Att leva med deg och paneer

Publicerat den av

BrödJag är periodare när det gäller bakande. Antingen bakar jag varje dag, och har alltid minst en deg stående framme eller i kylen, eller också aldrig.

Under surdegseran för några år sedan hade jag inte mindre än fyra surdegar jag underhöll. Dessvärre reste vi efter något år till Frankrike på vingårdsresa, och två av mina vuxna barn tyckte de var snälla när de städade ur kylen och slängde den där äckliga geggan.

Nu har jag dock börjat igen, och har kommit på ett strålande sätt att kombinera detta med tillagning av paneer, genom att återanvända vasslan. Den är näringsrik, och ger väldigt saftigt bröd.

Så här kommer två recept. Egentligen är de inte bara recept. Egentligen är de mer ett sätt att leva med deg och paneer i sitt liv.

Jag använder konceptet ”mycket lite jäst” + ”mycket lång jästid” enligt The Bread Bible, som är en kanonbra bok för den som orkar räkna om amerikanska enheter till europeiska. Det är en del pillerjobb med siffrorna, men det är värt det.

Men medan den boken är benhård på att allt ska vägas gör jag tvärtom: Jag höftar hela tiden. Det är roligare så, tycker jag. Och det passar med surdegskonceptet. En slurk här, några nypor där.

Så nu kör vi.

2Surdeg

  • Vetemjöl, av finare sort

Om du inte har en egen surdeg kan du göra en. För mig som bor nära jästfabriken i Rotebro, och sannolikt lever omgärdad av jästsporer, går det rätt fort att sätta en ny surdeg. Men ge inte upp om det tar lite tid. Var du än bor går det.

Konceptet är enkelt. Det ska alltid vara lika delar vetemjöl och vatten i vikt räknat. Och det är viktigt det där med vikt, för den dl mjöl väger ju betydligt mindre än en dl vatten.

Häll i en glasburk med stängbart lock, men stäng det inte. Locket är för framtiden, inte för nu. Du behöver ha locket öppet för att vildjästen omkring dig ska leta sig in i din burk. Ha även gärna ett öppet fönster.

Mata varje dag de första två veckorna med lika delar mjöl och vatten, och rör med en gaffel. Se till så att burken är lagom fylld – dvs till ungefär två tredjedelar. När de två veckorna gått och du inte använder den ställer du den i kylen, denna gång med locket stängt. Då räcker det att mata en eller två gånger i veckan. Varje gång du använt surdegen låter du den stå framme i ett dygn.

Din surdeg lever. Ge den gärna ett vackert namn.

Paneer

Jag hade gått hela livet, varav 21 år som vegetarian, utan att veta hur lätt det är att göra paneer själv. Nu när jag vet det kommer den att finnas i mitt liv för alltid.

För detta recept behöver du en ganska stor sil. Ta även fram ditt degtråg.

  • 2 l standardmjölk, 3 %
  • några dl standardyoghurt, inte mild
  • något surt, t ex en halv pressad citron eller en halv pressad lime
  • olivolja

Häll lite olivolja i en tunnbottnad gryta. Om den är tjockbottnad kommer du att bränna mjölken.

Värm och skaka runt, så den täcker botten. Häll sedan i mjölken, och rör oavbrutet i botten med en trägaffel. Eftersom mjölk kokar när man vänder ryggen till gäller det att vinna kampen genom att stirra ut den.

När mjölken reser sig drar du den av plattan, och sänker värmen till någonstans mitt i. Häll i yoghurten, och därefter den pressade citronen. Minst disk blir det om du delar citronen på mitten, petar bort de kärnor du ser, och sedan pressar den för hand genom silen rätt ner i grytan. Skulle du ha missat en kärna hamnar den ju så du kan plocka bort den.

Nu ställer du tillbaka grytan på plattan, och låter mjölken koka upp igen, ihärdigt rörande. Denna gång är det dock ingen fara, för nu har osten och vasslan i mjölken och yoghurten separerat sig så fint från varandra.

Om du har bränt mjölken finns det inget att göra. Häll ut och börja om. Om du däremot råkar få upp enstaka, bruna stråk från botten av grytan är det ok. De ger inte smak, och du kan plocka bort dem för hand senare. Men rör i så fall inte mer i botten.

Placera degtråget i vasken, och silen över degtråget, och häll. Vasslan ska hamna i bunken, och osten i silen.

Pressa på paneeren med en stor sked. Vicka lite på den medan du pressar, så du får ut vasslan från sidorna också. Låt vila och svalna en stund – gärna genom att ställa hela degtråget med sil och allt i ett öppet fönster. Minst tio minuter bör gå, men gärna mer.

Vänd upp paneeren på en skärbräda, och skär i kuber med en vass kniv. Stek i olja på ganska hög värme.

Curry-paneer

Det finns mycket du kan göra med paneeren. Här är ett mycket enkelt recept.

  • Grön curry
  • 1-2 dl kokosmjölk
  • 1 paprika
  • 1 halv burk kronärtskockor i olja
  • En halv msk spiskummin, en halv msk koriander
  • Salt

Stek kronärtskockorna och en strimlad paprika i kronärtskockans egna olja. Ha i paneeren.

Häll sedan helst av en del av oljan, för det tenderar att bli mer än man behöver, och det är vare sig fräscht eller nyttigt när det simmar oljebubblor i den färdiga maten. Återanvänd gärna silen för avhällningen, så spar du disk.

Häll i kokosmjölk, curry och kryddor. Koka upp.

Ät traditionellt med ris eller bröd, eller testa lite cross cuisine och ät med färsk tortellini.

3Bröd

Alla mått är ungefärliga. Det är så att när vi jobbar med surdeg lämnar vi ändå så mycket åt slumpen, eftersom det är omöjligt att säga hur verksam degen är, att det är ingen vits att överarbeta övriga mått, anser jag.

  • Ungefär en halv liter vassla
  • En dl rågmjöl, grahamsmjöl, vetekli eller annat spännande och nyttigt
  • Om din surdeg ännu inte är up and running: upp till ett kvarts paket jäst
  • En msk salt
  • Tre matskedar olivolja
  • Kryddor – t ex oregano
  • Ev ett par pressade vitlöksklyftor
  • Vetemjöl av finare sort

Behåll ungefär en halvliter vassla i bunken. Häll resten i en tillbringare eller annan bunke, och ställ in i kylen att använda till de kommande två dagarnas bak.

Se till att vasslan är kallare än ca 40°. Det gör inget om den är kylskåpskall – däremot får den inte vara så varm att jästen dör, så någonstans däremellan.

Sätt igång din hushållsassistent, och börja hälla i alla ingredienser utom vetemjölet.

Använd en tredjedel av din surdeg, och mata sedan surdegen i burken med motsvarande mängd vatten + mjöl.

Innan surdegen fått eget liv behöver du dryga ut jästmängden i ditt bak med lite extrajäst. Använd maximalt en fjärdedels paket. Minska sedan mängden gradvis efterhand som din surdeg blir livskraftigare.

Om du använder rågmjöl, men inte surdeg, bör du hälla i en gnutta av något surt, som ättika, citron eller vinäger. Anledningen är att råg är lite beskt, och det balanseras därför bra med syra. Jag har också ofta i ett ägg i just rågbröd.

Socker behövs inte. Det finns lite socker i vasslan, och det räcker gott.

Jag skriver vetemjöl av finare sort, för jag har märkt att det är dumt att köpa de billigaste varianterna. Resultatet blir så mycket bättre om man lägger på några kronor.

När ingredienserna valsats runt en stund häller du i vetemjölet, och eftersom vi höftat hittills är det viktigt att leta efter tecken på att degen är mättad, eftersom det inte finns något annat sätt att veta när du använt rätt mängd.

Lagom är när degen ”släpper från kanten”, brukar man säga, men det är ett lite farligt mått, för som alla vet brukar en deg som en gång släppt börja nästa sig fast i kanten igen om man låter assistenten fortsätta en stund. Deg på rågmjöl brukar dessutom inte bli sådär smetig som en ren vetedeg. Plocka upp lite deg. Den ska fastna på fingrarna, men du ska kunna plocka bort den utan att bli kladdig.

Jag brukar hålla degen rätt lös, men det ska inte vara en smet. Man kan bygga ut med mer mjöl efter första jäsningen.

Låt nu degen stå och jäsa i ett antal timmar – gärna över en dag eller en natt, och gärna lite svalt – dock inte i kylen. Den har jäst klart när den tredubblat sig. För en ”normal” surdeg, om vi nu ska prata norm, går det på ca 8 timmar. Om du har byggt ut med köpejäst och du når dit fortare än så kan du lugnt minska mängden nästa gång.

Om du inte vill baka ut degen när den jäst klart, kan du ställa in den i kylen så länge. Där kan den bo i upp till ett par dygn.

Utbaket

Börja med att sätta igång hushållsassistenten igen, och låt den arbeta degen en stund. Den ska fastna i kanten, men den får inte se smetig ut. Ha i mer mjöl i så fall.

Mjöla eller olja en plåt.

Jag gör ofta frallor. De är lätta att styckfrysa, och ungarna gillar dem. Gör så här: ta deg motsvarande lite mer än en golfboll. Degen ska inte klibba i handen. Gör den det får du mjöla dina händer. Pressa ihop dina handflator med degbiten emellan. Rulla degen ganska hårt pressad. Ha på mer mjöl om den klibbar. Öka gradvid avståndet mellan dina handflator tills du fått en perfekt boll. Rulla ev i kärnor eller sesamfrön. Lägg på plåten. Fortsätt tills degen är slut.

Andra jäsningen

Den här jäsningen, till skillnad från den första, bör ske under optimala förhållanden. Jag har en ugn som går att sätta på upptining 30°, och där får degen stå i någon timme eller så. Går det för lång tid blir det inte bra, för då faller degen ihop som ett korthus.

När den är klar gräddar jag i ånga genom att bara sätta på värmen. 20 min i 230° (ångugn) eller 250° (vanlig ugn) funkar för frallor och baguetter. Lägre värme och längre tid för limpor.

Pensla med vatten och låt svalna oövertäckta för en krispig yta.

Slutligen

Om du får lite bröd över och inte vill frysa in det kan du dela det och låta det torka över natten. Lägg sedan bitarna i vasslan och låt dem bakas om i morgondagens bak.

Death Star-moskén i Ljungby

Publicerat den av

Inga moskéerJag plockade kommentarerna bredvid från en sida för dem som säger nej tack till moskéer, som jag följer som en del av min research för Cuprum. De ligger under en bild på Abdelhak Lahouaichri i en artikel i Smålandstidningen. Han vill hitta en lokal, som kan fungera som samlingsrum för fredagsbön för muslimer i Ljungby. Det är ingen fullskalig moské han begär i nuläget – han vill bara hitta en plats. Han ber heller ingen om hjälp med hyra. Han bara berättar om sin tanke. Det borde vara så harmlöst. Och hade det varit en buddhist som gjort likadant hade helt säkert ingen reagerat.

Men nyckelordet här är ”moské”: Muslimernas distribuerade Death Star, som de bygger enbart för att kunna förinta oss andra, och ta över världen. 

Kommentarerna är för sammanhanget ganska normala. Det är så här det ser ut i nationalistiska kretsar. Det finns i skrivande stund totalt 173 stycken. Jag kunde inte hitta en enda positiv eller ens ifrågasättande.

Av alla dessa rasande människor bor sannolikt ingen enda i Ljungby. Att Abdelhak Lahouaichri hyr en lokal att samla andra muslimer i kommer inte på något sätt att störa deras vardag. Men så känner inte de som kommenterar.

De är kränkta. De är fråntagna någonting. Och Abdelhak Lahouaichri representerar Det Onda, och kommentarerna blir en sorts hatiska, förtvivlade rop på hjälp. När han potentiellt ber sin fredagsbön ihop med andra muslimer trasas deras tillvaro sönder, och något vackert och ädelt försvinner för alltid.

Jag har lagt mycket kraft under flera år på att förstå den svenska nationalismen, som även är groplats för muslimhatet.

Två delar måste finnas på plats för att den här sortens hat och skräck ska kunna frodas.

Det ena är ett bristande intellekt. Jo. Det låter brutalt. Men det är ett faktum att den som är läser böcker och tidningar, och som har en kapacitet till logiskt tänkande som ligger på eller över genomsnittet, hade ganska snabbt följt länken till ursprungsartikeln, och konstaterat att detta handlar om en man som vill hyra ett rum till sig och några till i en liten ort i Småland. Det är inget under att SD nästan helt saknar akademiskt utbildade i alla led. Jag vill absolut inte påstå att man måste ha en universitetsutbildning för att vara intellektuell, för jag känner många icke-akademiker som är både belästa och analytiska, men det omvända gäller. Det är svårt att genomgå en universitetsutbildning utan att förstå de grundläggande principerna för kritiskt tänkande. Sverigedemokraterna har enligt valundersökningar lägre utbildning än Sveriges genomsnittlige invandrare, och de ligger ganska långt under samtliga övriga partier. Visst. Det finns undantag, som t ex lärarutbildade Jomshof, och förstås Jimmie Åkesson själv.

Men då kommer vi till den andra förutsättningen, som är att den hatande vistas i en miljö som är okritisk, där den här sortens tankegångar accepteras. Själv gör jag det inte. Jag har vänner från många olika delar av livet – genom mina olika anställningar, genom mitt skrivande, från grannskap, föreningar och skolor, egna och barnens, och jag känner ingen som, åtminstone öppet, skulle uttrycka den här sortens hat. Mina vänner och bekanta befinner sig längs hela skalan, från V till KD, men den här sortens tankefigurer finns inte på deras horisont.

För att skapa en nationalist måste föräldrarna på något sätt ha misslyckats med att lära ut det mest grundläggande: att alla människor har rätt att tro på vad de vill, så länge de inte skadar andra. De måste dessutom ha misslyckats med att begripa sig på mekanismerna bakom kristallnatten, där människor trakasserades enbart på grund av sin etnicitet och religion.

De måste ha vänner och ett sammanhang där nationalisternas bisarra argumentation fått fäste, därför att där saknas motsägare. Därför att där saknas självständigt, kritiskt tänkande.

Slutligen finns en förutsättning till, och det är en bristande empati med den som är olik. Det är faktiskt så att många nationalister, och till och med rasister, faktiskt kan vara synnerligen empatiska och dela bilder på plågade katter och antimobbningskampanjer, och de älskar förstås sina familjer lika mycket som vi andra, men de har en förmåga att dra en linje runt sina gelikar (och vissa djur) och säga att den som finns utanför denna linje kan dö.

Gäller detta då verkligen alla nationalister? Har samtliga en empatistörning?

Nej. Självklart inte. Så därför finns det en sorts hopp. De klarar att hata genom att dehumanisera muslimer och andra hatobjekt. Många kan snabbt nämna en muslim de känner, som ”inte är som andra”. Varför då? Jo, för att de känner vederbörande. Just Achmed är schysst. Det är alla övriga det är fel på.

Vad som skulle kunna förändra är möten där de kan förstå att muslimer, flyktingar och invandrare i övrigt är som vi andra. Att det inte finns någon mästarplan att ta över väst, men att den som precis fått sin tillvaro uppryckt genom att tvingas flytta till ett land som känns extremt främmande söker en grund att stå på, innan den är trygg nog att nyfiket ta reda på mer om oss andra, som redan bor här. Så gör även vi svenskar när vi utvandrar. Så gör alla. I tider av otrygghet är vi alla religiösare än någonsin, men när vi har fotfäste kan vi välja själva vilken grad av andlighet som passar oss. Därför finns det för de flesta av oss inget hotfullt i att Abdelhak Lahouaichri vill träffa andra muslimer i en lokal. Be. Äta traditionell mat. Umgås. För vi ser honom som en människa som vill hitta ett sammanhang han känner sig trygg i. Med sina gelikar och sin gud. Vi behöver inte hindra honom från det, utan vi inser att han kan leva och trivas i Sverige med oss andra utan att sluta känna samhörighet med sina rötter.

När jag läser den nedersta kommentaren ovan, skriven av Jessica, känner jag en oförmåga att förstå och en rädsla. Vad menar hon egentligen? ”Om en fredagsbön hade hjälpt …”. Hjälpt mot vad? ”Länder i krig” – är det ”muslimska” länder? Tror hon verkligen att över en miljard muslimer världen över krigar hela tiden? Och så det där med att vi inte kan behålla vår svenska kultur, som är så typiskt: Det bor lika många katoliker som muslimer i Sverige, och buddhister är den religiösa grupp som ökar klart mest i Sverige, men dem nämner ingen. Hinduer, judar, new age-anhängare och olika andra kristna varianter är heller inte hot mot vår kultur. Det är enbart islam som är på väg att slå sönder Astrid Lindgrens Sverige.

Jag har skrivit om det förut. Antirasismen har på något bisarrt sätt copyrightats dem som står ganska långt till vänster, och alla övriga partier och väljare står tafatt vid sidan om hela diskussionen och rycker på axlarna. På många sätt är det förstås bra att någon i alla fall gör något, men ibland leder det till en polarisering som faktiskt kan vara kontraproduktiv. 

Vägen mot ökad tolerans i Sverige går inte genom att hata tillbaka, utan genom att slå in kilar av tolerans i intoleransen. Att lyssna, att förklara och att mötas. 

Anser jag.

Jag blockar

Publicerat den av

Eating monkeyJag kommenterar rätt ofta tidningsartiklar och blogginlägg. Anledningen är en sorts oförmåga att hålla tyst, skulle jag säga. Eller också en vilja att rätta till, föra fram nya argument, påverka, diskutera, lära. Det finns en rad skäl, som kan petas in lite varstans längs en skala från Mycket Ädla Motiv till irrationella eller rent av egoistiska.

Aft0nbladet har en Facebook-baserad lösning. Den kom enligt deras förklaring till för att om inte hindra så i alla fall krångla till det för nationalisterna som i horder under pseudonym öste ur sig sitt främlingshat under varje artikel. Och jag kan hålla med. Ibland blev det nästan fånigt. En artikel om amning, skönhet eller dåligt väder kunde generera ”detta är flyktingarnas fel”-kommentarer i en iver som hade gjort Cato avundsjuk.

Men de som kommenterar under artiklarna är till stor del samma människor. Det är lite märkligt, för det finns kanske tio miljoner svensktalande människor i världen, och bara femtio av oss skriver återkommande under ABs ledare.

Efter ett par år har jag insett att vissa av dem satt i system att trakassera. Det kunde se olika ut.

  • De känner igen mitt namn och skriver något diffust hånfullt som ”är du på riktigt” eller ”du är ju [otrevligt adjektiv]”.
  • Jag skriver en kommentar i en fråga, och ställs plötsligt till svars för åsikter jag kanske inte har, och som helt saknar relevans för frågan. ”Du tycker ju att …”. ”Men det har jag inte skrivit …” ”Men du tycker det!” ”Jag vill inte diskutera den frågan nu. Min kommentar handlar inte om det. Jag vill prata om en sak i sänder.” ”Jaså? Vågar du inte prata om detta?!”

Nästan alltid hänger påhoppen ihop med en bristande förmåga att bygga en argumentation runt fakta och logik. Ibland kan det dock handla om människor som visserligen kan argumentera, men som inte inser att när man kommer till en punkt där alla fakta är utdragna i ljuset och man ändå fortfarande tycker olika är det dags att ge upp. Agree to disagree. De måste helt enkelt vinna, och när jag vill avsluta ”diskussionen” respekteras inte det, och då kommer glåporden. Ibland är jag flumvänster. Ibland egoistisk höger. Ibland kan jag enligt meningsmotståndare inte uttrycka mig på korrekt svenska.

Detta gjorde att jag ett tag inte hade lust att kommentera alls. Det blev liksom inte värt det. Ändå var det trist, för då hade ju liksom trollen vunnit. De hade skrämt bort mig. Tystat mig. 

Jo. Jag skulle förstås kunna bara kommentera och sedan strunta i vad som skrivs under min kommentar. Egentligen. Det har hänt att jag har gjort det. Men dialogen med de sunda kommentatörerna, som kanske inte håller med, men som håller en god ton, blir förstörd.

Men så kom jag på att jag faktiskt kan använda Facebooks blockeringsfunktion mot dem som inte beter sig på ett för mig acceptabelt sätt. Jag insåg att jag helt enkelt välja bort trollen och deras destruktiva energi. Låta dem spricka och försvinna från min horisont för alltid.

Det är inte en raffinerad hämnd, för den som blir blockad inser sannolikt inte ens vad som hänt, utan tror jag tagit bort hela mitt inlägg, eller att AB haft ett tekniskt fel, vilket i sig inte är ovanligt. Men det ger en mycket trevligare miljö.

Hittills har kanske ett femtontal individer blivit svartlistade på detta sätt, och det blir en eller ett par nya varje vecka.

Det ligger en lite större moral i detta.

Vi behöver nog generellt bli bättre på att ta oss rätten att definiera våra gränser och att stänga ute dem som inte kan hantera dem.

Skål i kamomillte för det!

Att få invandrare att framstå som dåliga människor

Publicerat den av

Jon StewartJag följer troget The Daily Show. Jon Stewarts värderingar ligger i princip exakt i fas med mina, och humorn är fantastisk.

När han någon gång blir allvarlig säger han saker som ”I can’t understand this urge to make poor people look bad”, om hur nyhetsmedia drar upp historia på historia där fattiga beskrivs som snyltare som äter lyxmat för sina food stamps. Ett fall där en surfare fick welfare dras upp gång på gång på gång, och sägs representera ”literally millions of Americans”.

I Sverige kan man inte generalisera så om den som inget har. Det är bra.

Däremot går det numera att säga om invandrare.

Avpixlat, tidigare Politiskt Inkorrekt, och Fria Tider har fungerat som ett sorts äckligt groträsk för åsikter som till mycket stor del handlar om hur invandrare X stal, förstörde, våldtog, uttryckte otacksamhet och på det hela taget var en dålig människa.

Och i kommentarsfälten dras linjerna ut.

Sådana är ju alla. Det vet man ju.

Alla vi som antingen i skolan eller av livet eller helt enkelt genom att vara självständiga, tänkande varelser, lärt oss att en rad undantag staplade på varandra skapar ett falskt intryck av att undantaget är regel – alla vi går inte på det här. Och jag vill gärna tro att vi är i klar majoritet.

Om vart tionde äpple i min skörd är ruttet, och jag sätter i system att plocka ut dessa tionde och visar upp dem och endast dem, kommer det att framstå som om hela skörden är förstörd. Det är så enkelt. Särskilt om jag mosar till dem lite extra för egen hand innan de demonstreras.

Men beklagansvärt många människor är inte tillräckligt tänkande för att inse detta.

Nationalisterna har lyckats skramla fram dessa enkelspåriga själar, som bara kan hålla en tanke i huvudet åt gången, ur den svenska befolkningen.

Och om jag travesterar Stewart till ”I can’t understand this urge to make immigrants look bad”, blir det egentligen enkelt. För jag kan förstå.

Det finns så många fördelar med att odla hatet mot invandrare. Man får känna så här:

  • Jag och mina gelikar är bättre än andra människor.
  • Jag och alla jag bryr mig om är offer.
  • Jag kämpar för det goda, eftersom jag och mina kompisar är de enda som förstår. De andra är förvirrade av förnekelse.
  • Det finns ett sätt att lösa alla Sveriges problem och ändå kunna sänka skatter och höja välfärden.

Så egentligen är det förståeligt.

Viljan att hata det okända och slänga ut den som inte är som jag själv är en del av mänsklighetens fundament.

Den öppna dörren, omtanken om den jag inte känner och vidsyntheten kräver mer.

Vår nya brevlåda

Publicerat den av

BrevDär vi bor funkar posten helt undermåligt, sedan många år. Helt korrekt adresserade brev till grannar – ibland många kvarter bort – hamnar hos oss, och vår post hos dem. En del försvinner.

Och det är problematiskt, för den som skickar posten, vilket för det mesta är någon som vill ha någon sorts betalning av mig, tror ju att den kommer fram. Om jag senare förklarar att ”jag fick aldrig …” blir jag inte trodd.

Jag har förstås ringt posten, och mailat dem av och till under åren. Och svaren brukar bli att det är egentligen inte de. Förmodligen. Det är nog någon annan postutdelare. De har ju konkurrens numera och det måste vi ju fatta att då blir det så här dumt.

På tisdagar kommer sophämtarna. När de tömt soptunnan ställer de den lite hursomhelst mitt i gatan. Det är lite samma sorts nonchalans. Vi grannar brukar försöka hjälpa varandra och flytta in soptunnor som hamnat väldigt långt ut, men det är inte alltid man hinner med.

Igår hamnade vår tunna efter hämtning så långt ut att brevbäraren tydligen inte tog sig fram till brevlådan.

Lösningen blev att placera posten i soptunnan.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.

Kan man avsätta Posten?

Urmålet – eat once a day

Publicerat den av

StonesDen här bloggen brukar inte handla om bantning, och ska inte heller göra det i framtiden. Ändå vill jag dela med mig av en ny erfarenhet. Jag är inte läkare, och kan inte bedöma hur andra människor bör göra, och säkert passar inte detta alla, men passar det mig finns det säkert någon mer som är som jag därute, så för din skull, som känner igen dig i min beskrivning, skriver jag detta.

Jag har egentligen den sortens kropp som är perfekt för en urmänniska. Super-immunförsvar, kraftig benstomme, fryser aldrig, och har lätt både att bygga muskler och att spara fett. Min kropp är gjord för ett tufft grottliv, där mat bara finns att tillgå ibland, och där fysisk styrka innebär överlevnad.

Men att leva på tvåtusentalet, med ständig tillgång på näring, funkar sämre. Om jag inte bantar går jag upp i vikt. Jag står bara still när jag satt mig själv på diet. Jag hade gått ner tolv kilo för några år sedan, upp två sedan dess, och sedan kröp jag in i mig själv och skrev flera böcker, och tio månader senare var hela den gamla viktnedgången borta. När jag inte toktränade och/eller bantade gick jag upp ett kilo i månaden. Jag var dessutom trött och sliten mest hela tiden.

Men av en tillfällighet råkade jag läsa att det går att låta bli att äta i 24 timmar, i en sorts mikrofasta, några dagar i veckan, och plötsligt slog det mig att detta skulle funka för mig. Jag gillar inte frukost. Jag blir egentligen inte hungrig förrän jag ätit för första gången. Att jag ändå äter frukost beror på att ”alla” säger att man måste.

Så jag bestämde mig för att prova en dag med att bara äta middag. Det gick så bra att jag fortsatte dagen efter. Och nu har jag hållit på ett tag, och känner att så här kan jag leva resten av livet. Vem behöver frukost och lunch? Det är ju middagarna som har ett socialt värde. Och jag kan umgås med lunch-ätare genom att dricka en kopp te.

Så här funkar det

Jag äter absolut ingenting före 15:45. Jag dricker kaffe, te eller vatten, och sväljer en vitamintablett, men ingen kalori förtärs alls. Detta är den enda regel jag aldrig ruckar på.

När det blir dags för mat finns två varianter. Antingen är jag hemma och kan äta min middag direkt, eller också behöver jag äta senare, och i så fall äter jag en proteinshake om hundra kalorier, och efter den står jag mig till den tidpunkt när jag egentligen vill äta – av sociala eller praktiska skäl.

Det som händer när jag väl äter sedan är att magsäcken dragit ihop sig, och jag blir väldigt mätt väldigt fort. Jag äter alltså mycket mindre än jag brukar, utan problem. Jag kan äta två ägg och lite sallad, och känna att det räcker. Det gör att de kcal jag äter på en dag hamnar mellan 300 och 1200 – men oftast mellan 500 och 800.

Det var lite jobbigt första 1-2 veckorna – särskilt mellan kl 12 och 14 när magen skrek efter lunch, men sedan ställde kroppen in sig.

Jag räknar alla kalorier och all träning med endomondo kopplat till myfitnesspal. Det måste man ju inte – men jag gillar att ha koll, och apparna är gratis.

Jag tror det finns en övertro runt det där med ”akta så inte kroppen ställer in sig på svält” och ”man måste äta fett” och ”spring inte för fort och inte för sakta för då går du inte ner i vikt”.

Det stämmer säkert till någon del, men varför krångla till matematiken? Istället för att hyperfokusera på mystiska faktorer plockar jag bort dem helt ur ekvationen.

Jag är kvinna, alltså bränner jag 2000 kcal om dagen. Ett kilo är 7000 kalorier. Om jag äter 1000 om dagen går jag ner ett kilo i veckan. Om jag förflyttar mig en km till fots genom att gå, springa eller galoppera, bränner jag ytterligare hundra kcal.

Så om jag äter 800 per dag, och går eller springer fem kilometer varje dag går jag plus 2000-800+500=1700 om dagen, och det resulterar i en viktnedgång om 7000/1700=2.4 hekto om dagen. Ett kilo på fyra dagar. Eller drygt sju kilo i månaden.

Och jag mår bättre än på länge.

Pointers for success:

  1. Bryt aldrig mot regeln att inte äta före ett givet klockslag. Kroppen behöver lära sig att den tiden är matfri – annars blir du sådär matt och trött under eftermiddagen som du var i början igen.
  2. Undvik rent fett och snabba kolhydrater. Det gäller särskilt att inte ha socker som det första du äter på dagen, eftersom kroppen då blir hyperspeedad, och du kan bli skakig och nästan yr.
  3. Fokusera generellt på proteinrik mat. Den gör dig mätt snabbt.
  4. Försök att bara äta en gång. Gå inte ner på kvällen och ta en macka till.
  5. Drick bara lite alkohol, så sällan som möjligt, men unna dig när du verkligen vill ha. Jag dricker vin på fredagar och lördagar. Livet ska inte bara vara en kamp.
  6. Inga snacks!
  7. Om du blir bortbjuden, så ät av det mesta, men mindre mängd. Du kommer ändå inte att vara särskilt hungrig. Sätt gärna en maxgräns på t ex 1300 kcal om dagen. Det låter lite, men är jättemycket när du konsumerar allt i ett svep. Det kan också hända att du behöver sätta en minimigräns.
  8. Träning som inte är stillsamt promenerande bör företas efter proteindrinken, och inte på morgonen på fastande mage.

Det är fullt möjligt att det finns en lång rad medicinska skäl till varför vi ska äta tre, fyra, fem, åtta gånger om dagen. Men detta funkar för mig. Jag tappar ungefär två kilo i veckan.

Metoden är okänd, men inte unik. Googla på ”eat once a day”!

Det underkända ställningstagandet

Publicerat den av

BridgeAtt föda barn naturligt betyder att i princip varje gång en barnmorska tittar in i förlossningsrummet får man också en hand uppstoppad i Det Allra Privataste.

”Jepp. Du är öppen för sex fingrar.” säger handens ägare. ”Förut var det bara fem. Det går framåt!” Och så kämpar man på lite till.

Fingrarna betyder centimetrar, och de ska upp till tio innan barnets huvud, som är tio cm * pi i omkrets, kan ta sig ut.

En gång berättade en barnmorska för mig att hon haft en kursare som hade så liten hand att fingrarna inte nådde ända in till livmoderstappen, och därmed inte kunde mäta. Detta hade ju säkert reducerat handens innehavares möjlighet att jobba på en förlossning avsevärt. Hon hade dock insett detta i tid, och hoppat av studierna.

Att ha ett handikapp betyder dock inte normalt att man inte kan få jobb. Det finns en förväntan från oss alla i samhället att en arbetsgivare gör vad den kan för att omplacera eller underlätta för den som av någon anledning inte klarar att utföra det arbetet normalt kräver. Först när alla möjligheter är uttömda sägs den handikappade upp.

Men av den förståelse för fysiska handikapp som genomsyrar hela vårt arbetsklimat spiller inte en enda droppe över när det gäller religiösa ställningstaganden.

Den barnmorska som inte vill utföra abort och den muslim som inte vill ta någon av andra könet i hand möter ingen förståelse överhuvudtaget.

Jag vill vara tydlig med att jag ser problemen. En barnmorska på en mödravårdscentral ska kunna vägleda den som är gravid men tveksam till ett bra beslut som utgår från den gravidas egen önskan. En barnmorska på en mindre förlossningsklinik kan vara den enda tillgängliga när en abort ska utföras, och att hon inte kan delta blir då ett problem för den som är ansvarig för arbetsfördelningen.

Den som har ett kundnära arbete ska kunna agera på ett sätt som är förenligt med västerländsk tradition, och då ingår att kunna ta sina medmänniskor i hand.

Jag tycker därför inte att vare sig barnmorskan eller den kvinna som vägrades jobb på ett äldreboende är diskriminerade och ska ha skadestånd för att de inte fick sina anställningar.

Men detta sagt är det ändå märkligt vilket hat dessa människors ställningstagande piskar upp.

Jag kan bara dra den slutsatsen att det är det sekulariserade samhällets förakt mot religion det handlar om. Vi har börjat likna religiösa ställningstaganden med vidskepelse. Den som rättar in sin tillvaro efter vad en gud kan tänkas vilja har samtidigt visat sig lämna hela sitt sunda förnuft hemma, och förtjänar därför att stötas ut. Skulle vi börja acceptera den sortens val finns en risk till en återgång till det samhälle vi precis lämnat bakom oss, verkar man resonera.

Mitt eget etiska ställningstagande sedan 21 år är vegetarianism. Och även om det absolut finns många som mer eller mindre rakt ut påpekar att det är urbota fånigt att inte äta kött finns en helt annan respekt för det valet – för det är inte religiöst, utan har en någorlunda saklig grund: hälsa i vissa fall, djurens rätt i mitt fall. 

Jag begriper att jag inte kan jobba som kock, om jag nu hade velat det. Men jag har ganska svårt att tro att någon skulle neka mig jobb som exempelvis servitris bara för att kocken kanske någon dag är täppt i näsan och kan komma att behöva låna någon annans smaklökar. Jag har svårt att tro att mina kunder skulle vägra låta mig hålla en vinprovning för att jag inte kan/vill provsmaka bourgognen till biffen. När det finns förståelse för ett ställningstagande finns också samma vilja att acceptera en smula eget krångel som den handikappade möter. 

Nej, jag vill inte ändra några lagar. Jag vill inte att etiska eller religiösa ställningstaganden ska jämställas med handikapp, så att man ska kunna kräva särbehandlig. Ett religiöst ställningstagande är ett val, och ett handikapp är inte ett val. Det finns absolut en skillnad.

Däremot skulle jag önska någon sorts vilja att mötas halvvägs. Den kvinna som inte tar chefen för äldreboendet i hand, men som ändå kan byta blöjor på äldre män, borde kunna få jobbet. Den som inte vill utföra aborter ska inte jobba på en mödravårdscentral, men borde kunna få anställning på någon av de större förlossningsklinikerna, som idag är underbemannade. Låt vara med lägre lön än de mer flexibla kollegorna, för att kompensera för det schemaläggningsproblem hon skapar.

När det finns en förståelse för ett val, som t ex vegetarianism, uppträder samtidigt en vilja att hitta lösningar. När det finns ett förakt för valet blir även långsökta problem en giltig ursäkt att stöta bort.

Det jag önskar är att religiösa val möts av lite mer förståelse och respekt. 

Så blir det lättare att leva tillsammans.

Publika domar och dubbelmoral

Publicerat den av

VåldHäradens alla domslut listades i domböcker. För oss släktforskare är de nyckeln till många gåtor – inte minst för att vi på så sätt ofta kan hitta fäder till oäktingar.

I en dombok i Burträsk den 28/10 1673 framgår att min anfader Anders Åssvedsson i Bodbyn några år tidigare ryckt några skäggstrån från sin svärfar Sven Nilsson i Gammelbyn, men att han slapp böter, för att detta var ”en sak av våda tillkommen”.

Att jag vet ovanstående beror dock enbart på att en flitig kvinna läst och skrivit rent alla domsluten. Jag har sedan köpt hennes arbete, och sluppit sitta själv och läsa från pärm till pärm. All min släktforskning bygger på att människor digitaliserat uppgifter och gjort dem sökbara hemifrån. Jag har bara besökt ett enda arkiv någonsin, och den gången fann jag inte ens vad jag sökte.

Det är viktigt att minnas att det är detta debatten om LexBase handlar om.

Domslut i brottmål och tvister har alltid varit mer eller mindre offentliga i Sverige. Det som är nytt är att de nu går att hitta.

”Security by obscurity” är den term som används inom IT-säkerhet. Något saknar säkerhet, men eftersom det inte går att hitta på ett enkelt sätt blir det ändå indirekt skyddat av vår ignorans. Det är den princip som funkat som skydd för oss medborgare tidigare. Informationen har funnits, men få har orkat leta rätt på den.

Det är naivt att tro att det kommer att hjälpa att vara jättejättearga på dem som skapat LexBase och skriva i tidningar hur dumma de är, och så ska problemet försvinna.

Folk vill uppenbarligen ha informationen, och är beredda att betala för den. Därför kommer det att komma nya likadana tjänster, även om denna tjänst mot förmodan upphör.

Det som behöver ändras är offentligheten kring domslut. Det är dock problematiskt på ett annat plan. Vår rättssäkerhet vilar på att allmänheten kan granska domstolarnas arbete.

Men det kan uppnås utan att namnen på de dömda offentliggörs. Redan idag finns möjlighet till sekretess för exempelvis våldtäktsoffer. En enkel väg framåt är att konsekvent sekretessbelägga identitet på alla vittnen, brottsoffer och dem som dömts till straff under t ex ett års fängelse. Jag tror inte det behövs en grundlagsändring för att uppnå detta.

För övrigt anser jag att om man anser att publicering av domar är fel, men samtidigt menar att det i sin ordning att Wikileaks lämnar ut namnen på tusentals informatörer i Afghanistan så att de och deras familjer kan bli förföljda, har man någon sorts fullständigt messed up moral enligt principen:

”Information wants to be free as long as it’s about someone else.”

Antingen är all information allas egendom, eller också har vi rätt att förvänta oss skydd från att bli uthängda, oavsett vilka vi är och var vi bor.

Våldtäkt utan våld

Publicerat den av

WarJag har varit skeptisk till en samtyckeslag när det gäller våldtäkt, men har funderat och kommit fram till att det nog är nödvändigt.

Det finns två huvudfall:

1. Mannen inser att hon inte samtycker, men struntar i det.

  • Sömn: Julian Assange, som enligt målsägaren väntade tills hon somnat för att kunna ha sex utan kondom. Solklar våldtäkt, om det stämmer.
  • Rädsla: Fallet i Tensta. Där är de flesta överens om att de hade blivit dömda om det hade inträffat efter ändringen i lagen 1 juli 2012. Alla som var där förstod att hon inte ville egentligen.
  • Utslagenhet.

Dessa fall är redan idag våldtäkt, men ganska ofta kommer mannen undan genom att säga att ”jag fattade inte att hon inte ville”. Går det inte att bevisa att han fattat men struntat i det går det inte att döma. Detta med att hans insikt är huvudfrågan ger en skev ansvarsfördelning, som skulle ändras av att han måste förklara hur han stämt av med henne. Det måste inte vara ett ”ja” från henne, men om hon inte tagit något enda initiativ blir det tydligt att han varit vårdslös med att stämma av hennes vilja.

2. Mannen förstår inte att hon inte samtycker.

  • Fallet i Göteborg. Hon var full, men det går inte att bevisa att han fattat det.
  • Fallet i Lund. Hon sa nej. Men jag har läst domen, och det stämmer att hon sa visserligen nej av och till, men hon blandade det med att ta egna initiativ. Han uppfattade att han vid fem-sex gånger backade när hon sa nej tydligt, men att hon då tog nya initiativ. Till slut slutade han ta hennes svaga nej på allvar, men fortsatte lyssna när hon sa nej på skarpen. Och framför allt: hon sa själv till polisen dagen efter att hon trodde mannen hade missförstått henne. I det läget är det svårt att bevisa uppsåt. 

Det som förenar 1 och 2 är att männen inte är värst noga med att stämma av vad hon vill. Nonchalans, eller vårdslöshet, med andra ord. Men i 1 har han begripit att hon inte ville, i 2 går det inte att bevisa att han gjort det.

Jag vill inte ha ett samhälle där man måste skriva kontrakt innan man går till sängs. Men det kan vara en bra väg framåt att en man behöver beskriva vilka steg hon tagit för att han skulle uppfatta att hon var med på det som hände. En extra fördel är att om en sådan lag fanns skulle alla de som klarar sig för att de inte ”uppfattat att hon var så full som hon var” kunna dömas. ”Hur samtyckte hon?” måste då kunna besvaras.

Dock skulle jag vilja göra bristande samtycke till ett annat brott än våldtäkt. Anledningen är att det måste finnas en skillnad mellan att strunta i att någon skriker nej och försöker ta sig loss och att inte vara tillräckligt lyhörd för att uppfatta att ett tydligt ja saknas.

Två års fängelse (även om man blir villkorligt frigiven efter 2/3) och en tillvaro slagen i spillror är ett för hårt straff för att inte ha varit lyhörd.

Idag finns våldtäkt eller icke våldtäkt. Men det är oftast inte fullt så enkelt. Därför behövs helt enkelt en skala för sexualbrott.

Okänd dom integritetshot

Publicerat den av

PortDet är en sorts dubbelmoral att använda det man inte tycker borde få finnas. Och jag är skyldig.

Jag tycker det är fel att birthday.se lägger ut födelseuppgifter för alla svenskar. Men jag använder siten rätt ofta. Den är mycket lättare att manövrera i än eniro.se.

Jag tycker också det är helt fel att lexbase.se lägger ut dömda på nätet, men jag satt ändå nyss och petade in uppgifter på mer eller mindre måfå, för att se hur den fungerade.

Och då slog det mig. Det värsta är inte det som är gratis, utan det som kostar.

Priset är nämligen 59 kr för att kunna läsa domslutet. Det kostar alltså pengar att ta reda på om grannen eller kollegan som dyker upp som dömd har kört för fort eller begått ett grövre brott, medan det är gratis att se vem som är dömd utan att veta för vad.

På något sätt hade det varit snällare mot alla dem som begått ett mindre brott om det stått i klartext, gratis, även vad de gjort. 

Så blir bristen på information ironiskt nog ett integritetshot.