Julmarknaderna och mässorna duggar tätt så här års. I lördags var vi med ett gäng glada författarkamrater i Sägnernas hus, på gränsen mellan Småland och Västergötland.
Och inte bara arrangörerna, utan även vädrets makter hade gjort allt för julstämningen.
Snön lyste vit på taken.
Och träden.
En månad till jul!
I socknarna på landet fanns bara en lokal som rymde alla, och det var kyrkan. Den användes därför inte enbart till predikan, utan även som möteslokal och för andra, större händelser, såsom skolavslutningar. Men Sverige sekulariserades gradvis, och i takt med att nya möteslokaler byggdes, folk flyttade till städerna, och religionen fick allt mindre betydelse förlades också skolavslutningarna till andra platser. Mina avslutningar på 70-talet ägde rum på skolan. Aldrig i någon kyrka.
Vi har sedan länge gemensamt beslutat att skolan ska vara ickekonfessionell. Därför väljer de flesta rektorer idag att antingen ha skolavslutningar på skolan, eller också ha dem i kyrkan, men utan välsignelse av någon präst. För mig spelar det ingen större roll, men jag känner ateistiska föräldrar som absolut inte vill att barnen blir välsignade, och det är en ståndpunkt jag verkligen respekterar.
Men för nationalister är skolavslutningar utanför kyrkan ett bevis på att muslimer kommer hit, kräver att vi ska ändra våra traditioner, och att vi svenskar viker oss. Det fanns knappt en muslim i Karlstad eller övriga Sverige på 70-talet, och de muslimer som bor här idag är sällan tillräckligt röststarka för att författa skrivelser till rektorer och ordna upprop på skolor, men det spelar ingen roll. Det är deras fel i alla fall.
Ett helt annat upprop i dagarna handlar om de sydsvenska skolor som serverat halalslaktad kyckling som skolmat. Halalslakt av kyckling är enligt uppgift identisk med standardslakt, med den skillnaden att kycklingen är vänd mot Mecka, och en välsignelse läses upp när den slaktas.
Jag är medveten om att halalslakt i sin rena form är bestialisk. Jag är vegetarian sedan över 20 år enbart på grund av att jag inte vill att djur ska dö för att jag ska äta, och jag vill verkligen inte se sådant i Sverige. Men för kycklingar är bönen den enda skillnaden. Nötdjurs slaktmetod är annorlunda, men de bedövas helt i Sverige och Danmark, och enbart sådant kött har använts i Sverige. Enligt lantbruksverket är metoden tillräckligt smärtfri. Huruvida detta stämmer kan jag inte vara helt säker på, men det kan inte de arga föräldrarna heller.
Det skrivs protestlistor, görs anmälan till skolverket, diskrimineringsombudsmannen och jordbruksverket, och föräldrar skickar nu med brev till skolan där det står att barnen inte ska äta halalslaktat kött, utan hellre vegetariskt.
Det riktigt ironiska är det är samma föräldrar som kräver konfessionella skolavslutningar i kyrkan och ickekonfessionella skolmåltider.
Ergo:
Ur detta följer att det är OK att välsigna barn, men det är inte OK att barn äter kycklingar som är välsignade.
Det hade varit komiskt, men skrattet fastnar i halsen.
För det finns inte en enda facebookgrupp, inte en enda namninsamling, inte en enda uppvaktad lokalpolitiker, där muslimer kräver att hela skolor ska avstå från griskött eller skolavslutningar i kyrkan. Det finns bara ensamma föräldrar med åsikter om sina egna barns skolgång. Ingen muslim i Sverige har någonsin begärt att svenska barn ska sluta äta griskött eller avstå från att sjunga nationalsånger eller psalmer eller från kyrkobesök.
Vad som däremot finns är svenska föräldrar – många, förenade föräldrar – som av allt att döma hetsar sina barn mot sina klasskamrater.
Som säger:
”Det är Fatimas föräldrars fel att du inte får ha skolavslutning i kyrkan. Hade inte de kommit hit till Sverige och krävt hade du fått ha det.”
”Det är Achmeds fel att du måste äta vegetarisk mat. Hade inte han krävt halalslaktad kyckling hade du fått riktig kyckling istället. Nu får du inte det – tänk på det när han sitter och tuggar på sin lunch och du käkar din äckliga kikärtsbiff.”
”Det är deras fel. Muslimernas. De kommer hit och tar över vårt land med sina krav.”
Hur mår Fatima och Muhammed i Svedala? Hur mår alla andra muslimska barn som får bära skulden för att våra stackars svenska barn tvingas äta grönt och går miste om kyrkbänkarnas magiska julefrid? Som anklagas för att komma hit och kräva. När de egentligen borde vara tacksamma över att få vara födda i ett land som inte var deras föräldrars hemland. Över att få stanna här istället för att bli ”hemskickade”.
Så i alla hatiska upprop: Vem tar hand om dem?
Vem bär ansvaret när de går hem med en klump i magen?
Jag brukar ju diskutera främlingsfientlighet där jag kommer åt. Har blivit bannad från flera nationalistiska fora.
Men för att skriva Cuprum, där flera personer väljer nationalismen för att de står utanför samhället, går jag mycket längre i min research.
Och det är plågsamt med allt raseri, från ”vanliga” människor. Föräldrar. Svenssons, med jobb och bra liv. Samma felaktiga eller grovt förvrängda fakta upprepas gång på gång. De hejar på varandra och klappar varandra virtuellt på axeln. De där politiskt korrekta kulturmänniskorna fattar inte. Men Jimmie. Han vet. Han ska fixa.
Att vistas i hatet är som att stå längst bak i ett Ku Klux Klan-möte och inte kunna säga något. Bara observera. Orden tränger under skinnet som fula maskar, och jag kan inte ens riva tillbaka.
Vi pratar om SD som ska hållas utanför politiken och om procent hit och dit, och missar den verkliga tragedin och faran. Det finns ett gräsrotsuppror som bubblar under ytan, långt från Stockholmsförorterna där de säger sig veta hur det är. Det handlar om hundratusentals människor, som precis som i Tyskland på 30-talet drivs av sådant hat att de är beredda att följa den ledare som ställer upp för dem, mot muslimer, flyktingar, utlänningar, färgade. Mot ”dom”.
Skillnaden är att i Tyskland var det nöd, folk var lågutbildade och antisemitismen och rasismen ännu inte ifrågasatt. I Sverige är vi rika. Vi har det hur bra som helst. Och vi är skolade i tolerans. Men det hjälper inte.
Hatet sprider sig som ett vinterkräksjukevirus. De hatande organiserar sig. De är på marsch framåt, och i deras förvridna medvetande slåss de för Sverige. För vår frihet, som en ädel motståndsrörelse.
Och medan vi kulturhäxor i Stockholm funderar över huruvida det är rätt eller fel att samarbeta med SD för att hindra brytpunktshöjningen organiserar de sig. De rustar sig.
Människor som uppfattar att de slåss för sin frihet mot ett korrupt samhälle där demokratin inte fungerar är farliga.
Det handlar inte om valet 2014. Det är större än så.
Jag är rädd.
Vi väljer inte politik när vi röstar. Vi väljer politiker. Undantaget är folkomröstningar i sakfrågor. I alla allmänna val till stat, kommun och landsting röstar vi på de människor vi tror bäst företräder oss.
Men en politiker som vill göra det du inte vill kommer du aldrig att rösta på, hur trevlig hen än är. Och omvänt gäller: Den som vill det du vill, men som i övrigt är en otrevlig knöl, kan mycket väl få din röst bara för att det för dig är enda sättet att få din vilja igenom.
Vi ändrar faktiskt ganska sällan åsikt i ett slag. Det tar tid att nöta in nya tankemönster. Det gör att det vi lyssnar efter i den politiska debatten inte är den där rösten som plötsligt får oss att ändra uppfattning, utan den som säger ungefär vad vi redan tycker. Politiker, bloggare och ledarskribenter med en agenda kan bara förändra åsikter över tid.
I vårt land finns många engagerade som lägger ner tid och kraft på att hitta brister hos SDs representanter. Och det är lätt. Partiet består av en bunt arga vita män och enstaka kvinnor som till stor del är rasister, men som slängt kängorna och spacklat över den bruna färgen med en mer svenssonvänlig nyans. De gör bort sig regelbundet, och det kommer de förmodligen att fortsätta med.
Men när det gäller att bemöta den andra delen, nämligen politiken, lämnar samtliga i princip walk-over.
SD kommer garanterat att få varenda nationalistisk röst, så länge inte ND har chans på riksdagsplats. De rösterna är redan hemma, och det går inte att göra något åt.
Men sedan kommer nästa skikt, och där finns inte längre rasister och extremkonservativa, utan människor som är lite som folk är mest, bara lite mer missnöjda, och som tycker det ”ligger en del” i det SD säger. De som inte är bruna, utan några nyanser därifrån.
Under ett halvdussin år har SD-entusiaster med en beundransvärd, faktiskt, envishet pumpat ut en rad faktafel i kommentarsfält och bloggar. Jag har läst dem. Jag har mött dem. Men det går inte att som nästan ensam bloggare eller kommentatör stoppa hela den massiva propagandamaskin som oavbrutet pumpar ut felaktiga siffror och förvrängda fakta, och till slut får tankarna fäste, hos det skikt som SD nu adresserar. Idéerna ser ut så här:
”Allt är dåligt i Sverige. Det går bara utför. Man har skurit ner vård, skola och omsorg till nästan ingenting. Barnen blir mobbade i skolan, cancersjuka får ingen vård och gamla svälter ihjäl. Och det beror på att vi tar emot hundratusen flyktingar varje år. Kanske tvåhundratusen. Nästan en miljon muslimer bor här och planerar jihad. De gruppvåldtar oavbrutet, och ingen av dem jobbar. Istället sitter de och lyfter trettiotusen skattefritt i månaden, medan våra stackars gamla inte har mat för dagen. Och de hånskrattar elakt åt oss korkade svenskar. För de hatar oss egentligen. Och media och politikerna vet detta, men mörkar medvetet.”
Och medan starka antirasistiska röster som Expo, Jan Helin, IRM med flera använder det utrymme de lyckats skapa sig i media åt att – ibland fullt legitimt, ibland inte – anklaga den ena sverigedemokraten efter den andra för att vara rasist, får de här idéerna sakta men säkert fäste i det där skiktet som röstade på S eller M i förra valet. Det där skiktet som inte är rasister, men som till slut tröttnar på påhoppen på trevliga Jimmie och säger att ”det går åt helvete med Sverige, och han är den enda som fattar det, så nu röstar jag på SD!”. De är många. Fem-tio procentenheter av väljarna. De kommer till stor del att avgöra valet.
Det var bingo för alla antirasister när järnrörshistorien kom ut. Men i de ljusbrunas värld är händelsen överspelad, och det funkar inte att vifta med den längre.
Att säga att Jonas Åkerlund är rasist är något de flesta av oss håller med om, men är det verkligen meningsfullt att diskutera semantik?
Istället skulle vi kunna ta fram tabeller, och möta påståendet om en halv miljon parasiter med verkliga siffror på arbetslöshet och socialbidragstagande. Det är tråkigt. Det är lättare att säga ”rasist” och sedan vara nöjd med att man minsann satt ner foten. Medan de ljusbruna tänker att ”ja det var visserligen dumt sagt, men han har ju faktiskt rätt i det – varför ska de vara här om de inte jobbar”.
Slaget om de väljarna står här och nu. De kan fortfarande i alla fall delvis räddas åt förnuftet. Men då måste vi alla ner från våra hästar och möta dem där de är:
Besvikna, arga och faktamässigt vilseledda.
Cuprum tar upp kvinnors våld mot män och våld mellan syskon – som båda är undantagna från diskussioner, debatter, analyser, lagstiftning och upprop.
Här är argumenten för att fortsätta med det:
När jag som bäst snusar på nytryckta Upptäcka franska vingårdar – för jo, nya böcker som plockas direkt ur kartongerna doftar – vill jag också berätta att jag befinner mig mentalt mitt i nästa spänningsroman.
Den kommer ut i vår.
Den skrivs nu.
Så Aftonbladet lyckades gräva fram en rasist till i SD-toppen. Och det bra att det kommer fram. Vi har en vice partiordförande i vår riksdag, som, i sin ungdom vid 53 års ålder, ansett att den som har en farmor eller morfar som inte var född i Sverige ska kunna utvisas till ett chilenskt fängelse om den begår brott. Och inte nog med det. Alla hens släktingar ska också utvisas. Riktigt vad gränsen går för tredje generationens släktingar vet inte jag.
Själv har jag svenskfödda mor- och farföräldrar, men vem vet – något av mina barn kanske gifter sig med ett barnbarn till en utlänning. Blir jag statslös om den maken begår ett brott?
Dessutom kan vi få slut på all mobbing i skolan genom att föräldrar och släktingar till de invandrarbarn som knäcker revben på svenska barn utvisas. Alla Olweusprogram och dialoger med barn om hur man är en bra kompis och annat trams blir då helt onödigt. För precis alla svenska barn är av naturen goda och omtänksamma. Godhetsgenen sitter förmodligen ihop med den som ger blont hår och blå ögon.
Jag brukar akta mig för att kalla sådant rasism som inte är rasism. Vi ska inte överanvända ordet tills det blir urvattnat. Detta är inte ett sådant fall. Sverigedemokraterna har en vice ordförande som är rasist. I ordets hela, fullständiga bemärkelse.
Jo, man kan säga att han menade det ju inte så och det var länge sedan och inte kan man väl märka ord så där? Men detta var inte ett förfluget ord i fyllan inför kompisar. Det var uttalat i radio. Och därmed genomtänkt och avvägt. Planerat. Och förmodligen betydligt närmare Jonas Åkerlunds egentliga uppfattning än det han tränats uttrycka idag.
Han kommer att få gå. Tror jag. Men jag är inte säker. Men han är så nära pensionen, så jag tror inte någon orkar bry sig om att låta honom sitta kvar.
Men det är inte viktigt.
Faktiskt.
För precis som Soran Ismail sa: Efter järnrörskalabaliken växte SD i popularitet.
Det är enkelt. Det som för de flesta svenskar – för jo, vi är ändå i klar majoritet – är djupt oetiskt biter helt enkelt inte på SDs väljare. Och jag tror att oavsett om Åkerlund får gå eller ej kommer det inträffade inte att ha någon negativ effekt på SDs väljare alls. Många kommer tvärtom att hylla honom för att han ”säger som det är”.
Det enda långsiktigt fungerande sättet att möta SD på är med fakta.
Så jag börjar med ett exempel.
”Det är djupt orättvist att en pensionär som arbetat och betalat skatt knappt har råd med vård samtidigt som den som uppehåller sig illegalt ska få samma service avgiftsfritt.”Jimmie Åkesson, Almedalen -13
En papperslös har inte rätt till samma service som den som ”arbetat och betalat skatt”. En vuxen papperslös har rätt till vård som inte kan anstå, mödrahälsovård och preventivmedelsrådgivning. Inget annat. Och vården är inte avgiftsfri.
Att möta den här typen av rena lögner är det enda som har någon liten möjlighet att få effekt.
Men inte ens det är jag säker på.
7 § Ett landsting ska erbjuda sådana utlänningar som avses i 5 § och som har fyllt 18 år
1. vård som inte kan anstå,
2. mödrahälsovård,
3. vård vid abort, och
4. preventivmedelsrådgivning.
Upptäcka franska vingårdar, reseguiden för alla som vill åka på vingårdsäventyr i Frankrike, levererades äntligen från tryckeriet igår.
Det har varit en lång resa, bokstavligt och bildligt, med många turer mellan korrläsare, sättare och författare.
Men nu är den här, och den blev ännu bättre än vi hoppats! 144 sidor, tryckt på fotopapper och noggrant inbunden. Vi ville att den ska vara både användbar och vacker, och jag tycker vi lyckats.
Den kostar 150 kr inkl frakt att beställa direkt från tryckeriet. Skicka ett email till books [at] upptackavingardar.com, så kommer boken med en räkning.
Med böckerna på Värmländsk bokmässa.
Jag hade hoppats på en bra start för Janus fjärde ansikte , men hade aldrig vågat tro att jag under två helger, nästan utan marknadsföring och innan releasefesten, skulle få ett sådant varmt mottagande i Karlstad – först i Bergvik, och sedan på Värmländsk bokmässa.
Men vi värmlänningar är lokalpatrioter, och när jag berättade för bokbordsbesökare att den utspelar sig i Karlstad och Paris blev beskedet: ”Jag tar den!”
Ibland: ”Förresten jag tar två!”
Även Ferrum och Truls och Trilla i Skattkistelandet åkte med i inköpen.
Det var riktigt kul att träffa så många inspirerande människor, och det på hemmaplan!
Ofta springer alla medier – formella som sociala – på precis samma boll. Viktiga frågor uppmärksammas på goda grunder, men när de sätts i rampljuset försvinner många andra, som borde vara lika självklara.
Barnmisshandel och kvinnomisshandel är högprioriterade frågor. Det är även mobbing i skolan – i synnerhet när fysiskt våld är inblandat. Vi sätter ner en kollektivt synkad fot mot brutala män och mot föräldrar och klasskamrater som tar till knytnävarna. Det är bra.
Men det finns två andra former av våld, som försiggår i mörka hörn långt från rampljuset.
Det är inte mindre allvarligt. Det har samma ingredienser: En gärningsperson och ett offer. Offret vet vad som gäller. Gör som du blir tillsagd, annars kan du få en plötslig örfil, en knytnäve i magen, eller också viner en sko och träffar dig i nacken.
Ofta räcker insikten. Vetskapen om att slaget kan komma närsomhelst. Du lär dig att vara uppmärksam på signaler.
Du lyder, för du orkar inte annat. Vågar inte. Och eftersom ni lever under samma tak finns ingen säkerhet någonstans.
Stressen är densamma. Att alltid leva i rädsla tär på kroppen. Adrenalin och dopamin bryter ner. Sömnsvårigheter och mardrömmar tär ännu mer. Självförtroendet trasas sönder, och känslan av att inte ha rätt att säga nej biter sig fast.
Du känner att det inte finns någon trygghet någonstans. Ingen väg ut. Terrorn är en del av ditt liv, och till slut börjar du känna att du förmodligen förtjänat den.
Jag pratar om när kvinnor slår sina män.
Och jag pratar om när ett barn slår sitt syskon utan att föräldrarna agerar, sätter gränser och griper in till skydd.
Våldet som sker i mörker, eftersom det helt saknar rampljus.
Familjevåldet vi glömt.
Var är uppropen på Facebook? Var är ledarna i Aftonbladet? Var är organisationerna som kräver offrens rätt? Var är lagstiftarna? Politikerna? Debattörerna? Bloggarna?
Var är du?
Helena Trotzenfeldt 