Sanna Rayman har en sjusärdeles förmåga att gång på gång skriva precis vad jag också tycker.
Hela den här sjukförsäkringsdiskussionen har blivit så infekterad att det är svårt att uttrycka en åsikt utan att bli attackerad från alla håll – jag vet, eftersom jag brukar kommentera i artiklar. Vi måste komma bort från bunkermentaliteten och föra en saklig diskussion kring hur det såg ut, ser ut och borde se ut.
Det angår alla, både den som jobbar och den som är sjuk, att det blir bra.
Självklart ska den som är sjuk vara sjukskriven – i enlighet med hur lagen faktiskt verkar vara formulerad – och funkar inte det måste man omedelbart gå till botten med varför och täppa till hålen. Det finns ingen ursäkt för fallet Annica Holmqvist. Är lagen felformulerad ska den rättas, och är den rättformulerad ska Fkassan tas ordentligt i örat. Det borde överklagandet reda ut.
Lika självklart behöver Fkassa och Arbetsförmedling samarbeta för att hjälpa dem som inte är svårt sjuka till en bra (åter)introduktion till ett arbete de klarar av.
Uppenbarligen funkar Fkassan dåligt för många, men å andra sidan ska vi minnas att bara en sida kommer till tals – den som känner sig förfördelad. Långa telefonköer som standard är oursäktligt, och ett tecken på en icke-fungerande verksamhet.
Detta sagt har jag en fundering. I alla diskussioner kring utförsäkring hävdas att man egentligen inte utförsäkras utan bara omförsäkras till aktivitetsstöd under tiden man letar jobb, och sedan diskuteras det om det är bra eller dåligt.
Det jag inte begriper är varför den som är sjuk, fast inte tillräckligt sjuk, nödvändigtvis blir arbetssökande.
Det stora flertalet svenskar i arbetsför ålder har ju faktiskt ett arbete. Det borde betyda att alla de som inte var arbetslösa, studerande eller tillfälligt anställda när de blev sjukskrivna borde ha ett jobb att gå tillbaka till.
Ändå är det enda vi hör ”nu utförsäkrades N personer, varav X återgick till sjukskrivning efter tre månader, Y fortfarande letar jobb och Z har fått jobb”. Vidare finns en mindre diskussion om Jörg och andra som fått sina långa deltidssjukskrivningar ifrågasatta.
Men fanns det inte en enda människa bland dessa mängder heltidssjukskrivna som var sjukskriven från en tillsvidareanställning? Var precis alla arbetslösa innan de blev sjuka?
I rapporten ”Uppföljning av de personer som uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen vid årsskiftet 2009/2010”, som utgavs 31 augusti 2010, uppges bl.a. att av de 14 321 individer som lämnade sjukförsäkringen är det 7 139 som inte återvänt till sjukförsäkringen i någon omfattning. Dessa individer var den 30 juni i någon form av arbete med lön, program med aktivitetsstöd, aktuella på Arbetsförmedlingen men deltog inte i program med aktivitetsstöd, arbetslösa eller avaktualiserade.
Totalt arbetar omkring 1.800 av de 12.600 som flyttades från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. De flesta har arbete med stöd, som lönebidrag, visar en utvärdering som de båda myndigheterna gjort gemensamt. 370 har riktiga hel- eller deltidsjobb.
Ska man ur det nedre exemplet anta att dessa 370 av 12,600, dvs 3%, är de som faktiskt hade ett jobb att gå tillbaka till?
SvD, SvD, AB, DN, DN
Descendants of the Golgafrinchans 
Jag tror att många av de arbetslösa sjukskrivna hade jobb när de blev sjukskrivna, men förlorade jobbet istället för att rehabiliteras tillbaka (som jag tror är arbetsgivarens ansvar efter en viss, ganska kort, tid).
Sånt får ju naturligtvis inte förekomma och det är bl a därför vi har LAS. Men trots det verkar det ändå vara mer regel än undantag. Kanske för att det är så lätt att hitta kryphål runt lagen.
Arbetsgivare vill fokusera på de friska, de har varken kunskap eller vilja att lägga ner tid och pengar på rehabiliteringar. Istället säger de upp de sjuka, som slungas till försäkringskassan, som inte vill veta av dem och slungar dem vidare till arbetsförmedlingen, som inte har någon aning om vad de kan göra med en sjuk…
Är det så? Det verkar ändå lite mystiskt – jag menar, man måste ju varsla och sen får man inte nyanställa. Om arbetsbehovet är konstant är det ju ganska dumt, för då kan man inte sätta in vikarie, och den sjuke kostar ju inte där den går hemma ändå. Visst tror jag det händer, men händer det verkligen i en sådan omfattning att det påverkar siffrorna?
Större arbetgivare, som landsting, kommuner, Volvo, Ericsson osv lär ju hursomhelst inte kunna säga upp någon utan en massa krångel med facket.
Jag är ju förvisso ingen specialist i ämnet, men jag känner ett antal som varit med om det själva eller haft någon på arbetsplatsen som varit med om liknande. Så nog vore det intressant om de kunde visa lite siffror på anställda som blev sjuka och sedan ”plötsligt” inte hade någon tjänst kvar.
Man kan säga upp anställda pga samarbetsproblem, även om inte just av sjukdom. Och om det inte går kan man säga upp pga omorganisation, dvs att den sjukes tjänst inte behövs längre. Då kan man förvisso inte anställa någon annan till tjänsten, men det är fritt fram att hyra in någon från bemanningsföretag.
Men jo… du har nog rätt i att det här säkert är betydligt vanligare (och lättare) i privatägda företag.
Ja, jag känner nog inte någon alls som blivit uppsagd under sjukskrivning, men det betyder ju inte att det inte händer, och jag håller med om att statistik vore bra.
Stora företag ägnar sig inte åt sånt, påstår jag, eftersom man måste lägga varsel och det gör man aldrig för bara en person. I uppsägningarna på mitt företag (som är ganska stort) var det ingen långtidssjukskriven som fick gå vad jag kan minnas – men å andra sidan är det ganska ovanligt med sjukskrivningar överhuvudtaget. Riktigt små företag sparkar inte heller trotjänare hursomhelst.
Mina föräldrar har ett företag de ärvde av mina morföräldrar, och där var de anställda i det närmaste familjemedlemmar, som man hade ansvar för. Den sista går i pension ganska precis nu, faktiskt, efter nästan femtio år på firman.
Men min poäng är att i alla artiklar förekommer bara diskussioner om dem som är långtidssjukskrivna + arbetslösa, och det är som om någon annan sort inte fanns. Jag undrar mest vad det kommer sig.
Det finns en massa människor som är långtidssjuka från arbete. De flesta försöker dock gå tillbaka till arbetet, 25-50-75% ganska snart. Färre och färre är helt sjukskrivna från en fast anställning.
Det är inte bara dåligt med tuffare regler, det har styrt upp många som ”tänkt skaffa hund nu när de ändå är sjukskrivna” … har man väl skaffat sig ett liv som icke-arbetsför är det nästan omöjligt att komma tillbaka!
Jag träffar sjukskrivna varje dag, både sådana med arbete och utan arbete.
Det senaste året har jag träffat EN (vad jag kan minnas) som har haft problem med att h*n har blivit utförsäkrad. En del har problem med FK, men när sjukintygen har korrigerats har FK varit helt okej.
Jag tycker inte det har varit helt fel med uppstramningen. Absolut inte. För de flesta har det inneburit att de har hindrats från att bli långtidssjukskrivna… de har återgått snabbt tillbaka, kanske på deltid, men dock tillbaka till arbetet.
Tack Ister.
Verkligen värdefull input för mig som inte vet alls men försöker förstå.
Om du är intresserad av att se hur de utförsäkrade har det kan du läsa på http://www.utsatta.se/ t.ex. under Berättelser. (Där finns bara en bråkdel av de drabbade) Jag vet inte i vilket land Ister bor, men det är inte ovanligt att mycket svårt sjuka tvingas till af eftersom de sagts upp från sitt gamla jobb då de inte kan klara av det och inte längre har rätt till sjukpenning. Många, många lever på sina anhöriga.
Märkligt: Ister är sjukgymnast i en svensk, mellanstor stad.
Tack för länken, ska följa den.