Provence är förstås inte som de stora vindistrikten. Man snubblar inte över vingårdarna – men de finns där. Det krävs bara lite iförvägsletande.
Vi väljer appelationen Coteaux d’Aix-en-Provence, och åker mot Lançon, där vi köper skorpor och äter lunch. Servitrisen tipsar om Château Calissanne, så vi ställer GPSen. Men den tar oss till en utkiksplats – det är fantastiska klippor, täckta med de typiska provençalska buskarna, och ljudet från cigalerna är bedövande.
Efter att ha tagit en bunter fotografier fortsätter vi, och hittar så vingården – eller i alla fall deras butik. Mme Amat ger oss där en grundlig provning av sju trevliga viner.
De har gjort vin sedan alltid, berättar hon. Slottet är från 1600-talet, och då gjorde man i alla fall vin. De har hundra hektar vinrankor, och 50 hektar olivträd.
Druvorna är främst grenache, men också cinsault och syrah.
Provningen är trevligt ordnad. Vi är de enda kunderna i den ganska stora butiken, så vi får hennes fulla uppmärksamhet – vilket är värdefullt, för hon är kunnig och har mycket att berätta.
Vi börjar med tre roséer. De är ganska olika sinsemellan, men alla blommiga och lätta, med toner av apelsin. Även den billigare, som kostar 6:90, har en lite strävare, spännande eftersmak.
”Rosé är Provence”, säger hon, ”och det är det vinet vi sålt längst. Det är det vi är kända för.”
Hon slår ut med handen för att visa butikens alla övriga föremål – vackra stearinljus och porslin, och påpekar att rosé säljs i synnerhet till kvinnor. Det är absolut ett feminint vin. Det är nog för att vi är som vinet: ”Douces et délicates.”
Efter roséerna tänkte vi gå direkt på de röda, men hon skakar på huvudet och förklarar att det kan hon inte gå med på. Vi måste testa det vita.
Det är tio procent av deras tillverkning. Tills för tio år sedan sålde de knappt vitt vin alls. De plockade druvorna, men gjorde nästan inget med dem. Men så bestämde de sig för att skapa ett nytt vin, och det blev ett faktiskt mycket gott, sémillon-baserat vin. Hon tycker det är underskattat av marknaden, och så kan det vara. Vi är fast i föreställningen att vita viner kommer från nordligare breddgrader, eller åtminstone höga höjder.
De röda vinerna är mycket olika. Deras ”standardvin”, som heter som gården, är inte ekat alls, vilket medför att grenachens alla frukter framträder tydligt. Det fanns nästan ingen strävhet. Hon berättar att de ändrat vinet nästan helt de sista åren, eftersom trenden i Frankrike är att rata tunga viner. Hon kallar vinet ett ”kompisvin”, som man köper och tar fram, men inte sparar.
Clos Victoires röda variant är också grenache-baserat, med några procent syrah, men ekat, vilket ger struktur och viss strävhet.
Så kommer vi till flaggskeppet – det ganska nya Rocher Rouge – som är gjort på ganska nyplanterad mourvèdre, med fyra procent syrah. Det är en explosion av frukter. Eksmak finns där också, men ganska svagt.
Vi köper tre kartonger, trots att platsen i bilen börjar tryta. Och jo, vi unnar oss en flaska Rocher Rouge också. Den kommer att passa bra en rå novemberkväll.
Resten av eftermiddagen tillbringar vi på en plage i Fos-sur-Mer, och avslutade med att äta middag på en terrass i Arles.
Van Gogh sades ha bott ett halvår i det huset, dec 88 – maj 89.
Vi fortsätter igenom Nuits-Saint-Georges, och hamnar hos en vinodlare av helt annan rang. Moillard-Grivot tillverkar totalt fjorton miljoner flaskor vin – men då är det inte bara Bourgogne, utan andra regioner också. Om Monsieur Gros säljer vin på rot, eller i alla fall på druva, hör Moillard till uppköparna. Butiken är sval, och det går åt, för ute är det nu 37°. De tar betalt för provningen, men drar av om man handlar, förklarar värdinnan. Hon pratar nog engelska, men låter helst bli eftersom hon inte behöver. Vi provar oss igenom sortimentet. Vi hittar olika bär, och lite nötter. Det är många svenskar hos henne, berättar hon. Det har blivit så på sista tiden. Och alla kan vin.
Den ena årgången uppvisar mer bär – den andra mer nötter.
Vi följde Route des vins, och valde först en gård i bas-Rhin, som är det lägre distriktet. Det är också det norra. Rhens riktning avgör vad som är lågt och högt, inte väderstrecken. Mme Lorentz i byn Wangen erbjöd alla traktens druvor i olika viner, så vi provade en Sylvaner och en Muskat. De producerar runt 40 000 buteljer om året, och plockar alla druvor för hand. Hennes förfäder har varit vinodlare sedan 1650-talet. Hon berättar om dramor under seklen då de varit ömsom tyskar, och ömsom fransmän. Ibland hamnade bröder och systrar på olika sidor i krigen.
Vi köpte några kartonger Riesling och Pinot Gris, och fick en flaska Pinot Noir i present.
Helena Trotzenfeldt 
