De fattiga i Danderyd

Next TeeJag diskuterade RUT ganska mycket när det kom, men nu var det ett tag sedan.

Men i samband med att S+MP ska dra ner den tillåtna användningen från 50 till 25 procent aktualiseras frågan, och de gamla argumenten ploppar upp igen, från båda sidor.

En intressant bit bakgrund är att RUT allra först var ett S-förslag från jag tror nittiotalet. Sedan blev det ett MP-förslag, och sedan ett rödgrönt förslag 2010, varpå regeringen Reinfeldt #2 gjorde det till sitt. Det är ett förslag som kommit från vänster, eftersom det borgerliga synsättet är att skattereduktioner inte ska behövas för att blåsa liv i tjänstesektorn. Låga skatter ska göra att den lever ändå.

RUT är med andra ord en kompromiss mellan vänsterns vilja att driva företagsamhet framåt medelst avdrag och bidrag och högerns vilja att skapa en blomstrande tjänstemarknad för privatpersoner. RUT är väldigt svenskt.

Är det dumt att halvera RUT till 25 procent? Jag håller helt med om argumenten. Det ”drabbar” en procent av utnyttjandet. Det är en rätt irrelevant fråga av den anledningen. Nedskärningen ger inga skatteintäkter och skapar heller inga stora problem för oss som använder RUT. Man skär för att visa att man skär. Det är ett slag i luften, men som sådant får det konsekvenser. RUT-företagarna blir nervösa. Och nervösa arbetsgivare håller igen. Därför är det enligt min mening ett dumt beslut. Inte för att det är synd om dem som inte kan spendera mer än 25000 på städning och trädgårdsarbete.

Att diskutera RUT med någon som har en annan åsikt än man själv kommer förmodligen aldrig att leda till någon sorts ömsesidig förståelse. Det finns nämligen gott om argument på båda sidor frågan. Det vanligaste påpekandet från dem som inte gillar RUT är att peka på vilka som använder det, nämligen rika knösar i förorten, och vilka som inte använder det, nämligen sjukskrivna och arbetslösa, och påpeka att det är orättvist att rika tjänar pengar. Ungefär.

Men låt oss låtsas att världens valuta inte är pengar, utan tid utanför arbetet, dvs den tid man har att lägga på städning och trädgårdsarbete och läxläsning med barnen. Och så ser vi vem som är rikast.

I den dimensionen är de arbetslösa och sjukskrivna den yppersta societeten. De har tid in abundance. Visst. Är du sjuk kan det vara så att du inte klarar en del uppgifter i hemmet, men då ska du får hjälp av din kommun genom hemtjänst.

De näst mest välbärgade är de som jobbar deltid.

Mittenkategorin jobbar heltid eller kanske heltid plus sjuttiofem procent och bor utanför storstäderna, och cyklar till jobbet på tio minuter.

Vilka är då fattigast?

Många egenföretagare som jobbar dygnet runt. Och vi som bor i storstadsförorter där båda jobbar heltid och har lång restid till jobbet. Vi som lägger femtiofem till sextio timmar var i veckan bara på att förvärvsarbeta. Jämfört med ett par där båda är arbetslösa har vi bortemot hundra timmar mindre att spendera i veckan.

RUT är till för oss som är förlorarna i fritidsligan. För det är också vi som betalar som mest i skatt, i reda pengar räknat.

Det gör oss inte till goda människor. Vi är lika egoistiska som alla andra. Men det gör oss till dem som bäst behöver få använda den tid vi har kvar till att få vara med våra familjer, till att jobba över, till att slippa gå in i väggen.

Flyktingläger åt EU

PrästkrageEU planerar att bygga läger i Turkiet för 2,2 miljoner flyktingar. Två stycken Stockholm, byggda av tält, alltså.

De tre länderna Turkiet, Bulgarien och Grekland har nu utropats till en sorts ”tri-state area”.

Såvitt jag förstår är detta en juridisk finess för att kringgå Flyktingkonventionen, som ger dig rätt att söka asyl i det land där du befinner dig. EU har redan kringgått den genom att räkna hela EU som ett land för att undgå att människor vandrar från land till land efter avslag och kostar resurser i asylprövning. Dublin-fördraget gör att oavsett hur många länder du tar dig i EU till kan du bara söka asyl i det land du först registerades i. Obarmhärtigt skickas du tillbaka dit. Det är en regel jag står bakom, men det är likväl ett loophole i flyktingkonventionen såsom den är formulerad.

Nu har man plötsligt utropat Turkiet, Grekland och Bulgarien till en sorts union genom ett ”tri-partite agreement”, och det är sannolikt av samma skäl. Man vill göra det möjligt att skicka den som påträffas i Grekland och Bulgarien att skickas till Turkiet, och det går bara om de enligt någon definition kan anses vara samma land.

Med tanke på den sega träta som levt kvar mellan Grekland och Turkiet sedan – pja – trojanska kriget, finns en absurd ironi i detta. Agamemnon skulle vända sig i sin grav, om han hade någon kvar.

Metoden är prövad förut. Australien skickar alla som söker asyl till Papua New Guinea, sedan 2013, enligt ett avtal där de får betalt av Australien. Där kan de söka asyl, vilket få vill. Det är en sån där otrevlig företeelse som osar av brun främlingsfientlighet men samtidigt räddar många från drunkningsdöden.

EUs tankefigur är dock att de som befinner sig i lägren i Turkiet under ordnade former ska beviljas asyl i Europa. Nu tror ju inte många att det kommer att hända i närtid. Europa har fullt upp att behandla dem som kommer, så de som snällt väntar på sin tur i tältläger blir nog kvar där.

För den som flytt kriget i Syrien och aspirerar på ett liv i Europa istället för att i ett obestämt antal år leva i ett tält i Turkiet finns fortfarande möjligheten att ta sig till något annat land än Grekland. Om andelen kvinnor och barn som flyr är låg idag lär den bli ännu lägre med de nya reglerna.

Jag står bakom tanken, dock. Tyvärr, måste jag tillägga, men jag ser ingen annan utväg. Döden på Medelhavet måste stoppas, smugglarna måste motarbetas, och det är mer humant och rättvist att flyktingar tar sig till Europa från lägren i flygplan än att de vandrar längs järnvägsspår i Serbien.

Jag hoppas bara att det inte innebär att Europa tycker att nu kan vi luta oss tillbaka och fortsätta med våra liv.

Betyder då detta att SD hade rätt med sitt evinnerliga ”hjälpa på plats”?

Inte alls. SD vill två saker:

  1. Skicka tillbaka alla som tagit sig till Sverige till de länder de flytt från, vilket betyder att människor som idag eller i en nära framtid befinner sig i Sverige kommer att torteras, våldtas eller dödas, oundvikligen. Inte alla, men en del.
  2. Gå ur EU. Och enligt min mening är det oerhört korkat, för det är bara EU som kan hantera krisen på ett någorlunda sammanhängande sätt.

Vi har dock över hundratusen människor som behöver tas om hand redan idag i Sverige, och det kommer att ta sin tid. De sist anlända kommer att behöva bo i tält, för vi har inte bostäder till dem.

Jag tycker det är förståeligt givet att situationen varit oväntad, men fel. Vi är ett av Europas glesast befolkade länder, och vi har massor av orter där få jobb finns. En fantastisk lösning på åtminstone en liten del av flyktingkrisen vore ju att vi permanentar alla de lokaler som nu tillfälligt tagits i bruk till asylboenden. Så kan vi, likt Turkiet och Papua New Guinea, erbjuda boenden åt asylsökande i andra EU-länder under utredningarna.

”Det blir dyrt”, fräser SD. Det kostar mycket mindre med läger ”på plats”.

Det är samma resonemang som används för att motivera tillverkning av bilar eller T-shirtar i Kina. Det är dyrt att använda arbetskraft i högskatteländer, så det blir visserligen billigare på kort sikt att flytta jobb utomlands, men pengar som investeras i Sverige stannar i Sverige. De blir till moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, som går tillbaka och blir moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter igen, i ett evigt skattekretslopp.

Så låt EU outsource:a flyktingmottagandet av dem som tagit sig till andra länder än Grekland och Bulgarien till Sverige, ta rimligt betalt och se jobben växa till.

Då blir vi en humanitär stormakt på riktigt.

Att teleporta sig in i Utopia

veniceJag tycker vi ska ha en värld utan cancer, mobbing, plågsamma djurförsök, krig och världssvält. Visst är jag bra? Röstar du på mig om jag ställer upp i val till Riksdagen? Det måste du ju, när jag lovar en sån lysande framtid!

Att politiker och övriga som har åsikter om vad svenska politiker borde genomföra har som förslag att världen borde se annorlunda ut utan att precisera hur Sverige ska ta sig dit blir enligt min uppfattning alltmer vanligt. Man börjar sitt resonemang med att ”så här tycker jag att det borde vara”, och sedan argumenterar man som om inga politiska beslut på Sverigenivå behöver fattas för att komma dit.

Jag har stört mig på detta ett tag, och ägnar därför detta inlägg åt att diskutera runt några vanliga exempel ur dagens politiska frågeflora.

Först har vi alla som bygger sina resonemang runt vad andra länder borde göra. ”Grekland borde.” ”Ungern borde.”

Jo, det är gott och väl, men är du svensk behöver du ha en plan för svensk politik, och som det ser ut idag gör dessa länder inte vad du tycker att de borde. Du kan exempelvis inte fatta ett beslut att nu ska alla länder sydost om oss tillämpa Dublinförordningen om de inte är med på det. Och du kan inte sätta människor som saknar rättighet att vistas i EU på ett flyg om inte mottagarlandet säger ja. Det är inte praktiskt genomförbart.

Sedan har vi Sverigedemokraternas tankefigur om att om vi hjälper riktigt mycket i närområdet och dessutom stänger gränserna kommer ingen hit. Men så är det förstås inte. För att uppnå en sådan effekt att ingen kommer att försöka ta sig till Europa behövs långt mer än pengar till extra filtar. Och Sverige har en av Europas längsta gränser. Det är inte praktiskt möjligt att stänga den annat än möjligen vid Öresundsbron.

Det går därför inte att säga ”vi ska inte ta emot” utan att samtidigt besvara följdfrågan ”vad ska vi då göra med dem som ändå kommer?”.

Och till dem kommer de som redan befinner sig här.

”Vad ska vi göra med dem som tagit sig hit” besvaras i debatten mellan Åkesson och Lööf med det finns ”en princip om första säkra land och det är där man ska söka asyl och det är så det måste fungera”. Men det gör ju inte det bara för att vi vill riktigt mycket. Det Sverige kan göra är att vädja, hota, betala, förhandla, lobba. Men vi kan inte bestämma. Och Åkesson, som vill avveckla Sveriges EU-medlemskap, är ju absolut inte rätt person att påpeka att nu ska EU kliva upp och ta större ansvar.

Nu senast skrev Hanif Bali en lång artikel där han ganska korrekt listar problemen med asylinvandringen. Artikeln är välskriven och ganska insiktsfull. Det är ju svårt att inte hålla med om att ett minskat söktryck vore bra för Sverige givet hur det ser ut idag, men den politiska frågan är ju hur det ska uppnås. När han plötsligt stannar upp precis när han når fram till själva genomförandet blir det en märklig debattartikel. Jag skulle hellre kalla den för vision utan åtgärdsplan. Lite som ett företag som säger ”vi ska bli störst” utan att samtidigt producera en strategi för hur.

Samma resonemang återfinns i hela DÖ-debatten. Massor av framförallt borgerliga och nationalistiska väljare är emot. Och de har bra skäl, för DÖ är helt klart problematiskt. Men frågan om vad vi borde ha istället får ofta ett svävande svar.

Visst kan vi ha nyval. Inte mig emot. Men det är osannolikt att något block skulle få egen majoritet, och då har vi samma situation igen efter valet. Verkligheten försvinner inte för att vi tycker den borde göra det.

Visst vore det ultimata om alla som flyr tog sig till närmsta flyktingläger och sedan stannade där och väntade på sin tur, så att UNHCR sedan i godan ro kunde välja ut de mest behövande och skicka dem som kvotflyktingar till länder som har tid och råd att ta hand om dem och integrera dem, men det kommer aldrig att bli så fullt ut. Vi ska absolut hjälpa i närområdena – det är ingen idé Åkesson har patent på och som ingen annan tänkt på tidigare, utan något Sverige gjort i många år – men det är inte ett alternativ till att bevilja asyl eller skyddsstatus till dem som flyr till Sverige.

Visst vore det förträffligt för den bågnande svenska asylmottagningen om Grekland och Italien verkligen registrerade dem som passerar deras länder, så att vi kunde skicka tillbaka dem dit när de når Sverige, men de kommer inte att göra det för att vi säger till dem.

Varje politiker eller debattör som försöker beskriva en vision av hur det borde vara utan att besvara hur vi ska ta oss dit, genom beslut fattade i svensk riksdag och inte av andra länder, måste ifrågasättas.

Den som vill minska det antal som söker asyl i Sverige behöver berätta hur på ett trovärdigt sätt.

Den som vill minska eller, som SD, helt eliminera antalet beviljade uppehållstillstånd behöver ställas till svars för att den avser skicka syrier tillbaka till Syrien, för det är det enda land som tar emot de asylsökande som inte Dublin kan appliceras på. Och skickar vi syrier tillbaka till Syrien kommer en del av dem att dö, lemlästas, våldtas eller torteras. Det är ett faktum.

Den som vill att DÖ ska dö behöver förklara hur svensk politik, givet ett valresultat som ligger nära det vi har idag, ska kunna bedrivas. Hur ska en regering få igenom en budget? Ska vi låta SD få en verklig vågmästarroll?

Låt ingen komma undan med att låtsas att det går att teleporta sig rakt in i en vacker framtidsvision genom att hoppa över de svåra besluten.

Jimmie Åkessons tretusen asylsökande

Profilbild för Helena TrotzenfeldtMotargument

”Det kommer tretusen asylsökande varje vecka”, påstod Jimmie Åkesson i SVT;s intervju igår 3/9.

37 033 personer sökte asyl under årets första sju månader. Det betyder 1 223 personer per vecka. Under juli, som var den månad med högst antal, kom 8 069 personer, vilket innebär 1 822 personer i veckan.

Jimmie Åkesson jämför sedan bidrag till flyktingar och ”invandrare” med bidrag till UNHCR, men hoppar över två faktorer:

  1. Den som kommer till Sverige och börjar jobba efter några år är totalt sett lönsam för Sverige. De som kommer hit är därmed en stor, delvis outnyttjad resurs.
  2. Pengar som spenderas på asylmottagning, SFI, bostäder med mera i Sverige går till stor del tillbaka till samhället. Pengar som skickas till UNHCR ser vi aldrig mer.

Visa originalinlägg

En annan syn på invandring

bss”Men vad tycker du då?”

Jag får frågan ofta när jag diskuterar främlingsfientlighet och migrationspolitik. Och jag håller med om att den är viktig att besvara. Vi som är för en generös invandringspolitik bör kunna berätta HUR den ska genomföras. Annars är vi inte trovärdiga.

Efter åratal av debatterande och nosande i statistik och regelverk har jag bildat mig en uppfattning. Detta är inte första gången jag redogör för den, så jag vet att den är kontroversiell och attackeras både från dem som vill göra mer och dem som vill göra mindre.

Jag vill inte påstå att min lösning är problemfri, men jag menar att problemen, som jag också redogör för nedan, är underordnade fördelarna.

”Vad kostar invandringen?”

Den frågan är omöjlig att besvara, eftersom parametrarna är så många. Ska vi diskutera de som invandrar nu eller på 90-talet? Ska vi ta med hela nittonhundratalet? Ska vi räkna med skatteintäkter och pensioner? Siffror från minus 250 miljarder, som är SDS favvosiffra, till stora plus cirkulerar. Egentligen har alla både rätt och fel, för som sagt: det beror på hur man väljer att räkna.

Ta t ex en finne som flyttade till Sverige på 70-talet. Först jobbade han. Det var bra. Skatteintäkter, utan att han kostat Sverige i 20 år. Men en svensk gick kanske arbetslös för att han jobbade. Då blir det ju ett minus, eller? Sedan blev han sjukskriven. Minus. Hans barn läste på universitetet. Stot minus. Blev läkare och började jobba. Stort plus. Han gick i pension. Minus. Men jobbade gratis åt lokala fotbollsklubben och stöttar killar som annars hade hamnat på glid. Plus. Hans lönsamma dotter fick en handikappad son. Minus. Men är det hans minus? Var slutar vi räkna? Hur långt ska vi gå? Utan de invandrare som kommit hit sedan femtiotalet hade vi varit ett helt annat land. De utrikes födda är över 18 procent. De som har minst en utrikes född förälder är 25 %. Hur hade Sverige varit utan en fjärdedel av sin befolkning?

Men även om det inte går att komma fram till en faktisk siffra går det att bena i frågeställningen.

Först behöver vi titta på typerna av invandring, för de har helt olika förutsättningar att bidra till landet.

Men grovt räknat kan man säga att arbetskraftsinvandring är ett plus för Sverige. Inte all arbetskraftsinvandring hela tiden, men i stort är det så. Det har dock funnits problem med människor som arbetskraftsinvandrat till ett jobb där de inte behöver svenska, blivit svenska medborgare och senare blivit uppsagda eller slutat på sina jobb, och då haft svårt att hitta nästa jobb, eftersom svenskspråkighet är en så viktig förutsättning vid anställning. Därför är jag för språktest vid medborgarskap. I övrigt vill jag lämna arbetskraftsinvandringen därhän. Den fungerar bra idag, och det gäller oavsett om det handlar om RUT-städare från fattigare delar av Europa, om spjutspetskompetens, om läkare eller om släktingar och vänner till tidigare invandrade företagare. Så länge den som invandrar får en avtalsenlig lön den kan leva på ska vi vara glada att folk vill flytta hit.

Anhöriginvandring delas in i två delar som är ungefär lika stora. Dels anhöriga till dem som beviljats asyl de senaste sex åren. De registreras separat i statistiken, och det handlar om barn och partners till dem som flytt hit. Dels nyetablerade relationer, så kallad kärleksinvandring, där svenskar eller övriga invandrare hittar en partner utomlands och vill att den ska leva i Sverige.

I Sverige finns försörjningskrav vid anhöriginvandring, som dock tillämpas i bara några procent av fallen. En vanlig missuppfattning är att det beror på att regelverket inte följs, men så är det inte. Utlänningslagen, se 5 kap 3 b §, säger att den som anhöriginvandrar ska kunna försörja sig själv, men sedan kommer 3 c § och undantar nästan alla från denna regel utom den som arbetskraftsinvandrat för mindre än fyra år sedan från ett utomeuropeiskt land (ungefär). Det är alltså inte så att reglerna inte följs, utan så att reglerna är extremt begränsade.

Jag trodde länge att detta inte var något att bry sig om, men Hanif Bali menar att en tredjedel av de kvinnor som anhöriginvandrar gör det till ett liv i utanförskap (han berättar inte om motsvarande siffra för män), eftersom partnern lever av försörjningsstöd. Jag har inte hittat någon källa till detta påstående, men om det stämmer håller jag med om att lagen behöver ändras. Jag tycker därför nyetablerad anhöriginvandring ska begränsas med försörjningskrav. Visst ska Sverige bjuda på SFI och annan utbildning. Men mat och uppehälle behöver den som tar hit en fru eller man stå för, anser jag. Det handlar inte bara om att vi inte ska behöva betala försörjningsstöd. Det handlar också om det sammanhang personen flyttar till, och om att vi inte ska snickra vidare på utanförskapet. Jag vill betona att detta enbart gäller nyetablerade relationer. Om en svensk medborgare t ex bott utomlands och skaffat familj och vill flytta hem till Sverige ska den förstås få göra det oavsett inkomst.

Så till asylsökande, som är den mest utskällda gruppen när nationalisterna spinner loss och ska påpeka hur dyrt det är med människor. Och det är både sant och inte sant. Det finns en kostnad när någon söker asyl i Sverige. Den ska bo på ett asylboende i några månader, för ungefär 300 kr per dag, den ska utredas vilket är en kostnad. Den har rätt till ombud, sjukvård, tolk osv. Sedan har den rätt till etableringsstöd och bostad och SFI och praktik. Det är inte gratis, men det är heller inte en astronomisk utgift, så länge som den begränsas till några år och personen sedan börjar jobba och betala skatt. Den stora kostnaden uppstår för den ungefär tredjedel som aldrig får ett jobb i Sverige, men som ändå lever ut sitt liv här. Kostnaden kommer i flera sjok. Den kostar i uppehälle och vård. Den kostar genom att även barnen med klart förhöjd sannolikhet hamnar i utanförskap. Det är den tredjedelen vi bör fokusera på när vi pratar om kostnader för invandring, för det är den och endast den som skapar hela det minus som faktiskt förtjänar att motarbetas, enligt min uppfattning.

En annan syn på asyl

Det finns ett generalfel i hur nästan alla tänker runt invandring, och det är att den som en gång bosatt sig i Sverige oavsett skäl ska få leva ut sitt liv här. Det uppfattas som oförskämt och elakt att utvisa någon för att den inte tjänar pengar, och jag tror det beror på att vi är så vana från det socialistiska 60-80-talet vid att se förvärvsinkomst som något samhället ska fixa. Den som inte har ett jobb är ett offer, enligt många.

Jag menar att vi missförstått begreppet asyl. Det vi är skyldiga är skydd undan förföljelse eller fara. Det vi inte är skyldiga är att adoptera den vi givit skydd. Asylstatus brukar ändra sig med tiden. Konflikter upphör, och det går att återvända. Men i Sverige låter vi enligt utlänningslagen alla dem som haft uppehållstillstånd i fem år i Sverige stanna resten av livet, nästan oavsett vad som händer. Och eftersom uppehållstillstånd ofta ges för först tre år och sedan två år betyder det i praktiken att du, om du bott i Sverige i tre år och fortfarande bedöms ha asylskäl, faktiskt kan leva ut ditt liv i Sverige, oavsett vad som händer i hemlandet.

Den som flyr till Sverige gör det förmodligen illegalt. Resan är farlig och dyr, och göder smugglare. En del, bland annat MP, vill öppna för möjligheten att söka asyl på ambassaderna i kanske framförallt Libanon och Libyen, men eftersom det skulle resultera i en extremt mycket högre asylinvandring säger de flesta partierna nej. Det finns en absurd cynism i att vi behöver det filter döden på Medelhavet utgör för dem som flyr hit för att inte systemet ska braka ihop.

Om vi sätter ihop stycke 1 och 2 med stycke 3 hamnar vi i följande slutsats: Det är viktigare att fortsätta försörja dem som inte längre har asylskäl än att de som faktiskt flyr får möjlighet till skydd. 

Meningen smakar illa. Men den är sann.

Hjälpa på plats

Att hjälpa på plats har blivit nationalisternas slogan och främsta ursäkt för att vi inte ska hjälpa dem som flyr hit. Egentligen handlar det förstås inte om pengar. SD har sedan alltid haft en ambition att minska biståndet från 1 till 0,7 procent av BNP. Men det har blivit en fiffig utväg. Man vänder helt enkelt på ekvationen och gapar ilsket om att det är vi som vill bevilja asyl till dem som flyr hit som är de verkliga egoisterna eftersom en flykting ”på plats” bara kostar några kronor om dagen medan de här kostar hundra gånger mer. Många går så långt att de påstår att människor dör i stora antal i flyktingläger för att vi egoistiska asylälskare skulle ha dragit in biståndet. ”Hundra dör för att en ska leva i lyx och överflöd i Sverige” skrev en rasande nationalist häromdagen till mig.

  1. Det finns inget ”på plats” för den som är skyddsbehövande. Det finns däremot andra platser, dvs flyktingläger. Jimmie Åkesson och Söder besökte i valrörelsen läger i Libanon och formulerade svulstiga formuleringar om hur SD räddar liv genom att vilja neka skyddsbehövande asyl.
  2. Det är riktigt att Sverige för att ha råd med de asylsökandes kostnader sänkt biståndet. Och det är självklart så att sänkt bistånd innebär svårigheter för dem som annars skulle fått hjälp, men det är inte så att flyktingar inte längre får mat i lägren och därmed svälter ihjäl, eftersom denna kostnad har företräde. Istället är det andra, långsiktiga projekt som blir lidande. Det är förstås inte bra. Men det är inte lika med omedelbar död.
  3. SD vill egentligen inte ha någon invandring alls, eftersom varje invandrare förstör den grundgemenskap som bygger på att vi alla har samma bakgrund och som är roten till hela SDS världsbild. Att hindra invandrare från att bosätta sig i Sverige är deras drivkraft till att vilja hjälpa ”på plats”. UNHCR har, mycket motvilligt, blivit deras älsklingsursäkt för begränsad asylinvandring. Men murkna motiv betyder förstås inte automatiskt att de har fel i sak.
  4. Om vi kastar alla mänskliga hänsyn överbord för ett ögonblick och bara tittar på den faktiska utgiften för Sverige: investera hundra kronor i ett flyktingläger i Libanon mot samma belopp i Sverige är det förstås sant att fler får ”hjälp”, dvs mat och filtar, där än här. MEN. Pengarna har lämnat Sverige och kommer aldrig mer igen. En hundralapp investerad i Sverige återvinns i Sverige. Den blir till arbetstillfällen, lön, inkomstskatt, moms, och mer än hälften kan investeras igen. Det som inte går tillbaka till samhället i form av skatt, arbetsgivaravgift och moms bidrar till ökad konsumtion. Ett land är ett ekosystem på det sättet. Ska vi räkna pengar måste detta tas med i ekvationen.
  5. Det är förstås en oändlig skillnad för en människa på flykt att få leva i Sverige, gå i skola, praktisera och ha möjlighet till arbete och egen försörjning jämfört med att bo i ett tält med inget annat än hopplöshet framför sig.
  6. Människor är tillgångar för ett land. Om vi behandlar asylbeviljade rätt kommer de att vara med och bygga Sverige med oss. Det gäller inte alla, men det gäller de flesta.

Så vad ska vi då göra?

Idag tar vi emot runt 40 000 fler asylsökande (och beviljar runt 20 000 fler personer asyl) om året än innan ISIS drog igång. Det är dyrt för att det är oplanerat. Kommuner och Migrationsverket går på knäna och dammsuger Sverige på tomma lokaler. Paniken driver upp kostnaderna, och skapar problem och dålig stämning.

Jag vill att vi tänker om helt, och permanentar ett högt intag av asylsökande. När det kommer hundratusen om året, varav grovt räknat hälften sedan får asyl, betyder det att 20-25 000 hela tiden bor i flyktingförläggningar. Så låt oss då skapa de platserna under ordnade förhållanden. Sverige har ingen platsbrist. Sverige har inte heller brist på lokaler. Flyktingförläggningar kan med fördel byggas i utflyttningskommuner och skapa arbetstillfällen där det råder hög arbetslöshet.

När flyktingströmmarna så småningom minskar, vilket vi innerligt får hoppas att de gör, kan man fylla på från UNHCRs läger runtom i världen, med fokus på de mest behövande, så att vi har ett ständigt högt flyktingintag. På så sätt bidrar vi en smula till att motverka döden på Medelhavet och smugglingen.

Den som beviljats asyl ska förstås få en väg in i Sverige precis som idag. Den rutin vi har, med etableringsreformen, SFI och praktik, är faktiskt mycket bättre än många vet. Det har hänt en hel del sedan 1900-talet, då flyktingar dirigerades direkt till Soc, förvägrades rätt att jobba, utreddes i åratal och sedan lämnades därhän.

Men för att kunna ta emot många fler behöver vi också våga utvisa dem som inte längre har asylskäl trots fler än fem år i Sverige. Jag menar att vi inte ska ge permanent uppehållstillstånd till den som inte försörjer sig själv, att uppehållstillstånden omprövas kanske vartannat år, och att den vars asylskäl upphört – i regel pga fred i hemlandet – och som inte har egen försörjning utvisas.

Jag vet att detta ställningstagande får kritik. Men för mig är detta enormt centralt. Den som inte kan arbeta i Sverige skapar en ackumulerad kostnad för oss andra som inte är motiverad av humanitära skäl, om den inte har ett skyddsbehov. Det är inte alls nödvändigtvis personens fel att den inte är anställningsbar. Men det spelar ingen roll. Vi måste försörja våra medborgare, oavsett ursprung, och det ska vi göra, men ska vi kunna öka flyktingintaget behöver vi också våga säga adjö när de inte längre behöver oss. Och den som bott här och återvänt hem kan förstås arbetskraftsinvandra senare.

Vi är enligt FN och EU skyldiga en fristad undan krig och förföljelse. Varken mer eller mindre.

Så sammanfattningsvis vill jag se ett permanent högt flyktingmottagande, ett fortsatt fokus på att få vuxna flyktingar i arbete så fort som möjligt, men också konsekvent utvisning av dem som inte behöver skydd och saknar försörjning. Det gör att vi hjälper fler, och det ger oss en faktisk vinst. Mot några års utgifter för mottagning får vi en strid ström av nya skattebetalare, och vi skapar jobb i glesbygd.

Sammanfattning av föreslagna lagändringar

  1. Inför språktest för medborgarskap.
  2. Ta bort undantagen för försörjningsplikt för nyetablerade relationer vid anhöriginvandring.
  3. Vik permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap till den som förvärvsarbetar. Det ska inte gå att stanna i Sverige för evigt om man kommit hit som vuxen men aldrig arbetat här.
  4. Den som försörjer sig själv genom eget kapital eller genom annan (t ex genom att mannen arbetar) får fortsätta leva i Sverige, men får inte PUT eller medborgarskap.
  5. Den som fyller 18 år och bott i Sverige i minst tre sammanhängande år ska alltid kunna bli svensk medborgare om den inte begått brott.
  6. Utvisa alla som inte är svenska medborgare när de döms till minst två års fängelse. Utan undantag.
  7. Öka asylinvandringen till fyrtiotusen beviljade uppehållstillstånd om året (dvs ungefär dagens nivå), och behåll den där.

SD: Upp som en sol

Imorse berättade AB hur SD exploderat och nu är Sveriges tredje största parti, men när solen dalade gjorde även siffrorna det, ty då kom SCBs stora undersökning och visade att de istället ligger en halv procentenhet under valresultatet.

Glädjeskålen måste ha fastnat i halsen på De Stolta Svenskarna, och alla experter som höll på att berätta om varför det går så bra för SD just nu måste ha tappat sina pennor.

Jag har en tes om varför det blir så här, och den är enkel:

Sveriges opinionsinstitut har med åren optimerat sina undersökningar så att de får ett underlag som från vänster till höger stämmer så bra överens med hela Sverige som möjligt. Lagom mycket land, stad, rik, fattig, lågutbildad, högutbildad. Lagom mycket norr, lagom mycket söder, balans mellan kust och inland.

Och SDs anhängare följer visserligen också strukturer, men inte de klassiska och inte tillräckligt väl för att de annars så finjusterade siffrorna ska funka. Därför blir det så mycket större fel åt båda hållen på deras siffror.

Rött ljus för Svenska Dagbladet

Jag hör till dem som strävar efter att vara objektiv och saklig även när jag har starka åsikter, och jag lyckas inte alls alltid, men ambitionen finns där. Jag uppskattar därför när tidningar anstränger sig för att vara just faktainriktade, och brukar därför läsa svenskans Faktakoll.

Flera gånger har jag dock blivit besviken – analytikernas egna agendor lyser igenom, och även om analyserna bitvis verkar mycket noggranna görs uppenbara sakfel. Ingen gång har de dock misslyckats så fatalt som i analysen om Reinfeldts uttalande idag.

Jag har redan skrivit vad jag tyckte om det – nuff said. Men den som skriver under en så högtravande benämning som ”Faktakollen” förväntas vara kapabel att lägga sina känslor åt sidan och vara saklig.

Detta inlägg handlar inte alls om huruvida Reinfeldt är bra eller dålig eller hur mycket folk jobbar i olika grupper – det handlar enbart om vilket irriterande dåligt jobb de gör som säger sig vilja försvara bland det renaste som finns: fakta.

Detta är därför min analys helt utan åsikter. Vi struntar här fullständigt i huruvida uttalandet var särskilt smart, och fokuserar istället på huruvida det var korrekt, eller snarare: huruvida det var inkorrekt, vilket Faktakollen påstår. Jag menar att för rött ljus ska de nämligen inte bara bevisa att han kanske har fel, utan att han faktiskt har fel och inte kan ha rätt.

Vad han sa var: ”Om man tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Egentligen skulle vi kunna stanna där. Han sa att arbetslösheten var ”låg”, men angav ingen procentsats – det är subjektivt, och därmed är det mycket svårt att visa att han har fel redan innan vi börjat.

Men låt oss föralldel gå vidare.

”Etniskt födda” svenskar är ett knepigt begrepp – där håller jag med, så låt oss istället se på etniska svenskar, och vad som definierar sådana. Linjerna är flytande, men ungefär så här:

Solklart med i ”etniska svenskar”:

  • Individer födda av föräldrar födda i Sverige

Inte med i ”etniska svenskar”:

  • Utrikes födda

Potentiella undantag, beroende på definition

  • Andra generationens invandrare
  • Adopterade
  • Barn som fötts utomlands av svenska mödrar

För oss som läst matematisk statistik, och som jobbar av och till med marknadsanalyser, är det inte särskilt avskräckande att vi inte omedelbart hittar ett statistiskt underlag som ger oss exakt det vi vill. Man kan mycket väl utgå från ett hyfsat rätt material och sedan göra rimlighetsuppskattningar på de felande delarna.

I detta fall finns en siffra: Inrikes födda i den aktuella åldersgruppen: 3,8%.

Så vad vi saknar är:

  1. En definition av ”låg arbetslöshet”
  2. För var och en av de tre grupper som är tveksamma:
  • En uppskattad storlek på gruppen
  • En uppfattning om huruvida det är troligt att statistiken inom gruppen skiljer sig från det större underlag de räknas in i, så att de kan påverka slutresultatet.

Definition av ”låg arbetslöshet”: För att göra det lätt för mig påstår jag att allt under fem procent är lågt.

Andra generationens invandrare: Räknas till gruppen ”inrikes födda” i statistiken, men kan kallas både etniska svenskar eller inte. Finns det anledning att tro att uppgiften 3,8% skulle ändras till det sämre om vi lyfte ut dem? Dvs är de så många i förhållande till övriga inrikes födda, och är de så markant mycket mer i arbete att förhållandet 3,8% rimligtvis kan förmodas skiftas kraftigt till det sämre?

  • Antalet utrikes födda över 25 hittar jag inte, men däremot framgår det att andelen utrikes födda år 1987, som var sista året man kunde föda någon som idag är 25 år, var 9% av dåtidens befolkning, 1960 var den 4%. Säkert fick en stor del av dessa i genomsnitt 6-7% utrikes födda barn med svenskar eller inte alls, så de barn som föddes i Sverige av två icke-svenska föräldrar är rimligtvis tillräckligt få för att inte påverka statistiken, såvida inte deras arbetssituation skiljer sig enormt.
  • Dessutom finns ingen anledning att anta att just de skulle klarat sig avsevärt bättre än övriga inrikes födda.

Adopterade: En grov uppskattning ger att det finns ca 20 000 adopterade svenskar över 25 år, som idag räknas som utrikes födda, men som borde vara med i gruppen ”etniska svenskar”. De är dock för få för att påverka statistiken åt någotdera hållet – särskilt med tanke på att de sannolikt har samma arbetslöshetssiffror som övriga inrikes födda.

Barn som fötts utomlands av svenska mödrar: Räknas också som utrikes födda, men inte heller här finns någon anledning att tro att de är värst många, eller att de om de räknats in i gruppen inrikes födda hade gjort någon som helst skillnad för statistiken.

Ett enkelt överslag ger att undergruppernas påverkan på den gruppen ”inrikes födda” såpass att den kan stiga från 3,8% till över 5% om de lyfts ur eller i gruppen är synnerligen osannolik. Grupperna är för små, och det finns ingen anledning att tro att deras arbetssituation skiljer sig från övriga svenskfödda annat än marginellt.

Dessa grova antaganden påstår jag räcker för att visa att ”rött ljus” är en mycket bisarr bedömning. Den som inte håller med får gärna gå några snäpp djupare – jag kan lova att äta upp min hatt om siffran 5% kan överstigas oavsett hur mycket man än gräver.

Slutsats: Vi måste tillåta politiker att prata utan att varje ord ska gå att härleda exakt till SCB – i synnerhet när en så subjektiv och relativ bedömning som ”låg arbetslöshet” är vad som yttrats. Annars hamnar vi snart i ett läge där politiker får rött ljus för att de säger att vädret är vackert.

Den som däremot utger sig för att vara expert på statistiska analyser, men inte klarar att kombinera ett befintligt statistiskt underlag med kompletterande antaganden, normalfördelade kring ett troligt värde, med hänsyn taget till likaledes uppskattade extremvärden, och sedan göra lite överslag och säga: ”detta är rimligt”, borde inte ha jobbet kvar. Jag vill ju inte att de ska hamna bland de 3,8 procenten, oavsett etnicitet, men det vore önskvärt att de ägnade sig åt något annat än att vilseleda.

För antingen är SvDs analytiker inkompetenta, eller också är de mycket slarviga, eller också har de allvarliga problem med att hålla sig objektiva. I vilket fall som helst är en lögn oändligt mycket större när den formuleras av den som utsetts till att vara sanningens yttersta försvarare än om en statsminister på ett bageri råkar formulera sig inexakt och inte helt hundraprocentigt vattentätt.

Reinfeldts översitteri

Jag har nu kollat flera gånger på söndagens partiledardebatt, och gjort följande findings:

  1. Alla hånlog ungefär lika mycket utom Göran Hägglund.
  2. Sjöstedt hade dessutom spår av fradga i sina uppdragna mungipor.
  3. Löfvén var elakare än Reinfeldt i kommentarerna.

Men den som är högst i rang får inte hånle enligt en av retorikens gyllene grundprinciper, för då blir det arrogans, och så väcks mobbingempatin hos oss andra, som Ulvskog så riktigt påpekade. Tack, Marita, för att du värnar om de kränkta känslorna hos Stefan Löfvén när Fredrik Reinfeldt kallade honom vid förnamn. Att flera andra inklusive Fridolin också gjorde det har ingen betydelse – det som spelar roll är att en statsminister tydligt tar avstånd från den destruktiva väg av respektlöshet som du-reformen lett oss in på.  

Egentligen var förstås Sjöstedt värst i sina angrepp, men ingen bryr sig, eftersom vänsterfolk ju ska vara rätt arga mest hela tiden enligt stereotypen.

Så nu är det bara för Reinfeldt att öva fram Hägglunds lätt bekymrade min framför spegeln.

Det känns dock bra att svensk debatt har rätt fokus.

SvD, SvD

Ensamma mammor

Har läst och hört mycket om ensamma mammor som blivit inseminerade i Danmark. Jag unnar dem absolut att få barn, men tycker det är synd på alla män som på motsvarande sätt vill bli föräldrar men inte har någon mamma till barnet.

Kan man inte ordna en förmedling där de kan hitta varandra?

Ett sådant ”par” kan ju komma överens om allt – som umgänge, underhåll mm – innan graviditeten, och har bra förutsättningar att fortsätta vara goda vänner resten av livet.

Och då får barnet också rötter och ett större nätverk, i form av farföräldrar, fastrar, farbröder, kusiner.

AB, SvD

Jimmie Å: The truth is out there

Jimmie Åkesson fortsätter snurra till det.

I en debattartikel skriver han:

”Sedan 2006 har migrationsverket tvingats överlämna 40 209 ärenden till polisen för verkställande. Av dessa har endast 11 831 verkställts. Det betyder att polisen misslyckas i över 70 procent av fallen. Sett till de senaste tio åren är siffran 75 procent.

Det handlar totalt om nästan 60 000 personer som fått avslag på sina ansökningar men som ändå inte lämnat landet. Sammanfattningsvis kan man säga att det är ungefär varannan av dem som fått avslag på sina ansökningar som fortsätter att vistas i Sverige illegalt.

Han länkar inte till utredningen, så det finns inga möjligheter att kontrollera hur denna statistik egentligen formulerats och presenterats av utredarna. Varifrån kom siffran 60,000, till exempel?

När det gäller slutsatsen att dessa fortfarande vistas här illegalt blir det ännu snurrigare. Vad man rimligtvis vet är vilka som inte avvisats av myndigheter trots beslut. Huruvida de lämnat landet eller ej är en helt annan fråga. De kan vara kvar, de kan ha rest hem av egen kraft eller de kan befinna sig i helt andra länder.

Jag har förstått att det finns asylsökande som fått avslag och arbetskraftsinvandrare som gömmer sig i Sverige, och jag vill mycket gärna veta vilka de är, hur många de är och varför de är här. Jag vill veta hur de lever och hur tillvaron ser ut för de barn som i vissa fall får gå i skola, i andra fall inte. Men ingenting i Åkessons debattartikel får mig att tro att han vet ett skvatt mer än någon annan om dessa viktiga frågor – om så varit hade han väl vågat visa var han fått sin statistik?

För den som missat det: Här en intervju med BBC där han vränger sig med illa underbyggda siffror och osammanhängande logik blandat med påståenden tagna ur luften och slutligen, när journalisten smulat sönder hans uppgifter, säger ”I usually tell the truth”.

Sure. We trust you.

Tillägg 30/3 18:47 : Billström verkar ha dragit samma slutsats.