SÄPO tramsanmäler för att hjälpa SD

Publicerat den av

FakeOm någon blir utslängd från en krog pga något den är, och inte något den gör, är det diskriminering.

Däremot är det inte nödvändigtvis olaga diskriminering. För att det ska vara det krävs diskriminering på grund av etnicitet, funktionshinder, kön, sexuell läggning, ålder, könsöverskridande identitet eller uttryck samt religion eller annan trosuppfattning.

När Kent Ekeroth ger oss alla en déjà vu-känsla genom att på nytt bli utslängd från krogen står ord mot ord. Det kan vara för att han gjorde något dumt, eller för att krogägaren inte ville ha en sverigedemokrat där. Vi får säkert veta om ett par år, när hans partikamrater läcker hela filmen till Expressen.

Men grejen är att politisk tillhörighet inte har skydd mot olaga diskriminering.

Vi säger det igen, så det blir extra tydligt.

Politisk diskriminering är inte ett brott.

Så när SÄPO anmäler krogägaren för olaga diskriminering, trots att det inte är det, uppstår några frågor och följdfrågor:

Q: Är det SÄPO som organisation eller vakterna som privatpersoner som anmäler?

A: Svenskan säger SÄPO. Inte vakten, utan organisationen.

Q: Borde inte organisationen SÄPO kunna grundläggande juridik? Den sorten som går att googla fram på några minuter?

A: Jo, typ.

Q: Varför polisanmäler de i alla fall?

A1: Vakten gillar Ekeroth, och vill hjälpa honom. Och eftersom han inte kan uttala sig officiellt gör han en tramsanmälan istället, för att SD ska kunna läcka detta till pressen och sedan har han sagt sitt utan att säga något.

Men, tänker vän av ordning, det var ju inte vakten. Det var ju organisationen.

Om det är så, får vi byta ut vakten mot SÄPO och Ekeroth mot SD:

A2: SÄPO gillar SD, och vill hjälpa SD. Och eftersom SÄPO inte kan uttala sig officiellt gör SÄPO en tramsanmälan istället, för att SD ska kunna läcka detta till pressen och sedan har SÄPO sagt sitt utan att säga något.

SÄPO gör med andra ord en tramsanmälan för att hjälpa ett främlingsfientligt parti.

Och vad säger det?

Feminism – att acceptera olika

Publicerat den av

StairwayVi bråkade mest sinsemellan, säger Linda Skugge.

Det är inte unikt. Det har hänt varje storslagen idé. Man samlas runt en fråga, och så plötsligt är kampen vunnen, men sedan kommer nästa steg, och då har man inte lika mycket gemensamt längre. Religioner bryts upp i olika grenar som hatar varandra, arbetarrörelsen splittrades på alla ledder i början av nittonhundratalet och föranleder fortfarande mycket internt tjafs, och våra starka kvinnliga förebilder från förra sekelskiftet var inte särskilt överens om vad feminism egentligen var när de väl tagit sig förbi den enande striden om rösträtten.

Att det finns många definitioner och tankar om vilka som är feminismens utmaning är inte egentligen problematiskt. Det är däremot vår tendens att underkänna både varandras idéer och varandras rätt att ifrågasätta.

Jag tycker inte det är viktigt med könsneutrala omklädningsrum och toaletter, eftersom jag aldrig mött någon som sagt sig vilja prioritera denna fråga. Men jag kan ändra mig om det framkommer siffror på att frågan är värd att kämpa för. Om hundra svenskar vill se detta, och kostnaden är femhundra miljoner är det inte värt det. Om det däremot är tusen svenskar, och det finns en möjlighet att skapa en budgetvariant av förslaget säger jag ja.

Jag tycker det är bra att många dagis är ständigt uppmärksamma på genusproblematiken. Jag tycker det är dåligt när man på ett ställe valt att inte fira födelsedagar.

För mig finns några stora feministiska frågor kvar i Sverige idag.

En är praktisk: De som arbetar i vård, omsorg och skola, vilket är främst kvinnor, ska ha samma arbetsvillkor som motsvarande roller i näringslivet. För att nå dit krävs politiska beslut, och det krävs ständig debatt.

En annan handlar om arbetsplatskultur:

  • Manliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i två tappningar:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.
    2. De som är enbart resultatinriktade, ofta lata, som skaffar många ovänner, men som genom att ha någon sorts inbyggd pondus får saker gjorda. De har hög omsättning av medarbetare, kommer opålästa till möten och är nedlåtande mot alla de inte behöver.
  • Kvinnliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i en tappning, med få undantag:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.

Marianne Nivert, fd VD för Telia, sammanfattar detta fenomen med ”Den dag jag möter lika många korkade kvinnor i styrelserummen som jag möter män – då är vi jämställda”. Samma beteende hos en kvinna som en man uppfattas olika. Det är ett oerhört svåråtkomligt problem, eftersom det handlar om mekanismer vi inte är medvetna om. Det enda sättet att åstadkomma förändring är att påtala detta, om och om igen, och att inse att kvinnor absolut inte är immuna mot dessa skillnader. Vi gör dem också. Även jag.

Det finns också feministiska frågeställningar som har hög relevans, men som jag inte driver själv. Hedersvåld och kvinnomisshandel hör dit.

Men sedan finns de där frågorna jag själv inte tycker är relevanta, och som till och med kan förstöra, genom att ge ”motståndarsidan” argument. Det blir en noggerifiering av debatten:

  • ”Eftersom vi går så långt att vi förbjuder (egentligen fanns inget ‘förbud’ – det var GBs eget beslut) en glass att heta Nogger black har vi ingen rasism i Sverige.”
  • ”Eftersom vi vi har kommit fram till frågeställningen ”könsneutrala toaletter” har den svenska feminismen ingen legitimitet längre.”

Det borde vara lätt att punktera argumenten. Det är lätt att säga att en rörelse inte har en samordnad röst som driver frågor sekventiellt, och kan förväntas inte ta upp till punkt 18 på dagordningen innan punkt 15, 16 och 17 bottnats. Men det funkar inte alltid.

Här är ett eget exempel:

Jag har mycket sällan plockat fram kvinnoperspektivet i mitt arbetsliv, men det hände en gång på nittiotalet. Jag hade suttit i kundmöten ledda av en 20 år äldre kollega i en vecka, och hade blivit ignorerad hela tiden. Istället för att prata med mig OCH den andra, manliga, systemutvecklaren adresserade han enbart min kollega.

Jag vet inte om det var pga mitt kön, eller om det fanns något annat skäl, men för första och enda gången i mitt idag 25-åriga yrkesverksamma liv lyfte jag frågan om diskriminering till vår gemensamma chef. Jag gjorde det tveksamt. Jag förklarade att jag inte var säker, men att jag ville flagga för att detta kändes inte bra.

Reaktionen blev stark, och för mig helt oväntad. Min vanligtvis sävlige chef brusade upp, och förklarade med emfas hur innerligt trött han var på alla feminister. Han exemplifierade med en kvinnlig assistent som brukade säga ”dessa män!” när hon inte gillade något, och han förklarade länge och väl för mig hur irriterande det var att hon inte förstod att när man lyfter fram kvinno- och mansfrågor så skapar man problem. Och så kom det där, som jag hela tiden hör, både om rasism och feminism:

”Det har gått för långt!”

Har ”det” det? Visst. Ibland. Men att ”det” gått för långt på ett eller annat håll är inget bevis för att inga problem kvarstår.

Att assistenten drog alla män över en kam betyder inte att inte jag hade rätt att kräva att företaget tog min oro om diskriminering på allvar.

Ska vi då belägga hen-debattörerna med munkavle? Ska vi besluta kollektivt att debatter om könsneutrala toaletter lägger ett löjets skimmer över feminismen och förstör för ”legitima frågor”?

Det är frestande.

Men jag har ändå kommit fram till att det bästa är om vi generellt blir bättre på att reflektera. Den som verkligen har ett problem med att kunna gå på toaletten på stan ska inte behöva hålla tyst om det av rädsla för att förstöra feminismens rykte för den som vill debattera mot kvinnomisshandel.

Vi behöver helt enkelt kunna begära av varandra att vi lyfter oss lite högre, tänker lite längre, och håller fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är en kamp i sig.

Låt oss kalla den för suntförnuftismen.

 

 

 

You’ve got to be taught

Publicerat den av

Unlikely KissYou’ve got to be taught to hate and fear
You’ve got to be taught from year to year
It’s got to be drummed in your dear little ear
You’ve got to be carefully taught

You’ve got to be taught to be afraid
Of people whose eyes are oddly made
And people whose skin is a different shade
You’ve got to be carefully taught

You’ve got to be taught before it’s too late
Before you are six or seven or eight
To hate all the people your relatives hate
You’ve got to be carefully taught

—Oscar Hammerstein II, 1949

För vinster

Publicerat den av

RussinJag brukar inte skriva om politik här, annat än främlingsfientlighet, men jag gör nu ett undantag.

Jag kommer härmed ut ur välfärdsgarderoben med ett erkännande: Jag är för vinster i välfärden.

Jo jag vet. Jag är ute. Man ska vara emot idag – det är det som gäller. Sociala medier flödar över av upprörda röster, som kräver ett stopp.

Och anledningarna att vara emot är så enkla och rationella att alla kan förstå dem. Om jag ger min granne hundra kronor att köpa mat till sin familj för, och hen använder tio kronor till annat än mat blir det nittio kronor över till familjen. Självklart blir det så att när något försvinner blir det mindre kvar till det pengarna faktiskt ska gå till.

Och jag tycker också det är riktigt illa med pengar som försvinner till exotiska Söderhavsöar.

Sedan har vi fenomenet riskkapitalist, som redan i själva benämningens konstruktion, sammansatt av orden risk + kapitalist, tydligt uppvisar ondskefulla drag. Man ser då framför sig en medelålders man som sitter med en paraplydrink i handen någonstans i Karibien, medan gamla svälter i Sverige.

Är jag då för detta?

Nej.

Men.

För det första är inte riskkapitalister en folkgrupp. Riskkapital är tvärtom något nödvändigt och bra, och som svensk företagsamhet behöver. Däremot behövs inte riskkapital i välfärdsföretag normalt. Det håller jag med om. Så jag tycker det är rätt att se över formerna för ägande av välfärdsföretag. Nej, jag tycker inte heller att det var bra med JB-koncernens konkurs, och det är rätt att stärka insynen. Jag tycker också det är rätt att Borg bromsat räntesnurrorna. Det gäller inte bara välfärdsföretag, utan alla företag som flyttar oskattade pengar från Sverige.

Det är också nödvändigt att kommuner blir bättre på upphandlingar, och att all verksamhet granskas och nagelfars. Det är riktigt bra att det kommer fram att skolor nekar obekväma barn, så att detta kan stoppas, och det är oerhört viktigt att få stopp på betygsinflationen.

Det var riktigt korkat att sälja ut vårdcentraler i Stockholm till personalen för bara materialkostnaden, så att de sedan kunde göra stora vinster vid en försäljning några år senare. Nu har man slutat med det, och det var hög tid.

Det behövs mycket lappande och lagande. Så vore det då inte bättre att konstatera att välfärdsföretagen är fel i grunden, och att sätta stopp för dem en gång för alla?

Nej.

Därför att välfärden har aldrig fungerat perfekt och klanderfritt. Kommuner och landsting är inte optimala ägare på någon fläck. Det är ett faktum att brukare i privata företag är nöjdare än brukare i kommunala företag. Det är också ett faktum att vård, skola och omsorg mår bra av den granskning som nu ständigt sker. Jag minns hur det var fram till början av nittiotalet – då dök det visserligen upp enstaka historier om fel och brister, men de uppfattades alltid som isolerade händelser, och ingen chef utkrävdes normalt ansvar i någon högre utsträckning.

Idag finns en helt annan förväntan på den som, oavsett om det är kommun, landsting eller privat näringsidkare, tillhandahåller en samhällsservice. Vi ställer dem mot väggen. Vi, som i media. Bloggare. Artikelkommentatörer. Och vi har möjlighet att bojkotta, lämna, byta, att vända ryggen åt de som inte sköter sig. Det hade vi aldrig uppnått utan den nervositet som konkurrens alltid skapar. Jag vill ha dem sådana, de ansvariga: på tå, och ivriga att rätta till.

Vad gäller vinsterna som går förlorade är det förstås ett problem. Men det är faktiskt i alla fall i skrivande stund ynka lite pengar det handlar om. Här är en uträkning vad gäller skolan:

Det finns 1,4 miljoner skolbarn i Sverige. Då räknas grundskolor, gymnasier och särskolor. Enligt denna artikel var vinstuttaget från samtliga aktiebolag som driver friskolor förra året 84 miljoner. Men då ska sägas att även annat än skolor fanns med, eftersom några av aktiebolagen även bedrev annan verksamhet. Och dessutom vet vi inte hur mycket kapital som tillskjutits, eftersom bara uttag räknas. Många gånger följer vinstuttag efter investeringar. Dessa 84 miljoner är alltså mycket högt räknat. En sorts max-siffra. Det betyder att vinstuttaget som allra mest kan tänkas uppgå till 60 kronor per elev och år. Dvs fem kronor per månad. Och även i kommunal eller landstingsdriven verksamhet försvinner pengar – genom ineffektivitet ibland, och genom att chefer som inte vill bli av med sin budget använder dem till sådant som egentligen inte behövs.

Men den främsta anledningen till att jag är för vinster i välfärden är inte vare sig brukarnas perspektiv eller någon effektivitetsiver.

Det handlar istället om de anställda.

Jag valde en mansdominerad bransch. Jag har därför haft en god löneutveckling och riktigt bra anställningsvillkor i hela mitt liv. Det känns inte alltid så. Det finns alltid något att klaga på, och alltid någon som har det bättre, men känslan av att vara förfördelad försvinner snabbt när jag pratar med mina medsystrar i vård, skola och omsorg.

De som hade samma förutsättningar som jag en gång i tiden, men som valde att omhänderta istället för att bli ingenjörer. De tackas med låga löner, kassa anställningsvillkor och urusel personalpolitik. De har så små möjligheter att påverka sin arbetssituation att de många gånger ger upp någonstans före fyrtio, och sedan bara räknar åren till pension.

Det är en ödets ironi att den verksamhet som styrs av vinstintresse är den där personalen trivs bäst, eftersom hanteringen av personalen blir nyckel till framgången. Och för den som är anställd spelar det ju ingen större roll att det inte är altruism som styr den fungerande personalpolitiken, utan Mammon. Konkurrens tvingar fram bra arbetsplatser. Den som inte kan ta hand om sin personal förlorar.

Så för alla frustrerade kvinnor i välfärdsyrken vill jag att vi fortsätter snickra på det bygge vi har idag. Media ska fortsätta granska, dra fram, ifrågasätta. Rektorer och sjukhusägare ska ställas mot väggen. Pengaflöden ska ifrågasättas. Gamlas matbrickor ska fotograferas och publiceras. Och betygsinflationen ska stävjas. Jag har många reservationer.

Men någonstans längs denna väg finns något bra, hållbart och fungerande, och när vi når dit har alla gjort en vinst.

Nationalism som kollektiv narcissism

Publicerat den av

BunkerI min research för Cuprum läser jag om boken Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, som varmt rekommenderas.

Den är faktiskt skriven i en mycket saklig ton. Författarna avstår nästan helt från eget tyckande, och låter rösterna och fakta berätta och läsaren dra sina egna slutsatser – mycket i den stil Expos reportage brukar vara.

Jag tänker hela tiden att det måste finnas mycket lite som faktiskt går att ifrågasätta även för den som verkligen vill, eftersom allt är grundligt och vetenskapligt belagt, med bilder och referenser.

Många ur gamla BSS och liknande organisationer som var med och byggde dagens SD får komma till tals, av allt att döma frivilligt.

Och det som slår mig, liksom så ofta när jag debatterar med främlingsfientliga, är att många av dem verkligen inte är ensidigt kalla och hatiska, utan ofta mer åt motsatsen: hyperkänsliga och engagerade, men med en för mig märkligt geografiskt lokal och tämligen exkluderande empati.

Jag skulle kalla nationalism för en sorts kollektiv narcissism. Bara de själva, och de som kan räknas som en förlängning av det egna egot omfattas av deras empati.

Och alla som inte gör det, dvs alla som står utanför den cirkeln, är antingen fullständigt ointressanta, eller också hot som måste elimineras, och det med en passion och frenesi som gränsar till besatthet.

Det gäller svartskallar och muslimer. Och så sådana som jag då, dvs landsförrädare.

Janus fjärde ansikte i VF

Publicerat den av

Så jag hade missat recensionen av Björn Stefansson i Värmlands Folkblad strax före jul, men det var trevlig läsning.

Jag inser att delar av boken – framför allt i början – är lite svårare att ta till sig för den som saknar IT-bakgrund, men jag tröstas av att Björn liksom tidigare Bengt Eriksson på Kristianstadbladet ändå känner att de hittar rätt i terminologin.

Men ”god berättare” och säker på ”mänskliga relationer” tycker jag om. Det går igen i de flesta recensioner jag fått.

Lite synd är att bokens titel inte stod i recensionen.

Helena Trotzenfeldt har forskat och jobbat många år i it- och telekombranschen och hennes drama tar avstamp i ett it-företag i Karlstad.

Hon behärskar antagligen sitt ämne till fulländning, men som okunnig läsare blir jag bekymrad och kan inte nicka instämmande när hon inledningsvis konstaterar att ”datorn var bootad i Linux, som oftast.”

Men tack och lov överger hon inte läsaren utan håller sin terminologi i ett fast grepp. Hon är dessutom en god berättare, säkrare på att beskriva mänskliga relationer än dramatiska händelseförlopp, och finalen känns lite som en nödlösning – men där är hon ju å andra sidan i gott sällskap med betydligt namnkunnigare kriminalromanförfattare.

Ms. Eleanor Cuachon in memoriam

Publicerat den av

EleanorThank you dearest Eleanor Cuachon for being my friend for 30 years.

 

The unselfishness and compassion that drove you to always find new ways to help and support those in need will be remembered by many.

Hundreds of children have grown up with an education, that enables them to live much fuller lives, as will their children, and the effects of your hard work will forever have changed this world.

I will miss you always.

Rest in peace.

Riksinternat i brist på revolution

Publicerat den av

Unlikely KissVi har aldrig haft revolution i Sverige. Vi har aldrig kastat ut hela vårt statsskick och börjat om med ett vitt papper.

Hela vårt samhälle med lagar, regler och funktioner, bygger på en tradition, nedärvd sedan tusentals år, som varje generation förbättrat och förfinat.

Det gör mig lite stolt. Som släktforskare har jag läst många gamla domböcker och ibland imponerats av hur mycket av det tänk som är typiskt skandinaviskt idag faktiskt går att skönja redan i lagstiftningen för flera hundra år sedan. Så var det till exempel lika straffbart att en man var otrogen som att en kvinna var det. Inte så att jag på något sätt är för straff för otrohet, men ska man nu ha det ska det åtminstone vara jämlikt, och det var det ingen annanstans i världen, har jag hört.

Men liksom med ett gammalt hus som renoverats många gånger finns det bitar kvar som, på grund av att arbetet aldrig gjorts om i grunden, lever kvar mot allt bättre vetande.

Dit hör det faktum att vi i Sverige har tre sorters skolor:

  1. Samhällsägda, dvs kommunala
  2. Friskolor i olika varianter
  3. Riksinternat

Riksinternaten är tre till antalet, och skillnaden mellan dem och friskolorna är att de och endast de har rätt att ta betalt för undervisningen.

Ingen hade byggt Sverige så om vi börjat med ett vitt papper. Ingen hade kommit på tanken att just tre är ett optimalt antal. Att det ser ut så här beror på att dessa tre är de som lyckats med att aldrig lägga ner, och att det krävts en politisk vilja att stänga dem, men ingenting för att låta dem fortsätta.

Jag har följt ”skandalerna” kring Lundsberg, och det är min uppfattning att det är mycket överdrifter som florerar. Eleverna på Lundsberg trivs och älskar sin skola till allra största delen – det vet jag. Kärleken till skolan bland riksinternatselever är avsevärt större än den på någon annan skola, enligt min erfarenhet.

Sedan finns det alltid de som inte känner så. Och de har fått komma till tals, med varierande saklighetsgrad. Det berömda kvastskaftet, som ofta refereras till som sanning, är ett anonymt, inringt samtal, och kan komma från precis vemsomhelst med vilja att skada skolan, eller få egen uppmärksamhet. Detta framgår sällan, utan gängse uppfattning verkar vara att detta är dagsens sanning och att det oundvikligen har hänt.

Det vilar något osunt över hela debatten kring Lundsberg, som inte bara handlar om den skeva rapporteringen. Det finns en skadeglädje över att bratsen berövas sitt förädlingscenter som blandas upp med låtsad empati mot demsamma. Denna påminner mycket om nationalisternas upprördhet över hedersvåld, samtidigt som man gärna vill porta de kvinnor som utsätts för hedersvåld från landet. Offren blir förövare, och logiken havererar.

Men detta sagt finns en kärna av substans i kritiken. Det finns absolut pennalism, och den måste stävjas. Även dessa gamla skolor har nedärvda regler, precis som vårt land, och de har heller aldrig byggts bort, utan lever kvar i väggarna. En storstädning måste till. Och det känns som om det finns förutsättningar för det nu.

Men detta är inte egentligen något som behöver debatteras eller diskuteras. Just do it!

Istället tycker jag vi ska ställa oss frågan varför Sverige ska ha just tre skolor som har rätt att ta betalt för undervisningen. Att diplomatbarn går där är ingen anledning. Dels är de få till antalet, och dels finns många friskolor som är internat. De tar betalt för boendet enbart.

I botten ligger frågan: ska det generellt gå att köpa bättre undervisning än den samhället tillhandahåller.

Svaret är inte självklart. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än.

Det som talar för är att det inte blir sämre för den som inte har råd bara för att den som har råd kan använda sina pengar. Dessutom är skolan ändå inte jämlik. Högutbildade föräldrar, eller föräldrar som har mycket tid, kan ge barnen en bättre start än andra. Sveriges PISA-resultat skulle också garanterat gå upp, eftersom den totala mängd pengar som läggs på skolgång i Sverige skulle öka när föräldrar får möjlighet att skjuta till. Dessutom skulle ett stipendieförfarande som i USA kunna hjälpa duktiga, men sämre bemedlade.

Det som talar emot är den ökade segregation som skulle bli konsekvensen, och att vissa elever skulle få längre resor om närmsta skolan görs om till betalskola. Och det är tunga argument. Dessutom kan det bli ett stressmoment för föräldrar att veta att de KAN köpa bättre skola till sina barn om de prioriterar annorlunda. Ibland är det bättre för ens sinnesro att inte ha något val, för riksinternatens terminsavgifter på hundratusentals kronor anses av de flesta av oss inte utgöra ett realistiskt alternativ.

Men ingenstans finns det någon rim och reson i att i just i tre fall får man ta betalt, annars inte. Det borde vara antingen noll fall, eller också många fall.

Istället för att diskutera strykjärn borde vi ha en större samhällsdiskussion kring vad som ska gå att köpa för pengar.

Vad skulle hända om vi hade fler betalskolor, med mer nyanserade prislappar?

Hur skulle du som förälder prioritera om du hade möjlighet att köpa lugn och ro i dina barns klassum till ett pris som kostar sommarsemestern?

Korsika i siktigt väder

Publicerat den av

Håller som bäst på att planera sommarens resa. Vi ska till Korsika, för att kunna utöka Upptäcka franska vingårdar med ett kapitel om den vinregionen.

Så här ser planen ut just nu – den kan komma att ändra sig senare.

Det verkar finnas två färjor som går till Bastia. Tar gärna emot tips på vilken som är bäst.

På slutet får vi in lite Valpolicella och Amarone också. Vi har varit i Verona en gång förut, men då var barnen små, och rätt reströtta. Ska bli spännande att komma dit igen. 

Asyl är inte ett tack

Publicerat den av

SverigeAsyl för tolkar från Afghanistan är egentligen ganska lätt att gå med på.

Utan att vara insatt alls kan jag direkt köpa att de löper en uppenbar fara för sina liv när Sverige lämnar Afghanistan.

Men ändå håller jag inte med denna insändare. Anledningen ligger i definitionen av asyl som skydd åt den som flyr undan en rad definierade förtryck och faror.

Det Billström säger är att vi ska ge skydd åt den som behöver, och vi ska inte ge skydd åt den som inte behöver. Vad den som söker asyl har jobbat med eller gjort för Sverige har ingen relevans. Men han säger också att den som varit tolk rimligtvis kan visa ett sådant skyddsbehov, och då löser det sig liksom av sig självt. Och jag håller med.

För om vi plötsligt definierar om asylbegreppet så att man kan få en gräddfil för att man hjälpt Sverige skapar vi ett märkligt prejudikat för framtiden. Våra lagar och regler måste stå över sådant.

Däremot kan man förstås säga att hela gruppen tolkar har ett skyddsbehov, på samma sätt som vi gjort med syrierna. Men då är det inte för att de hjälpt just Sverige, utan för att det går att visa att hela gruppen undantagslöst riskerar förföljelse. För det är just denna ”de har ställt upp för oss, så nu måste vi betala tillbaka”-inställning som är fel. Det ska inte spela någon roll vilket land de hjälpt. Asyl får inte vara en kärleksförklaring eller ett tack för trogen tjänst.

Så jag tycker egentligen det är ganska lätt. Jag hoppas tolkarna flyttar hit med sina familjer, och jag hoppas de blir lyckliga här, och kan skapa bra liv för sig själva och sina barn.

Och jag tycker det kan uppnås med de regler vi har.