Förra veckan gjorde Lena Richardsson på Filipstads Tidning en intervju med mig, som resulterade i ett fint reportage. Lena hade läst boken noga, och hade massor av intressanta frågor. Extra kul att vara i Filipstad, där delar av Ferrum utspelar sig.
Bilderna är från Storbrohyttan utanför Filipstad.
När det gäller privacy silar vi som sagt mygg.
Här är en elefant vi svalt utan att veta om det.
Peta in ditt namn, och se din inkomst (i relation till resten av befolkningen).
Jämför med:
Vi svenskar har alltid varit bra på öppenhet, som är ett vikigt redskap för såväl demokratiska krafter som stalkers.
Jo, infon har alltid varit tillgänglig. Jag vet. Men nu är den bokstavligt talat at our fingertips.
Vill vi ha det så här?
Behöver vi #prataomdet?
Släktforskning blev på kort tid en stor passion för mig. Det har så många komponenter. Folklivshistorian blir levande när man ser listorna över de ägodelar de lämnar efter sig, och prästens ibland brutala kommentarer i kanten av husförhören. Först är det bara en massa datum och namn, och namnen är i regel förvillande lika. Det är Jöns, Sven, Anders och Per, och så är det Stina och Anna. Är man i Skåne heter de dessutom Ingar, Bengta eller Karna. I efternamn heter man då Jönsson, Svensson osv.
Men sedan växer historierna fram. Glömda historier, som ingen längre hade känt till om inte släktforskaren stirrat på just de där handskrivna posterna, som en nitisk kyrkoherde lite uppgivet plitade ner. Uppgivet, för att det var mer regel än undantag att husförhören missats, och för att han så ofta fick begrava de barn han precis döpt.
Jag tänkte här berätta en del om de pärlor jag hittat bland både egna och andras förfäder. De flesta var torpare eller småbönder, och levde på ytan ganska likartade liv. Det betyder inte att inte deras tillvaro var upplevelserika, om man skrapar lite.
Här är historien om Styrman Jöns Andersson Nygren.
Anders Persson föddes i Ivetofta i nuvarande Bromölla i början av 1700-talet. Han gifte sig 1744 med Gunnel, och fick barnen Pär, Anna och Nils. Men Gunnel dog i mars 1751, när Nils bara var ett år. Nästan exakt ett år senare gifte Anders om sig med Elna, som nio månader och tre dagar senare födde sonen Swän. Två år senare föddes en dotter, som fick namnet Gunnel, uppenbarligen efter första frun, eftersom det inte var ett vanligt efternamn.
Jag stannar lite där.
Hur kändes det för Elna? Att leva med en annan kvinnas barn, och sedan döpa sin dotter efter samma kvinna. Ville hon det själv? Hade hon kanske känt Gunnel?
Efter Gunnel II föddes Kiestina, Ingar, Anna, Jöns och Ola. Vad jag kan bedöma överlevde alla. Anders var dräng, så hur de klarade hushållsekonomin begriper jag inte. Det måste ha varit fattigt och eländigt. Den näst yngsta av dessa tio barn, Jöns, blev sjöman. Titlarna varierar lite med tiden: Copvardiesjöman och styrman förekommer också.
Jag vet inte hur han lyckades med det, men det lär ha tagit en del tåga. Ivetofta ligger visserligen nära havet, men såvitt jag förstått ligger närmaste hamn i Karlshamn, flera mil bort. Styrman var en hyfsat fin titel, och han var bara näst yngsta barnet till en dräng.
Han tog också namnet Nygren.
30-åriga Jöns gifte sig med 25-åriga pigan Ingar Svensdotter Lamberg från Edenryd. Hennes far var antingen död eller frånvarande, för det verkar ha varit hennes arbetsgivare som var löftesman.
Så småningom flyttade de till Tullsborgshuset, också i Ivetofta. Med sig hade de Jöns mor, numera änka, Elna, lillebror Ola och en äldre syster, som också hette Ingar. De hade faktiskt också en piga i början.
Sex barn hann Ingar föda. Anders och Ingar, och så Anna, som dog i mässlingen, och sedan en Anna till som överlevde. Sedan en Sven som dog i ”okänd barnsjukdom”, och så en Sven till.
Därefter dog både gamla Elna 1806 och frun Ingar 1807. Varför Ingar dog vet jag inte – prästen har bara skrivit ”död” i husförhörslängderna.
Vilken panik Jöns måste ha fått.
Båda kvinnorna var borta, kvar var bara hans storasyster Ingar, lillebror Ola och fyra barn mellan två och elva år. Var han ens hemma när frun dog? Var han på sjön? Vem tog barnen? Hans syster?
Kanske hanterade hon inte situationen så bra, för när han flyttar till Grödby har han inte med sig syskonen. Han tituleras då ”husman”, vilket rimligtvis betydde att han lämnat sjömanslivet, och istället förmodligen arbetade åt den som ägde fastigheten. Istället gifter han om sig, mindre än två år efter Ingars död, med 42-åriga änkan Sine, några år äldre än han själv, vilket var ovanligt. Jag tror inte hon hade barn med sig i boet. Rimligtvis planerade han att hon skulle ta hand om de moderslösa små, men den idén sprack när Sine redan året efter fick feber och dog.
Jöns hängde inte läpp. Han gifte sig med den lite yngre Nilla Lassesdotter, nio månader efter Sines död.
De fick bara ett barn, tre och ett halvt år senare – en son som dog samma dag han föddes.
Jöns Nygren dog sju år senare, 56 år gammal, i lungsot.
Nilla bodde kvar med sina styvbarn, varav äldsta dottern Ingar gifte sig med skomakare Johan Fredrik Hoffberg.
En trevlig välkomsthälsning. Vädret var strålande, så majoriteten av Kristinehamns invånare var annorstädes. Det blev ändå en givande stund!
Tack Bosse och Skeppsakademin för trevligt ordnande!
Den skandinaviska midsommaren är en tid av magi. Våra förfäder samlades i familjer eller hela socknar för att fira sommarsolståndet. För oss som brinner för folklivshistoria är dagen en knutpunkt när vi känner gemenskap med våra förfäder.
Och för den som läst Ferrum vill jag nu avslöja en hemlighet: Det stora midsommarfirandet på ängen utanför herrgården, där Kajsa-Stina dansade med Carl och tillfälligt suddade ut klassgränserna, är inspirerat av midsommarfirandet i Kulla-Gulla – där de rika för en gångs skull umgicks med torparna. Jag älskade de böckerna när jag gick på lågstadiet. Strindbergs Fröken Julie har förstås också bidragit till min bild av midsommar som just dagen då gränserna tillfälligt löstes upp, även om det slutade mindre bra i just det fallet.
Vi borde fortsätta detta arv genom att göra midsommarafton, det svenskaste svenska, till en symbol för inkluderande. När vi ser förbi klasskillnader, hudfärg, etnicitet och religion inser vi att vi hör ihop.
Glad midsommar!
Jag har lagt ett antal år på att grubbla runt personlig integritet. Det är en viktig del av mitt skrivande: alla dessa månader och år jag tillsammans med andra integritetsivrare lagt på att vrida och vända på dessa frågeställningar.
För ett tiotal år sedan var jag ”Privacy Manager” på ett större telecomföretag, och jag forskade en del och skrev om området. Jag och en juristkollega var även i Bryssel och föredrog och diskuterade införandet av The Privacy and Electronic Communications (EC Directive) Regulations 2003.
Privacy in mobile Internet var mitt specialområde, och på ett antal konferenser och i papers och i mitt fall även en faktabok diskuterade vi vad som skulle hända i framtiden med våra data. Vi satte ihop – och patenterade, standardiserade eller beskrev – spännade algoritmer för att skydda den som ville slippa bli exponerad, för i framtiden skulle det vara helt nödvändigt – det begrep vi.
Den framtiden är vi i nu.
Mycket tog den vändning vi trott. Vi har många identiteter på nätet. Vi skickar vår ”location” när det inte tillför något. Och vi finns överallt.
Ibland blir jag tillfrågad vad jag tycker om att FRA och NSA kan få tillgång till vad vi skriver på Google plus och Facebook. Här är svaret:
Generellt är det att sila mygg att lägga ut hela sitt liv på Facebook och sedan bekymra sig om NSA. Ska man då låta bli att posta? Mja. Man ska posta medvetet. Tänka till. Tänka hela vägen. Människor skadas av slarviga uppdateringar – det är ett faktum – och där hjälper ingen krånglig algoritm i världen. Grannar, blivande arbetsgivare, hatiska ex – fundera över dem först. Som individ räcker det långt.
Men ett samhälle där så stora datamängder finns att tillgå blir också sårbart på en betydligt högre nivå. Ingen av oss kan överhuvudtaget tänka sig vart vi skulle vara om Hitler eller Stalin haft den information som finns idag.
I Ferrum går jag tio år till in i framtiden, och utvecklar de hoten. I uppföljaren, som kommer ut i höst, går jag mycket längre. Jag är orolig. Vi ska vara oroliga. Det är dags att lyfta blicken från myggen till elefanterna.
26-29 september kommer jag, Ferrum och Truls och Trilla att delta i Bokmässan i Göteborg.
Vi kommer främst att finnas i Egenutgivarnas monter, men Ferrum kommer också att presenteras i Värmlands författarsällskaps monter under söndagen.
Kom och hälsa på!
Författaren och vännen Eva Ullerud har skrivit boken Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt. Bonnie är en siameskatt som ger sig ut för att finna sina vänner efter att den första snön fallit.
Nu har jag inte längre något barn i rätt ålder att läsa den för, men är ändå övertygad om att den uppfattas som spännande. Bilderna är vackra och ritade av författaren.
Saxat ur Bibliotekstjänsts recension av Ferrum, häftepos 13114428, av Annika Johansson:
”I en liten bruksort nära Filipstad på 1930-40-talen arbetar sig tonåringen Kajsa-Stina beslutsamt ur sin påvra bakgrund och når en bättre tillvaro, men hennes kärleksliv lider på grund av missförstånd och felbeslut. Tjugosexåriga Jackie, i Stockholm på 2020-talet, kontaktas av en mycket gammal dam som har hemligheter att avslöja, och blir sålunda indragen i en historia som rör DNA-register och rikets säkerhet. De två spåren hör tätare ihop än man först kan tro. Kajsa-Stinas del i romanen är fin, då hon handlingskraftigt lyfter sig själv men inte för den skull lyckas i allt.”
Språket beskrivs också som ”välvårdat”, vilket förstås är extra kul.
Jag hoppas förstås att många fler bibliotek nu vill införskaffa romanen.
Den första låten är till för att hata. Jag hade förut Marie Fredrikssons Ännu doftar kärlek, för att jag gillade den. Nu tål jag den inte längre. Hör jag den stänger jag av.
Den är därför utbytt mot Wake me up.
Efter två veckors ursäkter lufsar jag ut på vad som borde vara min dagliga löptur. Jag trasslar med nallen och hörlurarna, och låser dörren med en suck.
Stegen tar emot. Kläderna sitter fel. Hunden, som så länge hoppfullt sneglat på mina löparskor, är nu överlycklig och synnerligen osamarbetsvillig, och drar skuttande åt alla håll. Det finns fåglar, fjärilar och andra jyckar som måste upptäckas. Hennes naturbehov tvingar mig också att stanna flera gånger.
Jag biter ihop. Wham! betyder rökiga, pastellfärgade diskotek i Karlstad i slutet av tonåren, och det passar på något sätt med trögheten i situationen. Jag vill bara bli klar och komma hem.
Men George Michael ger upp till slut, och ersätts av Eddi Reader. Med de mjuka, sorgsna tonerna i Bell, Book and Candle faller lunket plötsligt in, för både mig och hund. Vi travar i samma takt, och det känns bra. Jag kommer på mig själv med att småle. Folk jag möter ler tillbaka.
När jag så kommer fram till Sollentuna kyrka tystnar Eddi, och istället sjunger Lisa Ekdahl att jag ska öppna upp mitt fönster, och in släpps endorfinerna.
Jag älskar att springa! Det är det bästa jag vet!
Jag är Forest Gump, och ska aldrig stanna.
Löpning är mitt liv och min lycka.
Helena Trotzenfeldt 