Det börjar råda total begreppsförvirring i efterdebatten runt de bestialiska dåden i Norge. När nu en rakt igenom ond människa dykt upp tävlar alla om att smeta sina värsta, fulaste epitet på honom och därmed bevisa sina teser.

Flera Sverigedemokrater anser att det är ”det multikulturella” samhällets fel att Breivik löpte amok, även om Jomshof till skillnad från Hellsborn i sin förklaring inte alls säger att det var så, utan bara att det skulle kunna vara så.

Kommunisternas blogg hävdar att Breivik var nazist, sionist (samtidigt!) och kristen fundametalist (trots den totala avsaknaden av referenser till någon gud i manifestet). Man pekar också på ”högerströmningarna” och antyder att även Reinfeldt därmed har en skuld i det som hänt i Norge.

Begreppsförvirring är dock inget nytt, utan har rört till det i artiklar och bloggar under en längre tid.

Jag vill därför, nästan helt sakligt och åsiktsfritt, för andra gången resonera lite kring begreppet Högerextremism.

Det finns en höger-vänsterskala i den ekonomiska politiken.

Där hittar man kommunism längst till vänster, och kapitalism till höger. De flesta av oss anser att det ultimata samhället ligger någonstans mellan polerna, med lagom mycket skatt och lagom mycket social välfärd.

Men ordet ”högerextrem” har absolut ingenting med kapitalism att göra. Det har istället blivit ett ord för ”konservativ” och ”nationalistisik”. Nationaldemokraternas och Sverigedemokraternas politik strävar tillbaka till det socialdemokratiska samhälle vi hade i mitten av förra seklet, och deras ekonomiska profil ligger närmare S med höga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna än M.

Deras väljare är också traditionella S-röstare.

Jag säger absolut inte detta för att lägga någon skuld på S för vare sig SDs intåg i riksdagen eller dåden i Norge, utan för att peka på det bisarra i att prata om högerströmningar, nationalism och borgerlig politik som olika ord för samma sak.

Det är bra med diskussioner, men för att göra det lite lättare att förstå varandra vore det lysande om debattörer kunde försöka kliva bort från de svepande formuleringarna och istället benämna exakt vad man syftar på.

Säg inte ”multikultur” om du menar ”invandring från ickenordiska länder”. Säg inte ”högerströmningar” om du menar ”motstånd mot invandring”. Och säg inte ”nazist” om du menar ”motståndare till islam”.

Säg inte ”islamist” om du menar ”individ som inte tar aktiv ställning mot islam, utan tycker att alla ska få tro på vad de vill”. Säg inte ”rasist” om samtliga sverigedemokratiska väljare. Många är rasister, men långt ifrån alla.

Säg inte ”kommunist” om någon som vill ha en hyfsat generös flyktingpolitik.

Och säg inte ”odemokratisk” om någon som uttrycker en åsikt du inte håller med om. 

SvD, SvD, DN, AB

Vi befann oss på en av dödandets värsta platser, Verdun, när vi fick de första beskeden om de ofattbara dåden i Norge. På hemresa genom Tyskland och Sverige har jag, precis som alla andra jorden runt, försökt ta in verkligheten, och förstå vem, hur, varför.

Precis som för Jan Guillou gick först tankarna till Al Qaida, men det verkade inte rätt det heller. Varför just Norge i så fall?  Och varför nu? Och senare, när morden på Utøya blev kända, misstro. Attentat mot regeringen kan kanske åstadkommas av islamister, men knappast mord på unga socialdemokrater.

”Äntligen”, twittrade Jimmie Åkessons sekreterare när Taimour Abdulwahab al-Abdaly sprängde sig själv i luften, och i samma anda gick kommentarerna på anti-islamistiska nätforum som Politiskt Inkorrekt efter dessa dåd. Jag läste dem bakifrån nu på morgonen.

Antiklimax kom när informationen om ABBs etnicitet kom ut. Ovilja att tro att det var sant. Det är ju islam som är fienden. Det är ju de mörkhyade som är hotet. Nu blev allt fel. På något sätt måste det vara ”gammelmedia” som ljuger, som inte vill berätta. Besvikelsen var enorm.

Efter Taimour Abdulwahab al-Abdaly skrev jag och många andra att vi måste kämpa mot intolerans och värna om respekten för oliktänkande. Det gäller fortfarande.

Det är inte Jimmie Åkessons eller Fremskrittspartiets fel att ABB löpte amok, uppenbarligen på egen hand, men den stämning av hat och oförsonlighet som alla dessa ”Arga Vita Män” vältrar sig i har närt honom.

Det är lika lite de vanliga muslimernas fel att några blir islamister, men de som predikar motstånd mot väst har likaledes ett starkt ansvar för hatet även om de inte själva är beredda att ta till vapen.

Dilemmat är att demokratin förutsätter att de som vill hata får göra det, oavsett om de är islamister eller antiislamister.

Så hur stoppar man hatet utan att ge avkall på demokratins grundpelare, Det Fria Ordet?

Genom att svara. Genom att möta lösa påståenden med fakta. Genom att våga ta debatten.

Uppdatering: Som sagt.

SvD, SvD, DN, SvD, SvD

Sveriges politiker har alltid varit internationellt sett ovanligt eniga kring den ovanligt generösa abortlagstiftning vi har här. Det är en enighet som egentligen inte har sin motsvarighet i den svenska folkviljan – för visst finns det abortmotståndare såväl som abortkritiker, och nu när KD alltmer slutar vara sista utposten för kritikerna uppstår frågan vart dessa ska ta vägen, politiskt.

Tyvärr utkristalliserar sig då bara ett alternativ för motståndare till dagens regelverk, och det är SD. Det är nämligen enkelt för SD att vara abortkritiker, eftersom deras kärnväljare dels nästan bara är män och dels är konservativa och traditionsbundna. Antingen bryr de sig knappast alls, eller också håller de med.

Själv har jag faktiskt också svårt att identifiera mig med de högljudda, fördömande feminister som med all tänkbar ammunition attackerar den som yppar det minsta inskränkande ord i denna fråga. Jag läste en gång i en krönika orden ”Du ska inte lägga dig i vad som växer i våra magar”, riktade till Göran Hägglund. Vaddå inte lägga sig i? Detta är visserligen en fråga kring en rätt kvinnor har och ska ha, men det betyder ingalunda att män inte har rätt att uttrycka en åsikt.

Det finns anledning att se över v22 som gräns. Svar på fostervattensprov kommer i regel i v18, så det finns marginaler som går att krympa, för vi mår nog alla illa av att läsa om barn som lever en timme innan de dör. Jag säger barn, för den som drar ett andetag upphör att vara foster, och ska därmed ha samma rättigheter som vi andra medborgare.

Vi måste på något sätt komma förbi de arga tanterna och den haussade retoriken och våga ta i denna fråga istället för att låta den bli SDs. Vi måste också, på samma sätt som med KD, pressa SD på en verklig ståndpunkt. Idag finns bara en flummig riktlinje som säger att kommuner ska upprätta en ”handlingsplan mot aborter”. Vad exakt är de för eller emot?

Risken är annars att kampen för den oföddes rättigheter bundlas med kampen mot den icke-etniske svenskens.

AB