Bubbelskrift

Publicerat den av

PortOavsett vad jag ska skriva – bok, blogginlägg eller rapport – skriver jag alltid klart i ett svep, så långt möjligt.

Jo. Man kan inte skriva en faktabok med en massa research från pärm till pärm oavbrutet, men då bryter jag ut kapitlen istället, så att jag får en naturlig början och slut för varje skrivarstund. När jag börjat med respektive del tillåter jag inga avbrott förrän jag är i mål.

Det är svårare med romaner. Men jag bygger hela synopsisen, filar på den, gör den forskning jag vet att jag behöver, och sedan sätter jag mig. Jag skriver dygnet runt i en dryg vecka, och gör bara uppehåll för att sova. Jag äter vid datorn.

Jag vet att många, kanske de flesta, författare skriver någon timme om dagen, men det skulle jag aldrig klara. Jag kan inte förflytta mig mellan scenerna så fort. Jag måste vara i handlingen och känna det karaktärerna känner – annars blir det inte rätt.

Jag behöver min bubbla. När jag gått ut ur den och läser vad jag skrivit undrar jag ofta var allt kom ifrån. Det är ibland som att läsa något någon annan skrivit. Jag blir därför min egen första lektör, när jag som mitt vanliga jag sätter mig och granskar vad mitt alter ego skrivit.

Å andra sidan behöver jag sällan stryka i mina manus. Fylla ut behövs – särskilt med beskrivningar, och formulera om – absolut, och det massor – men inte ta bort. Bubbelskrivaren visste vad som behövde hända.

Allas kompis

Publicerat den av

NormandieDetta är en testballong. Löfvén skriver ”vi vill slippa bestämma vem vi ska regera med i förväg”, för att se om det går hem.

Han spekulerar i huruvida Reinfeldt kommer att genomföra Lööfs förslag om hon åker ur regeringen. Jo, men ingen kan väl på allvar tro att en treparti-alliansregering kan skrapa ihop någonting som ens är i närheten av den majoritet som behövs för att regera.

Man måste nämligen inte alltid bilda regering. Har man så kasst riksdagsunderlag att man inte kan få igenom sina förslag är det bättre att avstå. Har man åsikter som står långt från det största regerande partiet är det bättre att avstå. Sverige behöver en kompetent opposition.

Det börjar mer och mer kännas som om Löfvén är nervös och mest vill slippa sätta ner en fot. Han vill kunna vara allas kompis. Han vet att De rödgröna kastade Mona Sahlin ner i opinionsavgrunden, och därför vill han stanna kvar uppe i det trygga ”vi väntar och ser”-molnet.

Ännu mer spännande är det när Löfvén blir sur på Reinfeldt för att Lööf et al inte vill samarbete med Löfvén istället. Ungefär som ”det är ditt fel att din fru inte vill lämna dig och ha ett förhållande med mig istället”.

Påståendet ”politik blir bättre om man samarbetar brett” går som en röd tråd genom hela artikeln, men det leds aldrig i bevis – vare sig med logik eller exempel. Löfvén verkar räkna med att ivrig överanvändning av det positivt laddade ordet ”samarbete” ska göra att väljarna inte frågar ”på vilket sätt blir allt bättre?”.

För i själva verket är samarbete demokratins antites. Demokratin frodas i konflikten – dvs när man inte är överens. Demokratin kräver ifrågasättande. När politiska beslut fattas utan offentlig debatt bakom stängda dörrar förlorar medborgarna, och de enda som vinner är de som står utanför samarbete, dvs SD.

Vad han säger i artikeln är: ”Snälla väljare, låt mig slippa välja förrän valet är över, så lovar jag att blir en kanonbra förhandlare efter valet, och då fixar sig allt!”

Vad jag vill svara är: ”Sverige behöver en opposition, och inte sju partier som pratar tills de vill samma sak.”

TILLÄGG 15:10

Löfvén fortsätter blanda ihop korten. Fp och C har inte sagt nej till samarbete. De har sagt nej till att regera ihop. Självklart säger ingen nej till att samarbeta i specifika frågor, om det behövs.

Sedan är frågeställningen om vad som händer om ett eller två partier åker ur riksdagen helt irrelevant, för självklart får inte Alliansen regeringsmakten då. Så det finns ingen anledning alls att spekulera i vad en borgerlig tvåpartiregering ska ta sig till.

Och ja, oavsett regering blir det en förhandling efter valet, men det är en oändlig skillnad mellan att vara överens i 75% av frågorna och att vara det i 5%.

Nödvändigt med kön?

Publicerat den av

BenDet finns ett antal principer för personlig integritet, eller Privacy. En sådan är att vid all datainsamling ska ”Necessity Principle” gälla. Enbart data som behövs för att fylla det syfte för vilket det samlas in ska vara tillåtet att spara, och enbart så länge som det behövs.

Folkbokföring är en speciell sorts datasparande. Tanken är att de uppgifter samhället behöver ska finnas tillgängliga för alltid. Dessa uppgifter är: namn, länk till föräldrar, adress, födelsedatum och kön.

I Tyskland införs ett nu tredje kön. Det är en eftergift åt dem som inte känner sig hemma i något fack.

I Sverige har vi sedan en tid en trend där flickor klarar sig avsevärt bättre än pojkar i grundskolor och gymnasier, och sedan söker till universitet i betydligt större utsträckning. Det håller i sig. Det är svårt att tro att det i längden kommer att funka att män har högre lön. När 90-talisterna och 00-talisterna börjat göra karriär på allvar tror jag skillnaderna kommer att suddas ut snabbt.

Frågan är vad som händer sedan.

Kommer vi att diskutera matriarkaliska maktstrukturer? Kommer män att försöka hävda sin rätt till lika lön? Eller kommer våra döttrar att vägra dela med sig av Makten?

Kanske är vi helt enkelt för besatta av kön. Det första vi måste ha reda på om en annan människa är just detta. Först när vi vilket könsorgan den andre parten har kan vi börja förhålla oss till den. Vi måste sedan hela tiden bekräfta insikten om den andra personens kön genom att kalla vederbörande för han eller hon. Det är ingens fel. Det är ett resultat av tiotusentals år där våra umgängesregler och senare lagar helt lutat sig på vår könstillhörighet.

Men om vi istället får vara individer inför samhället borde det bli självklarare att också leva vårt liv som en självständig varelse.

Nej, jag säger inte att vi ska förvandlas till det:ar. Att vi ska klä oss likadant, prata likadant och ha samma intessen. Jag säger bara att samhället inte har med hur vi ser ut nakna att göra. Det kvinnliga och manliga kan få frodas i det privata, i den utsträckning vi vill.

Visst finns det frågeställningar att lösa.

Lagstiftningen är ännu inte könsneutral. Kvinnor får barnbidrag, eftersom pappor annars av hävd anses supa upp pengarna, och kvinnor har särskild rätt till mammadagar för att läka efter förlossningen. Det finns en särskild lag om kvinnofrid.

Information om kön måste också stå i pass.

Och jag kan tänka mig att många av de länder vi adopterar ifrån kan dra öronen åt sig. De är ju redan skärrade för att vi tillåter samkönade äktenskap.

Men all förändring behöver inte ske i ett slag. Man kan utreda var problemen finns, och sedan staka ut en väg för att lösa dem.

Jag har alltså bestämt mig för att jag anser att Sverige ska börja jobba för en könsneutral folkbokföring. Kön ska man välja att uppge – det ska inte finnas med i något register utan att vi givit vårt medgivande.

Låt oss bestämma att vi vill dit, och sedan lägga upp en strategi!

Det kan få ta tid. Vi har haft könsindelad folkbokföring sedan sextonhundratalet, och könsindelning sedan alltid.

Men någonstans måste man börja, och början är en insikt i att Necessity Principle ger att mitt fosterland inte behöver veta hur min kromosomuppsättning ser ut.

Det är min ensak.

En femma i månaden till Krösus Sork

Publicerat den av

StudentJag har gjort en liten matematisk övning. Den är inte komplett, och det är möjligt att jag tänkt fel någonstans, i vilket fall jag gärna blir upplyst om detta, men jag tror den stämmer.

Det finns 1,4 miljoner skolbarn i Sverige. Då räknas grundskolor, gymnasier och särskolor.

Enligt denna artikel var vinstuttaget från samtliga aktiebolag som driver friskolor förra året 84 miljoner.

Men då ska sägas att även annat än skolor fanns med, eftersom några av aktiebolagen även bedrev annan verksamhet. Och dessutom vet vi inte hur mycket kapital som tillskjutits, eftersom bara uttag räknas. Många gånger följer vinstuttag investeringar. Dessa 84 miljoner är alltså mycket högt räknat. En sorts max-siffra.

Det betyder att vinstuttaget som allra mest kan tänkas uppgå till 60 kronor per elev och år. Dvs fem kronor per månad.

Nästa gång någon säger att ”vinstuttagen i skolan urholkar kvaliteten” kanske du ska fundera på att skicka med din unge en femma i månaden. För då får vi plötsligt råd med ökad lärartäthet, barn slipper mobbas och alla barns skolresultat kommer att skjuta i höjden.

Nej. Jag är inte på vinstivrarnas sida. Eller motståndarnas. Jag ser både för- och nackdelar med friskolor, och hoppas på en mer nyaserad diskussion.

Däremot är jag på det faktabaserade analyserandets sida. Och därmed för stävjandet av offerjournalistik och medvetet snedvriden propaganda, även kallad blåljugande.

För det är faktiskt just kritiskt tänkande som skolgång handlar om.

Detta är åt helvete fel!

Publicerat den av

FakeJag går inte på offerjournalistik.

Jag läser tårdrypande berättelser och tänker iskallt ”hur ser andra sidan ut då”? Och går det att hitta andra sidan kämpar jag tills jag gör det. Jag skriver sedan inlägg och kommentarer som får andra kommentatörer att skrika att jag saknar empati. Och jag sträcker på mig och känner att empatin, den sparar jag åt dem som inte skarvar. Ibland är det säkert orättvist av mig, men jag är ganska rabiat när det gäller undanhållande eller förvrängande av fakta.

Just nu läser jag Hanne Kjöllers bok En halv sanning är en hel lögn. Jag nickar och håller med och tänker äntligen! Någon som känner som jag!

Det vill alltså extremt mycket till innan jag plockar upp offerjournalistiska fall och säger: ”Detta är åt helvete!”

Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt frågor runt personlig integritet. Jag har forskat, varit krav- och strategiansvarig, skrivit två romaner och en faktabok, och föreläst i akademiska fora över hela världen. Jag vet att det där med registrering är svårt. Det känns så oskyldigt, och det blir så lätt fel. Datat finns där – så varför inte spara det lite? Fånga det i flykten? Sätta ihop det på nya, spännande sätt, när man ändå kan? Det den registrerade inte vet har den inte ont av.

Jag förstår att sånt kan hända. Jag känner igen mekanismerna.

Men det finns ingen ursäkt och inget försvar för att ostraffade vuxna och barn ska registreras enbart på grund av etniskt ursprung. Det har inget med brottsbekämpning att göra, utan är ren rasism. Den sortens rasism som säger: ”du är genetiskt betingad att växa upp och bli en brottsling”.

Romregistret går att till någon del förklara med att ”det blev så”. Det går att förklara, men inte acceptera.

Men när polis efter polis fortfarande ställer sig upp och fortsätter försvara, bortförklara och vräka sig i självempati av typen ”ingen förstår oss” är gränsen nådd för vad som ens går att förklara.

Jag vet att majoriteten av alla poliser är omtänksamma människor som valt sitt yrke för att de vill väl och rätt. Såväl de som alla de romer och eventuella andra som drabbats förtjänar att inte bara registret utan hela den uppenbara rasism och brist på respekt för våra lagar som tydligen förekommer bland dem vi satt att värna om vårt rättsväsende rensas ut en gång för alla. Den måste dras fram i ljuset och synas tills den spricker.

Vi måste gemensamt säga:

Detta är åt helvete fel!

Kvinnor som föraktar män

Publicerat den av
Skyttegrav i Verdun

Skyttegrav i Verdun

När jag läst ut Män som hatar kvinnor kände jag att Stieg Larsson, hur väl han än menade, hade missat målet, och att det kan bli en smula problematiskt. De där männen som hatar kvinnor, som låser in sina offer och gör allt för att trampa på oss bara på grund av våra kön är rimligtvis ändå ganska få. Det är lite som att bunta ihop alla sverigedemokrater med Breivik, eller alla muslimer med Bin Laden.

Det blir lätt att tänka ”jag hatar inte kvinnor, jag låser inte in dem och våldtar dem, alltså beter jag mig korrekt”.

Det som verkligen förstör för oss kvinnor idag är ju inte de där hatande männen. Det är istället de människor av båda könen som inte tar oss på allvar. Som hör en kvinnoröst i telefonen och börjar prata som till ett barn. Jag råkade ut för en sådan farbror för en tid sedan. Vi hade en konflikt av juridisk karaktär, och jag försökte resonera med honom, men blev bara avbruten, tillrättavisad och hånad – trots att jag är påläst och hade rätt i sak. Jag utgår från att han inte hade behandlat min man så. Han kanske hade varit otrevlig och förbannad, men inte nedlåtande. Att vara kvinna är ofta att börja med ett minus i pondus-index. Det är att behöva kämpa sig upp till den nivå där män bara genom sin basröst startar.

Men det finns en Omvänd Värld, och det är Barnens Rike. I det landet är alla mammor Goda Feer, och alla pappor är lite smått ansvarslösa och valhänta. De kan anförtros barnen, men bara om man har lite koll på dem. Och det är förstås helt OK att skratta åt dem när de gör fel.

”Män kan vara bra föräldrar, men det vet man ju inte. Dessutom bor i många män, kanske till och med nästan alla, en latent pedofil. De är ju som alla vet allmänt sexfixerade, och sätter man en liten flicka i knät på dem kan det  hända att de inte kan kontrollera sig. Det kan vara bäst att inte utsätta dem alls för frestelsen”, anser de mest extrema representanterna. Jo det är sant. Jag har mött några av dem.

Män förvärvsarbetar betydligt mer än kvinnor, och har betydligt högre lön.

Kvinnor tar hand om barnen betydligt mer än män, och får vårdnaden tre gånger oftare i en tvist.

Det finns de som påstår att detta är för att vi är genetiskt programmerade att välja arbete respektive barn beroende på kön.

Det är möjligt att det är så, men så länge samhällets strukturer väljer åt oss, och så länge som människor av båda könen nedvärderar och föraktar våra insatser på bortaplan, och så länge som människor utgår från att vi är olämpliga innan vi ens fått chansen att visa vår duglighet, kan vi aldrig påstå att det stämmer. Vi måste börja med att betrakta nya bekantskaper som vita blad.

Kvinnor ska ha halva ansvaret och hela lönen på arbetet.

Män ska ha halva ansvaret och hela förtroendet för barnen.

Det sker när vi vågar släppa in varandra i våra världar, och när vi vågar säga ifrån till dem som generellt föraktar och nedvärderar det andra könet.

Vi kan och vi räcker till både på jobbet och hemma tills annat bevisats. Inte tvärtom.

Kaxigt till vänster

Publicerat den av

KaxigDet är ganska kaxigt bland vänsterkrönikörer och politiker. Man har vinden i ryggen och är på väg mot en nästan säker valseger. ”När jag blir statsminister”, säger Löfvén.

Jag känner igen tongångarna som igår. Eller ja. Som för fyra år sedan.

Ända in i januari 2010 var skillnaden mellan blocken runt tio procentenheter. Och det lät likadant då.

Men det finns trots allt mycket som talar emot vänstersidan, och som de måste komma förbi för att vinna:

  1. Man är oense sinsemellan i stora frågor, och väljare gillar inte att inte veta vad man får för sin valsedel. V är för många mittenväljare ett osäkert kort, och så länge det inte är tydligt vilken inverkan de kan ha på en regering är risken att dessa väljare drar öronen åt sig.
  2. Löfvén är oprövad. Han har visat sig rätt svag i debatter – den retoriska förmågan är inte stor. Kommer han att hålla?
  3. Magdalena verkade bra i början, men känns alltmer osympatisk. Jag såg Lena Mellins intervju med henne, där hon upprepade samma svar om och om igen, trots att det inte besvarade det Lena frågade.
  4. S tog in SD i värmen genom att lägga en utskottsproposition som var skräddarsydd för att få SD att gå med på den. Den stora massan kanske inte bryr sig, men de tappar mycket i trovärdighet i de läger som verkligen avskyr SD när de gör så.
  5. Inför varje val (läste jag någonstans – har inte kollat upp det) tappar S under sommaren fram till september. Det gäller oavsett om man regerar eller inte.

Trots allt finns osäkerheten enbart på vänstersidan. På högersidan vet väljarna precis allt. Vad man har och vad man får.

Det är lite omvänt vad som brukade gälla på nittonhundratalet. Inför varje val hade då högersidan massor av väljarstöd för att de ville något annat, men det försvann som smör i solsken så fort vårsolen tittade fram under valåret, och på valdagen kände väljarna att nej – vi röstar på dem som vet hur man regerar hellre än dem som tjafsar sinsemellan.

 

Världspremiär för Janus fjärde ansikte

Publicerat den av

Janus fjärde ansikteSpänningsromanen Janus fjärde ansikte har världspremiär i Karlstad, staden där den utspelar sig, den 24-27 oktober.

Vi ses på Coop Forum i Bergviks köpcenter!

  • Torsdag 15-17
  • Fredag 15-17
  • Lördag 13-16
  • Söndag 13-16

Välkomna!

Vart tog Offentliga Sektorn vägen?

Publicerat den av

SolrosJag efterlyste att Alliansen skulle prata mer om att de faktiskt byggt ut välfärden, eftersom många verkar ha helt missat detta, och tror att sjukhus och skolor plundrats för att dela ut skattelättnader.  Som tur är läser Alliansen Svavas blogg. *host*

Det har nu äntligen framkommit att 67 miljarder mer än 2006 satsas på vården. Jag gissar att den siffran innehåller inflation och kanske även ökade skatteintäkter som inte direkt kommer från statskassan, men det är inte det viktiga. Att fler jobbar i vården, och jag hoppas man räknar procentuellt så att man tagit hänsyn till befolkningsökningen, innebär kanske inte ett stopp för alla anklagelser om skattelättnader på välfärdens bekostnad, för det går alltid att ropa på mer, men det blir ändå inte samma promenadseger för oppositionen.

De rödgröna blev i alla fall tagna på sängen av denna siffra. Jag gissar att partiekonomiernas Excel-böcker kommer att växa åtskilligt när den ska kontrolleras framöver.

Men jag skulle vilja flytta hela debattens fokus.

På nittiotalet, under och efter Den Stora Krisen, var det ett budskap som hamrades in gång på gång: Jobben måste komma i den Privata Sektorn. Den Offentliga Sektorn måste krympas. Eller Ofantliga Sektorn.

Jag tror inte jag i svensk debatt hört ”offentliga sektorn” som begrepp på åratal. Kanske inte på hela tvåtusentalet. En förklaring kan förstås vara att offentliga sektorn numera inte bara består av offentliganställda, utan till stor del av människor som jobbar i privata vårdföretag och i friskolor. Därför skulle det bli trubbigt att återuppliva detta begrepp.

Men även om begreppet är utdaterat är inte principen det.

Vi behöver ha en balans mellan de som arbetar för det gemensamma och de som arbetar i näringslivet. Vi har en sektor där vi tar hand om varandra, och en sektor där vi tjänar pengar genom tjänster, handel och export. Detta är de allra flesta överens om ska fortsätta. Det som skiljer är inte hur många miljarder vi vill öronmärka till vad vid respektive budgetproposition, utan hur vi tycker denna balans ska se ut.

Det är svårt att förklara pedagogiskt varför det är bättre att arbetslösa lagar restaurangmat och städar våra hem än att de sköter gamla. Men det går genom att ta ett helhetsgrepp.

Vid varje halvårsbudget diskuteras enbart det budgetutrymme som finns för tillfället, och det är lätt att få intrycket att inga andra pengar spenderas någonstans. ”Regeringen lägger en miljard på ditt, men inget på datt”, kan det heta, fast ditt kanske har en budget på totalt tjugo miljarder och datt på tvåhundra miljarder. Pengar som inte ändras räknas inte.

Diskussionen om vad vi lägger skattepengar på är oerhört viktig, och den behöver lyftas till att prata faktiska siffror – och det gäller i synnerhet nu, när valårets främsta tema verkar vara skattesänkningar versus mer pengar till vården och skola.

Hur mycket får skolan kosta? Hur mycket får vården kosta? Om vi ökar deras respektive budgetar med ett visst antal procent – blir då verksamheten lika många procent bättre? Eller är det annat som behövs än pengar? Effektivitet kanske? Bättre styrmedel?

Jag tror alla vi som någonsin haft ett ekonomiskt ansvar för ett företag eller en organisation skulle reagera om ledningen sa att ”du ska lägga mer pengar på marknadsföring / IT / städning av lokaler” istället för ”jag vill att du åstadkommer detta – kom tillbaka och tala om vad det kostar”.

Det borde vara samma sak med välfärden.

”Vi vill ha en extra lärare i varje skolsal och det kostar X miljarder, som vi tycker statskassan ska betala” är betydligt tydligare än ”skolan ska ha mer pengar”.

”Idag jobbar var åttonde / tionde / tolfte / fjortonde person i vården, och vi tycker det istället ska vara så här stor andel.”

Jag är faktiskt lite nyfiken på både V och S. Hur tycker de samhället ska se ut? När det funnits budgetutrymme har Alliansen sänkt skatten – vilket gjort att vi klättrat några pinnhål ner från världens högsta skattetryck. Man har resonerat så att våra inkomster främst tillhör oss som arbetat ihop dem, och att när det blir ”pengar över” ska man ta ut mindre. På så sätt blir näringslivet, som ju är den bubbla som försörjer det gemensamma, starkare, och klarar att leverera mer.

Det tycker uppenbarligen inte V och S. Hur skulle de istället vilja ha det? Ska vi ha ett Sovjet där alla jobbar åt Staten? Var går gränsen för hur många som kan få sin lön ur statskassan?

För det är ett faktum att hade man inte sänkt skatterna med långt över hundra miljarder sedan 2006 hade vi kunnat utrota all arbetslöshet. Vi hade kunnat gjort som i Kina och gamla Sovjet, och haft rulltrappsväktare och bussvärdinnor, och vips hade hela Sverige haft jobb.

Sakta men säkert hade var fjärde, var tredje, varannan eller nästan alla svenskar arbetat i det som en gång var Den Offentliga Sektorn.

Är det det samhället vi ska ha?

Det behöver vi prata om, för det är där de verkliga skillnaderna mellan partierna finns.

Inte oklart, bara fel

Publicerat den av

CykelJag läser ofta Sanna Rayman, och håller för det mesta med. Hon har skrivit ett långt inlägg om den friande våldtäktsdomen.

Det är välskrivet och i stora delar ganska överensstämmande med min och många andras uppfattning.

Men slutsatsen är smått bisarr: Att principen hellre fria än fälla är anledningen till att det ibland måste bli ”fel”.

Den principen gäller enligt min mening för de fall då det finns svag bevisning. Där t ex två versioner står emot varandra. Principen säger att om exempelvis en kvinna påstår att det var våldtäkt och en man att det inte var det, och hennes version är till 75% trovärdig ska han ändå frias, för att han med 25% sannolikhet är oskyldig, och vi kan inte ha ett fängelse där en fjärdedel av alla dömda inte hör hemma bakom lås och bom.

I det aktuella fallet vet vi ju dock vad som hände i allt väsentligt. Versionerna går bara isär i detaljer. I detta fall är det lagen som inte räcker för dom. Eller räckte före 1 juli.

Om lagen inte ger det utfall folkviljan anser att den ska ge är det för att lagen inte överensstämmer med folkviljan – inte för att man hellre friat än fällt.

Nu finns en ny lag sedan 1 juli, och förhoppningsvis hade den givit en annan dom.

Om så inte är fallet måste vi justera igen.