Kategoriarkiv: Politik

Puttes mästerliga superplan

Publicerat den av

animal-turtleSå jag lyssnar ju och läser dagligen amerikanska nyheter – främst ”The Mueller Investigation”. För mig är det som en komplicerad deckare och den förhoppningsvis spännande upplösningen närmar sig.

Det är väldigt rörigt nu. Många karaktärer. Många sidoförvecklingar.

Och idag (igår kväll) öppnades en helt ny möjlighet. Den är både komplex och enkel och elegant på samma gång. Av Rachel Maddow.

Detta har hänt:

KGB-agenten Putte, tillika ledare för Nya Sovjet, försökte redan från början värva Mr. Orange, reality show-ledare, som agent, vilket var rätt enkelt. Deras gemensamma intressen var många. Mr. Orange ville bygga ett gyllene torn i Moskva, Putte ville få bort en massa sanktioner som kostade honom och hans miljardärskompisar multum, alla var överens om att det var bättre att USA lämnade alla sina krig och lät Putte ta över, och så var det förstås NATO som skulle stoppas.

Mr. Orange trodde inte egentligen på planen, men han gillade stora delar av den. Det var kul att få trycka till Bitchen, det var kul att få showa på stora rallies, det var kul att kunna dänga till folk på Twitter.

Så han och hans närmaste tog tacksamt emot all hjälp de kunde. Samtidigt sa han sånt som Putte ville höra. Han berättade att NATO var onödigt, han hånade USAs allierade, han attackerade Bitchen, som också Putte hatade, och allt var frid och fröjd. Hans minions och Puttes team jobbade ihop för att han skulle vinna – de hackade motståndarlaget, de hittade en avdankad hacker, som efter en påstådd våldtäkt gömde sig i London på en liten ambassad och som publicerade allt de hittade, och Mr. Orange såg framför sig hur hans affärer skulle blomstra i åratal framöver.

De hade gjort upp en plan för vad som skulle hända om han förlorade. Han skulle hävda att det var motståndarsidan och inte han som hade fuskat, och så skulle Putte få sin hämnd, när kaos utbröt i USA.

Men så vann han.

Och det var inte riktigt med i beräkningen. I alla fall inte i hans, men kanske i Puttes. Och nu inleddes Operation White House. Kontakter etablerades, möten hölls, gemensamma strategier las upp.

Mycket lite av detta var känt då. Det har rullats upp efter hand.

Men idag befinner sig Mr. Orange djupt i klistret. FBI har en specialenhet som är honom på spåren, den ene efter den andre av hans tidigare vänner åker dit, och snart är det bara han kvar.

Något måste göras, snabbt.

Tänk om man skulle skada hela FBI. OK, det är inte just nu möjligt att slå mot specialenheten som utreder honom, men alla andra. Man ser helt enkelt till att tvinga dem att jobba utan lön. Då hamnar de rätt snabbt i finansiell knipa, och många av dem blir targets för ryska agenter som försöker rekrytera. Andra säger upp sig. Dessutom kommer det att bli megasvårt för FBI att rekrytera nya medarbetare i framtiden.

Detta skulle vara det absolut största hotet mot USAs säkerhet i mannaminne, och det fiffigaste av allt är att Mr. Orange påstår sig göra det just av säkerhetsskäl – för att skydda landet mot bruna människor som invaderar söderifrån. De är inte bara mexikaner. De har även bönemattor med sig, deklarerar Mr. Orange myndigt, och folket tror honom.

Så inför hotet om de muslimska mexikanerna glömmer folket allt om fienden från Nya Sovjet och de finner sig snällt i att alla de anställt för att skydda dem går dag ut och dag in till jobbet utan lön, medan deras barn inte får sitt insulin, familjerna lever på snabbmakaroner och lånen förfaller till betalning.

”Det skulle aldrig fungera”, säger du nu, ”för kongressen skulle sätta stopp.”

Men då känner du inte till Senatens ledare Skalman.

Han har ett enda mål i sitt liv, och det är att skydda sina 52 gubbar från att slippa rösta om sånt som folk kan blir sura för. Så han kryper snabbt in i sitt skal, och visar sig inte på veckor trots att den unga, vackra demokraten Alexandria springer runt med Insta i högsta hugg och letar efter honom.

Jo, jag vet vad du tänker nu. Plotten är inte trovärdig.

There’s that.

Framåt blev bakåt

Publicerat den av

general-rainbow-futureDet känns tragikomiskt att Centerns slogan var ”framåt”.

Senaste året har svensk politik handlat om vem man inte vill samarbeta med. Mest SD, sedan V, sedan M vs. C och L. Vissa diskussioner har varit legitima och borde ha tagits på större allvar tidigare, framförallt när det gäller SD, men nu börjar det bli tramsigt. De väljare som inte följer politiken dagligen tycker med rätta att skärp till er!

Istället för visioner finns vissnande, ängsliga åtgärder som syftar till att parera och förvalta. Och nu pratar alla om huruvida man kan vara kompisar igen, och om svek och skuldbeläggning.

För mig är det rätt enkelt.

Om C och L stöttar en S-regering fram till nästa val kan inte alliansen gå till val som en enhet. Det handlar inte om att vara dåliga förlorare eller att tjura. Man kan inte opponera på sig själv. Det är inte trovärdigt.

I ett sådant scenario anser jag att M ska gå till val på att regera själva i minoritet, på samma sätt som S gjort i alla tider. Vi kommer att vara oppositionen de kommande åren. Visst finns tre andra partier, men KD är små, V tryckte gul knapp och är därmed delansvariga och SD är isolerade.

Om vi sedan får över 25 procent nästa val försöker vi bilda regering, och så får vi väl se om C väljer M eller S den gången. L finns då knappast kvar. De är idag bara en blek kopia på C. Detta tycker jag är synd. Massor av härliga L-profiler har funnits genom åren, inte minst Nyamko Sabuni, som är en av mina svenska favoritpolitiker alla kategorier.

Ett alternativt scenario är att samarbetet med S spricker. Under de omständigheterna kan alliansen återuppstå, med tre eller fyra partier. Troligast är väl att L hoppar av i så fall, och då tycker jag man bildar en gemensam front mot övriga partier. Om så inte sker är partierna motståndare, och bör behandlas som sådana. Dvs vi opponerar inte bara på S utan även de partier som numera kallar sig ”mitten”.

Jag har en artikel kvar att skriva om detta. Den kommer snart.

Sedan anser jag att det är idéerna som ska diskuteras. Vi behöver sluta fokusera på vad vi inte vill, och vem vi inte vill prata med. Vi har tre år på oss till nästa valrörelse, och de bör handla om att beskriva vad vi tänker åstadkomma och sedan medelst goda argument förflytta människor till den punkten. En vision för framtiden saknas nästan helt. Vi behöver också ledare som inspirerar och övertygar, som Reinfeldt en gång. Vi behöver ha ett fokus på människors vardag.

En långsiktigt hållbar migrationspolitik, en framtidsinriktad arbetsmarknadspolitik med fötter i de omställningar som behövs för att mota klimathotet, en väg ur hopplösheten för dem i utanförskap och trygghet för våra unga, inklusive dem som lever i utsatta områden.

”Sverige har problem” kan inte fortsätta vara Moderaternas framtidsbudskap.

Låt oss visa vad Sverige kan istället.

Jag behåller min högra sko

Publicerat den av

Jag deltar inte i trasha-Lööf-och-Björklund-vågen.

Jag tycker deras agerande är ologiskt och direkt skadligt för Sverige som demokrati på längre sikt. Jag förklarar gärna varför om och om och om igen.

Men jag förstår varifrån de kommer. Jag inser att de vill väl.

Det är lite som att se en förälder till ett överviktigt barn trösta barnet med åtta chokladkakor. Du försöker förklara att det bara ger glädje för stunden men att barnets situation blir långt värre på sikt, du försöker argumentera och motivera, men när den ändå inte ser din ståndpunkt är det liksom meningslöst att skriva hatartiklar och skicka fula gamla skor till den. Det är inte kärleken till barnet som brister. Det är probleminsikten.

Så jag behåller min högra sko.

Och jag vill vädja till andra moderater att hålla fokus på riktiga frågor.

Jag vet att vi är bättre än så här. Låt oss hoppas att L ändrar sig, och sedan bygger vi en ny borgerlig allians utifrån de tre partierna.

Gör de inte det får vi moderater fylla det socialliberala hålet genom att med integritet och seriositet driva frågor som attraherar den grupp väljare som då blir partilösa.

Oavsett vilket kommer vi inte att vinna deras sympatier genom hån.

Centerns road to hell

Publicerat den av

IMG_3683Jag tycker hjärtligt illa om SD och den politik och retorik de står för. I den händelse någon missat mitt nu tioåriga skrivande om partiet, om främlingsfientlighet, om det eskalerande muslimhatet och om en migrationspolitik som bygger på utestängande och rädsla vill jag göra det klart. Jag vill inget hellre, politiskt, än att se partiet förlora sina väljare och gå upp i rök. Men med demokratiska metoder. Så jag känner några få sverigedemokrater jag faktiskt gillar. De ställer inte upp på skräcken för människor som kommer utifrån, utan har andra, dock enligt min uppfattning ologiska, skäl till att välja partiet. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Partiet är dock rasistiskt, enligt min mening.

Jag skriver betydligt mer sällan om V, för ingen förväntar sig att moderater ska fördra det partiet. Men jag tycker två ting. Dels finns det väldigt många vänsterpartister jag tycker mycket om, lustigt nog. Men när det gäller de åtgärder partiet förespråkar står de mycket långt från min uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Jag kan inte med den tankefigur som innebär att man ska samla ihop nästan allt vanligt folk jobbar ihop och sedan kravlöst pytsa ut människors löner till helt andra än dem som faktiskt slitit ihop dem.

Min antipati mot partierna ifråga har alltså olika karaktär, men människor röstar på dem, och vi måste därför förhålla oss till dem.

Så jag bestämde mig för två år sedan för en formel när det gäller SD. Inte förhandla om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik. Andra förhandlingar i enstaka frågor är ok. Jag bestämde mig för att om M ställde upp för detta skulle jag ställa upp för M, och så blev det. Jag tycker partiet hållit en bra linje och skött sig föredömligt.

”Måste man inte kunna prata med alla?” Jodå, men de jag valt att företräda mig ska inte ingå i förhandlingar där man riskerar välja sådant som går helt på tvärs med mina värderingar, och, vilket faktiskt också är viktigt, mina företrädare ska inte ge en plattform till den propaganda mot främst muslimer men även övriga invånare med rötter i Afrika och Mellanöstern som SD hela tiden hänger sig åt. Jag vill inte se SD på ett podium tillsammans med dem jag skickat till riksdagen.

Att jag inte ställde motsvarande krav när det gäller V är förstås för att det inte behövs. Ingen tror att M kommer att börja förhandla bort friskolor och RUT-avdrag med Sjöstedt. Jag anser dock att Vs politik är djupt skadlig för Sverige om den genomförs.

Men den fråga som varit intressant ur ett filosofiskt perspektiv, nämligen ”hur förhåller vi oss till partier och väljare som röstar helt i strid med våra värderingar” har plötsligt blivit realpolitisk.

Tidigare var SD ett problem för högersidan och V för vänstersidan. Men när C och L bestämde sig för att hoppa över staketet blev plötsligt V deras problem.

Och nu plötsligt blir det viktigt att inte heller V förhandlas med. Både V och SD ska hållas helt borta från all politik, tycker C och L.

Så det är svårsmält.

Om man säger som jag: inte regeringsförhandla, inte budgetförhandla, inte göra upp i specifika frågor (som migpolitiken i fallet SD), ja då kan man ju ha samma inställning till V. Dvs man kan gå med på uppgörelser i frågor som inte är antingen övergripande eller går in i ett område där man anser deras inställning extra skadlig.

Men för C och L räcker inte det. Var fjärde väljare ska i princip se sin röst helt ogiltigförklarad när både V och SD sveps in i en invisibility cloak.

Jag sympatiserar ju som sagt med synen på partierna, men hållningen är synnerligen omogen och faktiskt direkt farlig. Den bästa grund man kan tänka sig för att säkerställa att partier växer är att nonchalera dem på ett sätt väljare som annars står utanför uppfattar som orättvist. Vi människor har en inre röst som säger till oss att sympatisera med outsidern, med den som inte får vara med, den som alla är elaka mot.

Betyder det att vi ska ta in dem i värmen? Inte alls. Bara att allt avståndstagande måste förklaras på ett sakligt sätt, och fylla ett syfte som kan uppfattas som legitimt. Så fort man går till excess sker en motreaktion. Svepande formuleringar är därför livsfarliga. Det finns en linje vi måste hålla oss innanför, vi som håller oss för goda för att förhandla med sverigedemokrater och vänsterpartister.

Jag anklagas ofta för att gå över den linjen. ”Jaså du spelar rasistkortet!”, säger den som precis framfört grovt rasistiska argument, följt av gråtskrattemojin 😂😂😂😂. Jag anklagas av helt andra för att ”möjliggöra rasism” när jag säger att man kan prata med sverigedemokrater. Det är inte lätt att vara intolerant mot de intoleranta. Vi behöver fundera över vad som är acceptabelt och sedan stå för våra beslut, men också vara beredda att ompröva dem.

Och jag anser ju som bekant att C och L våldsamt överdrivit risken med att bilda en alliansregering när ett mandat saknas. Jag tycker att man borde ha försökt för att sätta press på SD.

Och jag anser slutligen att man genom att överdriva risken med att lägga fram sin egen politik och låta riksdagen rösta på den faktiskt gödslar marken åt både SD och V. C och L har med sin bisarra sturskhet och överpräktighet genererat empati för både Sjöstedt och Åkesson långt utanför deras väljarkretsar.

The road to hell is paved with good intentions.

Det är det snällaste jag har att säga.

Regeringskrisens inneboende dumhet

Publicerat den av

Så jag hör inte till dem som säger att C och L svikit alliansväljarna överlag. Partier har enbart ett ansvar mot sina egna väljare, och ingen annan. Det är ett nonsensargument.

Men det som hänt sedan valet har på allvar skadat Sverige, för det har resulterat i att alla partier utom V och SD framstått som vimsiga och inkompetenta.

Detta borde C och L ha gjort:

1. Gått fram med en alliansregering, och om SD röstade ner den
2. Gått fram med en alliansbudget, och om SD röstade ner den
3. Försökt hitta en annan lösning, typ den de har nu.

Då hade ansvaret för en S-regering varit SDs i allmänborgerliga väljares ögon, och chansen är stor att den som nosat på SD tänkt sig för nästa gång.

Cs argument har hela tiden varit att man skulle bli ”beroende av SD”, men det är förstås dumheter. Riksdagen ser ut som den gör oavsett vem som regerar, och samma majoriteter måste hittas oberoende av statsminister. Samma lösningar är därmed möjliga oberoende av statsminister. Ett annat argument har varit att det då blir väldigt osäkert vid varje budgetomröstning, men den risken var alltid minimal, och risken att budgetsamtal mellan rödgröna och C och L havererar är knappast noll den heller.

Nu har vi istället en situation där L i nästa val garanterat kommer att förpassas till historieböckerna, vilket jag tycker är enormt tragiskt, C inte kommer att kunna ingå i ett seriöst borgerligt alternativ och Sjöstedt och Åkesson kommer att framstå som de enda vuxna i rummet eftersom de aldrig behöver ta ansvar för något, och därmed växa med kanske fem procentenheter var.

Ingen som följt mig behöver misstro min antipati mot SD och mitt starka engagemang mot ett samarbete med partiet. Just därför behöver sådana som jag vara de som står främst på barrikaderna och kallar detta för vad det är: en absurd, kontraproduktiv, luftfäktande feghet.

Sverige kommer att ha en semistark vänster och en semistark nationaliströrelse och en förlamad borgerlig putteminoritet.

Däri ligger den verkliga tragiken.

Mansours medborgarskapsåterkallande

Publicerat den av

general-flagSaid Mansour fråntas sitt danska medborgarskap och skickas till Marocko. Om honom hittar jag inget gott eller förlåtande att säga. Jag har full förståelse för alla danskar som inte vill dela medborgarskap med honom, baserat på vad jag läst mig till.

Men jag är generellt skeptisk till just fråntagande av medborgarskap. Förfarandet påminner om hur England deporterade kriminella till Australien.
För man kan uppenbarligen inte bara plocka av någon ett medborgarskap om den inte har ett annat, och då uppstår ju frågan om varför den kriminelle är det andra landets problem. Mansour bodde sina första 23 år i Marocko, och de senaste 35 i Danmark.

Och att lagstifta om att kunna plocka av någon medborgarskapet för att den är kriminell är mycket ovanligt, ur internationellt perspektiv. Jag har letat en stund, och jag hittar inga andra länder som gör så. Närmast kommer Australien, som fråntagit 12 personer medborgarskap på grund av ”extremist links”. Australien har också fått mycket kritik för detta – inte minst från de länder som tvingas ta emot sina medborgare. I ett fall hävdar landet ifråga, Fiji, att personen inte ens är medborgare där, och att han därför nu blivit statslös.
Däremot är det inte helt ovanligt att du kan bli av med medborgarskapet om du ingår i ett annat lands militär eller för att du ljugit om viktiga omständigheter när du blev medborgare. Så den sortens regler kan Sverige laborera med utan att riskera alltför mycket kritik, om vi nu tycker det är mödan värt.

Men det blir lite svartepetter över det hela om länder ska kunna plötsligt välja bort dem med dubbelt medborgarskap som man inte vill ha. Närmare 700 000 svenskar bor i utlandet. Om vi börjar deportera kriminella till länder där de i vissa fall kanske aldrig ens bott kan samma sak hända oss. Andra länder skickar sina mördare och våldtäktsmän hit.

Så min synpunkt här är inte att det är synd om Mansour. Det är bäst jag skriver det tydligt och klart, för annars kommer arga läsare att påstå att jag försvarar terrorister.

Min främsta kritik är att vi inte bör gå i spetsen för att ändra en övergripande världsordning som säger att har man en gång gjort någon till medborgare får man faktiskt stå sitt kast och ta ansvar för vederbörande.

Istället bör vi uppgradera medborgarskapet, och ställa högre krav på dem vi gör till svenskar.

Exempel: Nisse Nilsson är född i X, är svensk medborgare på grund av att en förälder är svensk, har aldrig bott i Sverige, pratar inte ens svenska och så en dag begår han brott. Domstolen plockar av honom medborgarskapet i X och deporterar honom till Sverige.

Vill vi det?

Vad vill vi bortom vänstervågen?

Publicerat den av

IMG_4281När jag växte upp var normbrytande norm. Som studentbarn i ett kaotiskt och revolutionärt Lund med liberalkonservativa föräldrar skapades en märklig identitetskris. Det gamla och det nya kraschade in i varandra hela tiden, och eftersom jag var ett tämligen introvert, avigt och reflekterande barn ägnade jag stora delar av min självvalda ensamhet åt att grubbla över vad som var rätt och vad som var fel i ett ständigt pusslande där bitarna inte passade i varandra.
”Morfar är direktör, men säg inte det till dina kompisar, för det tycker alla är fult.”

Min första fröken var gift med en präst. Vi började varje dag med en psalm. Samtidigt som vi sjöng om fädernas kyrka och pratade om Jesus brändes studentmössor och BH:ar, könsnormer hånades, ”rika” kallades utsugare och barn skulle danas och formas till kollektivister.

Sprätten satt på toaletten, Ville, Valle och Viktor ifrågasatte orättvisor och så småningom gick hela Sverige vilse i Pannkakan.

Kontrasten mellan samhället och familjen blev än större när reaktionerna på det reaktionära blev mer traditioner och konservatism.

Ingen slapp undan politiken. Den trängde sig på, pyste ut ur radion och TVn. I kvartershörnet hade Lunds lokala FNL sitt högkvarter, demonstrationståg och fritidspersonal hetsade mot USA och Nixon medan en hånleende Palme förklarade död åt kapitalismen.

Alla hade en agenda, upplevde jag.

Säkert var det inte så, men det var min känsla.

Idag kan jag se på den tiden som enormt karaktärsdanande. Jag har insett i efterhand hur viktigt det är att höra olika budskap, reflektera och sedan bilda en egen uppfattning.

Mina barn, som är mellan tretton och tjugonio, har aldrig utsatts för den sortens påträngande politiska budskap. Även om många älskar att påpeka hur vänstervridet SVT är kommer inga program idag ens i närheten av sjuttiotalsfostrandet.

Istället för att diskutera verkliga politiska reformer som gör skillnad har vi fastnat i ett gnäll om skolor som kanske inte firar lucia, huruvida ett jämställdhetscentrum med några tiotal anställdas nedläggande kommer att förstöra Sverige för gott, vilka enorma skador eller fördelar en flygskatt ger, och om det inte är så att motioner och propositioner som SD röstar på kontamineras av rasism och hur man undviker detta genom att skapa konstlade konstellationer av partier som inte alls vill samma sak utan att riktigt veta vari den fara man blåser upp egentligen ligger.

70-talet var absurt och förvirrande. Men det ville något. Människor ville framåt, även om det fanns olika syn på åt vilket håll ”framåt” låg.

Idag har vi glömt det som är viktigt.

Här är vad jag hoppas vi ska börja jobba med istället för dagens ickefrågor:

1. Hur bidrar Sverige till att världen blir en fredligare plats?

2. Hur säkerställer vi på bästa sätt att människor kan migrera säkert och rättvist, och så att de som flytt sina hem omhändertas och ges en möjlighet till en ny tillvaro?

3. Hur skapar vi ett system för att undsätta dem som saknar inkomst som ser till hela människan? Vi behöver bygga om Arbetsförmedlingen, akassesystemet och Försäkringskassan. Hur?

4. Hur står vi upp mot det växande muslimhatet i Sverige?

5. Hur tar vi som älskar mångkultur och invandrare ansvar för de problem som uppstått i invandringens kölvatten, som hedersproblematik och gängkriminalitet?

6. Hur lär vi svärjevännerna att älska Sverige igen?

7. Hur börjar vi prata med varandra istället för att twitterkriga, skrika in i youtube-klipp eller skriva ettriga facebookkommentarer?

Muslimsk, samordnad attack på Lucia?

Publicerat den av

wp_20161223_20_10_15_proI USA finns en utdragen gnälldebatt från Fox News, som även plockats upp av Trump, som heter ”War on Christmas”. Kampanjen riktar sig mot sekulära, som ju ofta säger ”Happy Holidays” istället för ”Merry Christmas” till okända, eftersom det är hyfs att inte anta att alla firar just jul. I åratal har detta malt på varje år i december, och utgångspunkten är att om vi inte ser upp kommer de, dvs ateister, judar, muslimer och andra, att förändra samhället bort från hur just de själva vill ha det.

I Sverige anses julen stå under attack från invandrare och batikhäxor. För några år sedan var det disneydockan, sedan den påstått förbjudna pepparkaksgubben i lussetåget, förra året var det en svart lucia, och nu ska, via närmast terrorliknande metoder, de skolor och förskolor som ens kan misstänkas inte fira lucia med föräldrar närvarande hatas, hotas, hånas och hetsas mot. Jag kan tänka mig att många rektorer är livrädda när de ser hur deras kollegor runtom i landet behandlas.

Men det är ju inte egentligen så att lamotte-svansen och andra hatare egentligen bryr sig om hur en viss skola deras egna barn inte går på firar jul.

Det underliggande budskapet är att muslimer kommer hit och kräver stopp för lucior och tomtar, och vi är mesiga och lägger oss platt. De antas hata Sverige och svenska traditioner, och de vill helst svepa in oss alla i burkor istället för lusselinnen.

Nej, Lamotte skrev inte att det var muslimers fel rakt ut, men han slängde in teorin som ett hatköttben i texten, och svansen högg på det.

Under alla år mina sju barn gått i skolan har det mig veterligt bara funnits ett barn i deras klass/förskolegrupp som inte varit med i luciafirandet, och det var, som jag tidigare skrivit, en pursvensk jehovasvittneflicka. Alla mina barns muslimska kompisar har deltagit. Fråga vilken muslim du vill i Sverige – det är mycket få som inte ger sina barn julklappar eller har gran. Det finns ingen muslimsk, samordnad attack på vårt julfirande. Den myten måste stoppas, för den är inte bara osann utan även rasistisk.

Tänk dig om budskapet istället varit ”judar försöker stoppa lucia”, så hör du hur nära 30-talsretoriken Lamotte med flera ligger.

”Hur kunde det hända?” var frågan vi alla ställde oss efter andra världskriget. Jo, för att anständigt folk tittade bort när judehatet spreds.

Nu måste anständigt folk sätta ner en tydlig fot mot attackerna på Sveriges muslimer och myten att de försöker stjäla vår jul.

Julen tillhör oss alla. Den är vår egendom att fira som vi själva väljer. Vår upplevelse förstörs inte av att andra runtomkring oss firar på andra sätt.

Dagens fråga:
Finns det någon i min läsekrets som varit med om någon muslim som krävt någon sorts stopp för luciafirande någonstans?

GAL-TAN förvirrar

Publicerat den av

generic-mirrorJag är inte så jätteförtjust i GAL-TAN-skalan. Den har sina poänger, men som någon sa: Det blir lite OND-GOD över det, där alla coola, öppna människor hamnar i GAL.

Grön borde inte vara en egen inriktning. Din åsikt om huruvida vi behöver göra mer för miljön borde inte vara avhängig av hur du i övrigt vill inrätta samhället, utan av huruvida de åtgärder som genomförs är försvarbara vis-à-vis deras kostnad.

Det man möjligen kan ställa mot varandra är Alternativ och Traditionell. Hur snabba vi är att hoppa på det som är nytt och förkasta det som varit. Och jag skojade till det igår genom att skriva ”jag är konservativ av hävd”, men det är för mig uppenbart att vi behöver vara rotade i våra traditioner och vår gemensamma historia för att kunna öppna våra hjärtan och släppa in andra människor och lära nytt, men det betyder inte att vi ska stå still och trampa när förändring är befogad.

Sedan buntar man ihop Liberal med Libertarian. Men Libertarian innebär i princip inget socialt kontrakt alls, och står i stora delar i stark motsats till Liberal. Ingen ska tas om hand. Total frihet för den starke. Få i Sverige vill dit.

Image may contain: 1 person, textI TAN får man dras med Auktoritär och Nationalist. Dvs Hitlers och Stalins värderingar. Ein Volk, ein Reich, ein Führer. Själv tycker jag det finns få om någon fördel med nationalismen. Den stänger in, hindrar, skrämmer, gör oss trångsynta och misstänksamma och till slut hatiska, och får oss att tro att ett rådhustorn är en ”fet ottomansk minaret”. Men det betyder inte att man inte kan gilla nationalsången och folkdräkter.

Vår politiska inställning är ju beroende av var landet ifråga befinner sig. I Sverige är jag tryggt ekonomiskpolitiskt till höger, men vi har en av världens högsta skatter. Jag står självklart bakom vård och skola för alla och för att människor inte ska falla igenom och fara illa. De politiker som beskrivs som ultrasocialister i amerikansk politik vill det Moderaterna vill i Sverige. Sanders, Ocasio-Cortez, Warren kämpar för sjukvård för alla, fria universitet, studielån, fungerande infrastruktur och äldrevård. Hur man man inte stå upp för det? Så i USA skulle jag hamnar rätt långt till vänster och rätt högt upp på GAL-TAN-skalan. Jag tycker deras konservativa är i bästa fall fel ute och i värsta fall synnerligen obehagliga i sin ultrareligiositet och sin dubbelmoral.

Jag vet inte om vi behöver fler beteckningar eller andra beteckningar. Vi behöver nog bara fler ord när vi beskriver oss själva.

Rösta rätt idag

Publicerat den av

generic-stopSer nu i mitt flöde av trevliga människor jag samlat på mig under mina år i kampen mot främlingsfientlighet, muslimhat och övrig rasism att om man röstar ner Ulf Kristersson idag har man besegrat fascismen.

Öh. Tänk att det var så lätt hela tiden. Då hade vi ju inte behövt jobba tillsammans för att skriva ihop alla dessa hundratals eller tusentals artiklar om faktafel, trender, statistik, regerlverk med mera. Det fanns ju ingen anledning att driva opinion. Det var ju bara att alla partier grötar ihop sig i en sjuklöver och utser SD som huvudmotståndare. Det är ju så populism dör, eller hur? Genom att man oavbrutet pratar om populistiska partier och försöker kleta dem på varandra i månader och håller Sverige gisslan under tiden?

Här är min analys för idag:

SD är inte en idé. Det är en konsekvens av en trend som sprider sig genom västvärlden. Åsikterna är äldre och större än partiet, och partiet är bara en ventil. Vi måste bekämpa åsikterna genom fakta och motargument. Det kommer inte att gå fort eller att gå över. Det kommer att pågå långt efter att vi förmultnat, så vi måste fostra våra barn att ta över efter oss.

Men omröstningen idag handlar inte om SD eller inte SD. Den handlar om Alliansen vs. inte Alliansen och om att värna Sveriges hela politiska landskap för kommande decennier. SD har funnits i riksdagen i åtta år. Visst har de påverkat genom att stödja båda regeringarnas propositioner i en majoritet av fallen, men inte när det gäller migrationspolitiken, och det finns ingen anledning att de ska göra det framöver heller.

Det enda min partiledare säger sig vilja, och han har inte givit någon anledning till någon att misstro detta, är att driva allianspolitik, och så får övriga partier rösta som de vill. Han har lovat att inte förhandla med SD. Och då måste det gälla.

Skulle det löftet brytas har Annie och Jan alla möjligheter att lägga ett misstroendevotum och avsätta honom. Man tar ingen risk genom att låta honom försöka.

Jag ser att Jimmie Åkesson insinuerar att han fått garantier under bordet, men han har två skäl att hävda det. Det ena är att försvara beslutet att rösta på Kristersson inför sina egna, och det andra är att hans största dröm är att slå in en kil i Alliansen. Han behöver ju inte direkt anstränga sig, kan vi konstatera.

Jag känner många trevliga sossar. Men i min politiska karta är M och S huvudmotståndare, och det finns en sund och välbehövlig dragkamp mellan klassisk höger och vänster som gör att vi gör varandra bättre. Vi ska inte ge upp den i panik och sätta oss i varandras knän och sedan är det alla mot Jimmie, som kan klä sig i offerkofta och framstå som enda alternativ till allt någon kan tänkas vara missnöjd med.

Jag vill ärligt talat hellre se en ren sosseregering än en alliansregering ihop med MP, av de skäl jag just nämnt.

Jag hoppas alla tar sitt förnuft till fånga och inte ger Åkesson makten att bestämma mer än han redan gör. Jag hoppas C och L antingen röstar igenom Kristersson idag eller också låter man Löfvén regera och bedriver stark opposition.

Det största hotet mot Sverige är att vänster-höger-konflikten suddas ut, för det ger verklig grogrund till nyfascismen.