förklarar att beslutet är fel, och förklarar hur ett ”rätt” beslut ser ut.

Det bästa i det här fallet hade varit att hålla sig till 1, eftersom artikelförfattarna inte rimligtvis har kompetens nog att klura ut hur ett ”rätt” beslut skulle se ut. Eftersom regeringen inte på någon fläck är ansvarig för riksdagens besparingsbeslut, och eftersom kritiken riktas mot Bildt och regeringen, behöver författarna, för att kunna hävda att regeringen gör fel, förklara var pengarna ska tas istället.

Om man vill hävda att hela besparingen är fel får man istället kritisera riksdagen istället för regeringen, som ju representerar de fyra partier som INTE ville spara 300 miljoner.

När man nu inte gör det blir hela artikeln bara gnällig och tramsig, i nivå med ”du är dum, pilutta dig!”.

SvD, SvD

Efter att Carl Hamilton gett sig in i snåriga funderingar kring ränteavdragens vara eller icke vara vill jag bara påminna om hur det gick förra gången han gav sig på detta med räknandet.

Avdragen är skillnaden mellan hus och inte hus för många unga småbarnsföräldrar.

Skär man i dem kommer oftast bara vi över 40 att ha råd.