Etikettarkiv: Tour de France 2013

Champagne

Publicerat den av

ChampagneI Champagne har vi aldrig bott – bara stannat under genomfart. Vi brukar välja nya vinbönder varje gång – men denna gång åker vi istället till en av de stora. Vi har fortfarande kvar en del flaskor sedan tidigare år, och i provningar hos de små vinbönderna finns ju en legitim förväntan att vi ska handla av dem.

Mercier har vi redan besökt en gång – de har ett litet tåg man åker runt i, och allt är välplanerat. Så denna gång valde vi det vi tror är det mest svensk-älskade märket: Mojjen – Moët & Chandon. Deras Cave ligger mitt i Champagnes centrum, dvs i Épernay.

Men de hade lunchstängt, och den artiga, men lite högdragna receptionisten i den eleganta, men trånga entrén kändes inte inbjudande. Därför bestämde vi oss för att åka till Ab-Fab-brudarnas favoritmärke: Bolly, eller Bolinger. Det var ett dumt beslut. Efter en 15-minuterstur till en angränsande by visade det sig att de inte tar emot besök. Så vi bestämde oss för att åka till turistcentrat, som låg … på andra sidan gatan från Moët.

Där gick det bättre. De skänkte en bok, en karta och två namn på champagnetillverkare med spännande besöksrutiner.

Så hamnade vi hos de Castellane, i utkanten av Épernay. De ingår i Dom Pérignon-koncernen numera, och tillverkar ungefär 2,5 miljoner flaskor om året. En tredjedel går på export – men i princip enbart till övriga Europa. De säljer inte alls till de annars Champagnesugna asiaterna.

Besöket är trevligt och personligt – och guiden påläst. Man får egentligen inte ta kort alls, men det beror på att deras utrustning är hemlig. Om vi bara håller oss till att plåta i cave:n går det bra. Det är i sig förståeligt.

Vi går verkligen bokstavligt igenom deras fabrik. Det finns till och med folk som jobbar där. Tyvärr är inte själva buteljeringsprocessen igång för tillfället. Vi har sett champagnetillverkningsapparatur tidigare, men den här utrustningen känns verkligen avancerad.

Druvorna är till ungefär lika delar Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir.

Vi går in i gångarna, som håller 85% humidité, och 11°C. De byggdes från 1860, och totalt under Épernay finns 150 km, varav 6 km tillhör de Castellane. Till skillnad från gångarna under Saumur som ju var medeltida stenbrott skapades dessa inte för något annat syfte än att lagra champagnen. Och det räcker väl iofs.

De har ansträngt sig för besökarna, och skapat små minimuseihörn, med dockor som föreställer gamla tiders arbetare i naturlig storlek, och olika tiders tillverkningsapparatur.

Man lär sig alltid något nytt också. Vissa av de gamla flaskorna vi fick se hade hål i botten som kunde användas som dricksglas – skapade för det syftet av glasblåsarna.

Vi får dégustera också, förstås – i ett helt fullt glas. Det är riktigt gott, med lite toner av bär.

Guiden berättar att inte bara hon, utan alla guiderna där älskar svenskar som besökare. Alltid trevliga och sympatiska. Hon vill verkligen poängtera att vi är väl ansedda. Det värmer.

Jag minns när jag som 16-åring läste franska i Genève. I gruppen fanns en österrikiska från någon turistort. Hon blängde på mig när jag presenterade mig och sa att de verkligen inte gillade skandinaver där hon kom ifrån. Hon hade målande beskrivningar av varför, och jag fick skämmas lite å mina landsmäns vägnar.

Så antingen har vi skärpt till oss under de senaste trettio åren, eller också är det andra svenskar som åker på vinköparresor till Frankrike än som festar i alperna. Eller båda.

Vallée de la Loire

Publicerat den av

GrenelleLouis de Grenelle är ett familjeföretag. Det är den minsta av de sex största crémant-tillverkarna i Saumur. Vi har köpt deras mousserande viner i nästan tio år – sedan vi råkade ramla in där en julidag 2004. Och vi har serverat det som välkomstdrink vid många fester och högtider.

Det är goda viner till mycket trevliga priser, och vi har många gånger fått frågan ”var får man tag på detta?”. Och svaret är förstås: Åk till Loire.

Den som verkligen tycker champagne ska vara champagne vill kanske inte ha Louis de Grenelles champagne-metodsvarianter, men för övriga är det verkligen värt både tid och pengar.

Vi möts av Sarah, som på en perfekt engelska – det visar sig senare att hon bott i Skottland – hanterar hela besöket.

De har ett planerat besök i grottorna någon halvtimme senare – men när vi säger att vi redan varit där, och att vi mest är intresserade av att fotografera till en bok tar hon med oss i ett eget besök, där vi får gott om tid att ta alla de bilder vi behöver.

I princip hela Loiredalen är full av långa, djupa grottor från gamla brott – de många slotten krävde sten. Länge odlade man sedan champinjoner där, och på vissa ställen fortfarande, men deras främsta användningsområde har blivit att tillhandahålla en perfekt förvaringsplats för vid. Det är alltid 15° där, och fuktigheten är klockren.

Under hela staden Saumur finns gångar från 1400-talet och framåt på totalt 1200 kilometer. Familjen Grenelle äger tre av dessa kilometer, och de fyller dem med flaskor. Trots att vi varit där och i liknande grottor många gånger förut tröttnar man inte på den mäktiga vyn. Det är närmare tre miljoner flaskor lagrade där vi ensamma vandrar runt. En miljon om året tillverkar de.

Vi provar oss igenom en rad sorter – flera av vilka vi haft förut. Nytt för i år är ”Louis”, som är lite exklusivare. Ny är också deras Blanc de noir. Vi glömmer bort att köpa det – men Sarah är uppmärksam. När vi vandrar ut med våra tre kartonger andra sorter ger hon oss en flaska BdN i present.

Efter en trevlig lunch inne i Saumur – där det  för övrigt var marknad – åker vi vidare till Sébastien & Darcy du Petit Thoars. Sébastien tillhör den nya generationens vitikultörer, som vårdar gamla traditioner, men hittar nya vägar att utveckla och sälja.

ThouarsDet har odlats vin sedan minst 1700-talet vid slottet, som funnits där sedan hans förfader var en av Richelieus män, och byggde slottet åt sig själv. Richelieu – idag mest känd som the vilain i de tre musketörerna, men en gång en av Loires stora söner – kom från en by med samma namn precis i närheten.

Sébastien och hans kanadensiska fru satsar på kvalitet och nya idéer. Han och några kollegor tillhör idag kartmässigt en liten ö av appelationen Touraine, bredvid Chinon. Det är ologiskt när man ser på kartan, och det är framför allt inte bra för deras vintillverkning, som har mycket mer av Chinonkaraktär än Touraine (området runt Tours).

”Vi kommer att ändra appelation till Chinon”, berättar han därför. Jag har aldrig hört om något liknande, så jag svarar ”kan man göra så?”.

”That is a very valid question”, skrattar han och berättar:

Det största problemet med att tillhöra Touraine har blivit att resten av appelationen, pga sin övriga terroir, väljer att alltmer gå över till alternativa druvor. De fattade så ett beslut genom omröstning att från och med 2016 får inga endruvevin finnas.

Detta passade inte alls Sébastien och hans övriga kamrater i de tourainska utmarkerna, så de skrev en petition till appelationernas huvudorganisation om att de ville bli en sub-appelation och därmed få visst självstyre. De fick till svar att det fanns förståelse för deras synpunkter, men att regionen Vallée de la Loire redan hade för många sub-appelationer, och att det vore bättre om de tillhörde Chinon. Så skulle de välja att byta till Chinon skulle de få stöd från organisationen.

Nu har detta ärende tickat så långt att vinbönderna i Chinon, efter att ha besökt Sébastiens och övrigas gårdar och provsmakat och tittat på rankorna, har genom omröstning bestämt sig för att välkomna Sébastien och den övriga handfull utbrytare som ville tillhöra dem. Det som återstår är att moderorganisationen ska rita om kartor och annat.

Vi tar en lång promenad med Sébastien, Darcy och lilla dottern runt ägorna, tillsammans med ett annat par – också med en liten dotter. Därefter provar vi oss igenom gamme:et.

Vi börjar med en crémant. Det är en blanc de noir – dvs den är gjort på den röda druvan cabernet franc, men i år kommer han att kunna använda sina nyplanterade chenin.

Det känns mycket fräsch, och är verkligen prisvärd.

Vi fortsätter med Sélection och sedan Réserve. Slutligen provar vi flaggskeppet Amiral – samtliga 2009:or, och samtliga rena cabernet franc.

Sélection är helt oekad, och fruktig. Jag hittar vinbär och peppar. Cabernet franc ger ju alltid struktur, och det finns en strävhet som inte stör.

Réserve är ekad i arton månader, och har förstås tydlig vanilj. Men inga fat är nya, och eken tar aldrig över, utan håller sig till att vara ett komplement till vinet.

Amiral görs bara goda år, och har en rejäl fruktighet och även om den är ekad hela 24 månader känns vaniljen än mindre. Sébastien tror det beror på att den buteljerats en månad tidigare än reserven.

Han vill inte att vintillverkare ger efter för trenden att bara göra lättdruckna viner. Cabernet Franc och terroiren runt Chinon och Bourgeuil ger viner med karaktär, och det är viktigt att ta striden med dem som vill förenkla vinerna tills ingen struktur finns kvar, menar han.

Cognac: Borderies

Publicerat den av

BurieSå vi hade bestämt att idag skulle vi inte besöka någon vingård. Vi skulle bara resa från Cognac till Chinon. Men så dök den där skylten upp där jag kände att ”där måste vi in”, och vi svängde in till gården Domaine du Puits Faucon.

Madame Baillard är 50-årsåldern, och glad över besöket. Den lilla butiken ligger på deras gård, bredvid hemmet. Det påminner om en skånsk bondgård, med tre sidor hus och en sida med en port i. Våra barn gungar i deras gungor.

Vi pratar en längre stund. De tillhör det cru, eller område, i Cognac som heter Borderies. De tillverkar förstås cognac – till bland annat Martel och Courvoisier – och de säljer sitt eget märke. De har vunnit flera priser. De tillverkar också Pineau – den likör som cognacstillverkare nästan alltid också säljer. Vi köper inte det, för vi har kvar sedan tidigare resor. Pineau är absolut gott, men vi är inga stora likördrickare.

De tillverkar också ett vin de pays. Det är mycket billigt – en låda kostar drygt €22. Det är endruvevin: Röd merlot, rosé av jag minns inte vilken druva, och så två vita. Hon garanterar att det vita är gott till musslor. Vi köper en blandad, eller panacher:ad, låda gris i säck, för jag är nyfiken.

Men det är ju cognac:en vi är där för. Vi provar hennes VSOP och XO, och de är goda. ”Fruité”, säger jag prövande, och hon blir glad. ”Oui! C’est la spécialité de notre cru!”

Hon tycker att alla cognacssorter är bra, och att vilket man tycker om är en smaksak snarare än en fråga om kvalitet. Det kan säkert debatteras, men på någon fläck håller jag med. Jag kan inte säga att hennes cognac är bättre eller sämre än de båda jag skrev om igår – bara lite annorlunda. Det är dock lätt att säga att cognac:ens ålder gör den godare.

Hon pratar lite om processen, och sedan om relationen till andra vintillverkare.

Hon menar att de inte konkurrerar, utan att de behöver varandra för att lyfta traktens rykte. En trevlig tanke.

Hon påpekar också att det ofta är fruarna som står för försäljningen. Jag håller med. Hon fortsätter och säger att många av dem jobbar, och då kommer de hem med nya intryck, som de kan använda i försäljningen. Deras män jobbar oftast med vinet och vinframtagningen och blir då knappast specialister på försäljning och marknadsföring. Det lite bekräftar det jag också tyckt mig se.

”Sen kanske mannen kommer direkt från fältet”, säger jag.

”Ja, och då ska man inte gå rakt in och sälja!”, svarar hon, och jag svarar att sånt visserligen händer, men hon har förstås rätt.

Jag har redan betalat för en låda blandade lantviner och en flaska vardera XO och VSOP, när hon visar mig en receptbok på apéritifer. Jag minns gårdagskvällens goda cognacsbaseras apéritif, och köper en flaska VS – den billigaste sorten – som min bartender-son ska få använda till att blanda drinkar av.

Hon ger mig en flaska druvjuice som present, innan vi far vidare mot Chinon.

Cognac

Publicerat den av

Cognac är förstås inte ett vin i ordets rätta bemärkelse. Det följer inte heller samma lagar som övrig vintillverkning. Men för vingårdsresenären är det ungefär samma process att resa runt bland distillerier som bland vingårdar. Man hittar en skylt med ”Visite” eller ”Dégustation”, och tittar in.

Vi har redan besökt flera av de stora tillverkarna, så denna gång hoppar vi över det. Besöken hos de stora är värda tiden och priset, men när man gjort det räcker det liksom.

De små cognacstillverkarna är intressantare. Vi åker mot staden Segonzac, och tittar in hos två tillverkare vi besökt tidigare. Först Madame Sauvent – en relativt ung kvinna med tillverkarrötter sedan 1610. Hon har tagit över sina föräldrars företag, Guillon-Painturaud. Hon har en kombination av intelligens, service-inriktan och passion för sina viner. Hennes engelska är också mycket bra. Den är det hos de yngre generationerna. Jag brukar säga att fransmännens engelska är som svenskar, fast 20 år senare. Vi pratar engelska från och med 40-talisterna, och de gör det från och med 60-talisterna. Men bilden av att fransmän alltid vägrar engelska är lite gammal och onyanserad.

Vi smakar oss igenom hennes ”gamme” av fem sorter. Det blir tydligt hur nötterna framträder alltmer hos de äldre, och doften blir också starkare. Vi köper hennes prisvärda VSOP – bara €22 för 70 cl – och vi köper också några XO.

På väggen finns kartor med nålar i, som visar vart hon exporterar. Bara Danmark är med från Skandinavien. ”C’est difficile en Suède, avec la monopole”, säger hon. Och det är sant. Systembolaget är bra på många sätt, men det sätter också ribbor för småtillverkarna – även om de har kvalitet. Jag påpekar att hon kan sälja till svenska restauranger.

Vi fortsätter till Michel Forgeron, som vi upptäckte redan första gången vi kom till Cognac. Den här gången väntar Madame Forgeron besök, så det blir sonen Christophe som tar hand om oss. Även han tillhör gissningsvis samma 70-talistgeneration som Madame Sauvent. Även han vill mycket med arvet från sina föräldrar.

Deras cognac är förstås också mycket god – vi kommer ju inte bara tillbaka för det trevliga välkomnandet. Den är lite blommig, faktiskt. M och Mme Forgeron började sin cognacstillverkning 1965. Jag minns från ett tidigare besök hur Madame skrattade och sa att ”de första åren visste vi ju inte riktigt vad vi gjorde, men vi kämpade på”. Michel Forgeron själv är avliden sedan många år.

I Cognac säljer nästan alla småtillverkare till de sex stora märkena: Hennessy, Rémy Martin, Martell, Courvoisier, Camus och Otard. De skapar senare sina egna blandningar, med sina typiska smaker. Men det är värt att minnas att det i princip är samma kvalitet i de små märkena som i de stora – även om de inte har de typiska aromerna.

Vi pratar en god stund om verksamheten. Christophe berättar att bulkpriserna på cognac aldrig varit så höga som nu. Jag gissar att det är asiaterna – främst kineser – som nu börjat köpa på sig, och han skrattar och säger att det är symptomatiskt när cognacstillverkare numera är mer intresserade av att läsa om kinesiska marknaden än den franska.

Det är ju uppebarligen så att de cognacsintresserade blir alltfler, men marken i Cognac och uttagsmöjligheten växer ju aldrig.

Han säger att det är ett svårt val – när det ger samma marginaler att utan marknadsföring och insäljning sälja på bulk som att stå och sälja flaska för flaska till … ja, typ oss. Men samtidigt vill han inte lägga ner sitt eget märke. Det är ju ingen som vet vart trenden tar vägen. Om bulkpriserna faller om tio år behöver han ha ett alternativ, säger han.

Det finns ett Cognacs-sällskap i Sundsvall som köper från dem. De kommer också ibland och handlar. I övrigt är Sverige svårt.

”Vi ska ändra på det med vår bok”, förklarar jag.

Bordeaux: Pauillac och Médoc

Publicerat den av

PontetTuristbyrån i Pauillac hade reserverat en visning på Château Pontet-Canet under förmiddagen. Där fick vi en rundtur med ett litet tåg på exceptionellt god engelska. Det är en synnerligen intressant ekologisk vingård – med odlingar som gränsar till Mouton-Rotschild och de andra stora. Tyvärr för dem klassades marken som femte cru av Napoléon den tredje, och sedan har i princip inga nya klassningar gjorts. Slottet har 81 hektar odlingar, av Pauillacs fyra druvsorter: 62% cab sauv, 32% merlot, 4% cab franc och 2% petit verdot.

De har nästan slutat med fertilisation, och därmed slipper de också den gröna skörden under sommaren, som annars normalt tar bort de druvor som är ”för många”. De stärker druvornas motståndskraft med the gjort på bland annat salvia och björk- och pilträdsbark. Men det kanske mest fascinerande är att de har hästar.

Jodå.

För närvarande fem, men på några års sikt ska de ersätta alla maskiner med totalt tolv hästar.

Anledningen är främst att maskinerna kör sönder rötterna på plantorna. De har märkt att betydligt färre rankor dör sedan övergången.

Jag påpekade att då får de ju också liksom gratis fertilisation.

Vi såg en gubbe med häst och vagn, men han lyckades undkomma kameran.

Allt extrajobb med theer och hästar har dock medfört att de har 40 åretruntanställda istället för 20.

Efter rundvandring bland tankar i betong (!) varav vissa har småsten från trakten ingjutna för att ge bättre smak, och mer traditionella ekfat – där vi bland annat får se var hästarna kör in och tippar ur druvorna. Måste vara en häftig syn. 150 personer är med och skördar under ett par, tre veckor.

Vi smakar deras billigaste vin, som kostar €60 flaskan, men vi har ju betalat för besöket och ingen verkar förvänta sig att vi ska köpa. Vinet är förstås mycket elegant och Bordeaux-typiskt, men ska vi köpa en flaska i den prisklassen blir det via Systembolaget. Ingen annan handlar heller, och guiden frågar inte ens.

Efter detta åker vi mot Soulac-sur-Mer. Hela den lilla staden är en enda lång Atlant-strand, med höga vågor.

GalliusPå väg dit trillar vi in i en liten vingård, Le Grand Gallius, som tillverkar ”feminina” viner. De har ett par små rum där Madame säljer bland annat rosé till icke-Bordeaux-typiska priser. På väggen finns en liten monter med gamla romerska småföremål – som mynt och amforabitar, och som påminner om Akvitaniens långa historia.

Efter lunch och bad på stranden blev det färja över till Royan – den tar ungefär 20 minuter – och sedan en timmes resa till Cognac.

Soulac

Bordeaux

Publicerat den av

La RoseHotell är bekvämt, men pensionat är charmigare. Oss fattas intet här i Pauillac – varken hundar, katter, prunkande blommor, trädgårds-tomtar, -dvärgar, -lejon, -damm eller pratglatt och trevligt sällskap från hela världen. Lejonen må vara i sten, men värdparets generösa och positiva läggning är gedigen och raktigenom äkta.

I Bordeaux finns ju traditionellt inte vingårdar, utan pretentiösa chateaux:er. Vägen dit börjar på turistcentrat i Pauillac. Det har inte ändrat sig mycket sedan vi kom dit för åtta år sedan, bortsett från att vår hjälp pratade danska med oss.

Hon bokade visningar på två slott – det ena var idag.

Men på jakt efter ett apotek – Micke har skadat knät – ramlade vi dock in i en caveau vid namn La Rose Pauillac som vi bara råkade köra förbi. Det var ett av Pauillacs mycket få – enligt biträdet – kooperativ. Ett tiotal småbönder har gått ihop, och en del av odlingarna ligger till och med i deras trädgårdar.

Hon menade att de gör kvalitetsviner, men har lite svårt att nå ut för att de inte är kända. Vi provade två av deras röda – och hon hade rätt. För att vara Bordeaux – där priserna gärna börjar på €15 – var de mycket prisvärda. Tonerna var typiska Bordelaisiska, och druvorna förstås till största delen Cab Sauvignignon och därefter Merlot. Sedan till någon liten procent Petit Verdot, och så faktiskt även Cabernet Franc. Vi handlade några flaskor av den yngre sorten – La Fleur Pauillac – som ska få åldras i några år.

===

MuséeMaucaillou står för ”mauvais caillou”, alltså ”dålig sten”, och ligger i den Médoc:ska appelationen Moulis (s:et uttalas). Här köper vi hela paketet, med besök i slottets mycket vackra museum, filmvisning där ägarfamiljen i sina sjätte, sjunde och åttonde generation visade hur de beskär plantor, hur de skördar, hur de diskuterar vinsorter och hur de aldrig ger avkall på kvaliteten, och slutligen en ganska opersonlig rundvandring bland tankar och ekfat.

Vi har gått på många liknande visningar förr, och jag tycker alla ska prova på det. Ska man upptäcka franska vingårdar måste man in i slott och koja, bokstavligt och bildligt.

HemkunskapDen avslutande provningen ägde rum i någon sorts hemkunskapssalsinspirerat rum. När pyttesmå vinodlare lyckas skapa magi med tavlor, klassiska föremål, rätt belysning och bekväma stolar stod vi – ett tiotal personer – runt en steril bänk, vilket var lite B. Provningen var dock trevligt regisserad. Vi fick gissa tonerna i vinet genom att lukta på doftflaskor. Den ena var peppar, och den andra hallon.

Languedoc: Domaine de Brescou

Publicerat den av

BrescouDen förmodligen mest personliga provningen någonsin fick vi idag av Arne Wennberg, ägare till Domaine de Brescou.

Sedan 1999 tillverkar han kvalitetsviner i en del av Frankrike som inte är känd för sådana. Runt hundratusen flaskor om året gör domänen till en relativt stor producent.

Och det fungerar. De viner vi provar är de kanske mest prisvärda hittills, och hade vi inte haft bilen alltför full redan hade vi köpt än mer.

Druvsorterna är många, och Cabernet Sauvignon, Pinot Noir, Merlot och Cabernet Franc hör inte direkt till Languedoc-floran, men Arne och hans medarbetare styrs mer av viljan att göra bra viner än av de lokala traditionerna. Carignan, Grenache och Syrah är däremot regionstypiska, och de finns också med.

Han bjöd också på en mycket god och prisvärd ren viognier.

BrescouÄven Arne bekräftar att det finns ett svalnande intresse för tydliga tanniner, och att de arbetar bort strävhet, utan att fördenskull göra avkall på strukturen.

Den som åker igenom regionen rekommenderas varmt göra en avstickare. Se till att ha plats i bilen. Eller besök webbsidan.

Languedoc

Publicerat den av

BoutiqueVi hade egentligen inte tänkt stanna. Det är ju söndag.

Men när vi närmar oss Montpellier börjar vingårdarna dyka upp, och vi väljer en liten lantbutik, som säljer både många sorters lokalt vin, porslin och annan typisk mat, såsom ris (jo, man odlar ris i södra Frankrike) och salt.

Disken i trä vid kassan är också en plats för dégustation, och de små, typiska glasen står redan och väntar på oss när de tidigare gästerna gått ut med sina inköp.

Vi befinner oss i Aigues-Mortes i Languedoc, och lantvinerna här går under namnet Sable-de-Camargue.

Madame berättar att området tidigare varit helt under vatten, vilket resulterat i att all mark egentligen är sand.

1880 kom vinlusen, och dödade nästan alla vindruvsplantor i hela Europa. I spåren av denna katastrof kom man på att eftersom lusen inte kunde leva i sanden kunde plantor planteras i de sand, och odlingarna i området startade därför 1890.

De är kända för sina grå viner. Gris (s:et ska inte uttalas) på franska. Det är egentligen röda druvor, eller röda blandade med vita, som pressas omedelbart utan maceration. Det betyder att det inte är vare sig rosé eller vitt, utan snarare … ja. Pissgult. Eller ljust gyllengult, för att vara mer poetisk.

Druvorna är fortfarande främst grenache, i sina olika färger: Blanc (som på den lokala dialketen uttalas ”blang”, dvs rimmar på Kling och Klang), gris och rouge, blandat med lite syrah och andra sorter.

Gris-vinet är lätt och flyktigt. Det försvinner så fort att sekunden efter att man svalt är det glömt. Men det gör inget – det var gott medan det varade, och priserna är trevliga.

Vi köper en låda med sex flaskor gris à €4, och vi köper en dunk, eller vrac, med söt muskat för kaffepengar. Det verkar göra Madame nöjd, för vi får en dyrare flaska vitt sandvin i present. En massa porslin och lite salt halkar också med. Det matchar det vi redan har hemma, och jag har alltid velat ha en porslins-pichet.

Provence

Publicerat den av

CalissanneProvence är förstås inte som de stora vindistrikten. Man snubblar inte över vingårdarna – men de finns där. Det krävs bara lite iförvägsletande.

Vi väljer appelationen Coteaux d’Aix-en-Provence, och åker mot Lançon, där vi köper skorpor och äter lunch. Servitrisen tipsar om Château Calissanne, så vi ställer GPSen. Men den tar oss till en utkiksplats – det är fantastiska klippor, täckta med de typiska provençalska buskarna, och ljudet från cigalerna är bedövande.

Efter att ha tagit en bunter fotografier fortsätter vi, och hittar så vingården – eller i alla fall deras butik. Mme Amat ger oss där en grundlig provning av sju trevliga viner.

De har gjort vin sedan alltid, berättar hon. Slottet är från 1600-talet, och då gjorde man i alla fall vin. De har hundra hektar vinrankor, och 50 hektar olivträd.

Druvorna är främst grenache, men också cinsault och syrah.

Provningen är trevligt ordnad. Vi är de enda kunderna i den ganska stora butiken, så vi får hennes fulla uppmärksamhet – vilket är värdefullt, för hon är kunnig och har mycket att berätta.

Vi börjar med tre roséer. De är ganska olika sinsemellan, men alla blommiga och lätta, med toner av apelsin.  Även den billigare, som kostar 6:90, har en lite strävare, spännande eftersmak.

”Rosé är Provence”, säger hon, ”och det är det vinet vi sålt längst. Det är det vi är kända för.”

Hon slår ut med handen för att visa butikens alla övriga föremål – vackra stearinljus och porslin, och påpekar att rosé säljs i synnerhet till kvinnor. Det är absolut ett feminint vin. Det är nog för att vi är som vinet: ”Douces et délicates.”

Efter roséerna tänkte vi gå direkt på de röda, men hon skakar på huvudet och förklarar att det kan hon inte gå med på. Vi måste testa det vita.

Det är tio procent av deras tillverkning. Tills för tio år sedan sålde de knappt vitt vin alls. De plockade druvorna, men gjorde nästan inget med dem. Men så bestämde de sig för att skapa ett nytt vin, och det blev ett faktiskt mycket gott, sémillon-baserat vin. Hon tycker det är underskattat av marknaden, och så kan det vara. Vi är fast i föreställningen att vita viner kommer från nordligare breddgrader, eller åtminstone höga höjder.

De röda vinerna är mycket olika. Deras ”standardvin”, som heter som gården, är inte ekat alls, vilket medför att grenachens alla frukter framträder tydligt. Det fanns nästan ingen strävhet. Hon berättar att de ändrat vinet nästan helt de sista åren, eftersom trenden i Frankrike är att rata tunga viner. Hon kallar vinet ett ”kompisvin”, som man köper och tar fram, men inte sparar.

Clos Victoires röda variant är också grenache-baserat, med några procent syrah, men ekat, vilket ger struktur och viss strävhet.

Så kommer vi till flaggskeppet – det ganska nya Rocher Rouge – som är gjort på ganska nyplanterad mourvèdre, med fyra procent syrah. Det är en explosion av frukter. Eksmak finns där också, men ganska svagt.

Vi köper tre kartonger, trots att platsen i bilen börjar tryta. Och jo, vi unnar oss en flaska Rocher Rouge också. Den kommer att passa bra en rå novemberkväll.

Resten av eftermiddagen tillbringar vi på en plage i Fos-sur-Mer, och avslutade med att äta middag på en terrass i Arles.

Van Gogh sades ha bott ett halvår i det huset, dec 88 – maj 89.

Vallée du Rhône

Publicerat den av

Châteauneuf-du-PapeVi reste på förmiddagen från Beaune och nästan spikrakt söderut. Det är synd att passera en så magnifik region som Vallée du Rhône på en dag, men vi hann i alla fall med en tur till en favoritby: Châteauneuf-du-Pape. För många år sedan tittade vi på hus där. Det blev inget köp, och kanske lika bra det, men kanske senare i livet.

Vi tittar in hos Château de Fargueirol, som har sin caveau i ett hus i utkanten av byn. Vi står bakom vad som närmast liknar en bardisk, i en trång korridor. Men det är trevligt inrett, och i taket hänger tavlor i långa rader, som föreställer urgamla etiketter. Som dekoration står en flaska från 1959 i änden på bardisken.

Ägaren är vinodlare sedan sju generationer, och tillverkar runt 80 000 flaskor per år. Han berättar att många skandinaver kommer förbi. Jag beundrar etiketterna, som fortfarande är rikt dekorerade, som förr.

”Ni har inte plockat upp trenden att förenkla?” frågar jag.

”Nej, vi är inte moderna. Vi följer traditionerna.”

Vi provar hans 2010 och 2011. Han rekommenderar att elvan sparas minst ett år, men den smakar bär och är fullt drickbar ändå.

Vi köper en låda av varje. När vi åkt inser jag att jag glömt fråga vilka druvor han använder. Hoppas det står på etiketten.

ChâteauneufUppe i den fortfarande rätt medeltida byn trängs caveau:erna längs de smala gatorna. Vi går en bit upp, och hittar ett fönster med en dansk flagga i. Och av en danska blir vi också serverade både Châteauneuf-du-Pape och Côte du Rhône av märket Olivier Hillaire. Den dyraste Châteauneuffen vi provade kostar över €50.

Båda appelationerna är gjorda på enbart Grenache och Syrah. Min kritik mot Châteauneuf är annars att det lätt blir rörigt i munnen med de många sorterna man brukar baka ihop. Genom att hålla sig till enbart två blev vinet renare, och mycket trevligt. Jag vill dock hävda att skillnaden mellan appelationerna var rätt liten – förutom att Châteauneuf kostade nästan dubbelt så mycket.

Vi lämnade henne med två kartonger Côte du Rhône. Det vinet kommer nog inte att åldras.

Inatt sover vi i Fourques utanför Arles.

Imorgon blir det Provence.